Jag har skrivit om kalas i Portugal förut och hur förvånad jag blev över upptäckten att kalashysterin fanns även här, och till och med är nästan värre än i Sverige. Det är ju kul för barnen förstås men visst blir det en viss press på att kalaset ska var något alldeles extra. Det är lekland hit och hoppborgar dit och så en himla massa socker och presenter på det.
Frida har redan varit på fem pyjamaspartyn här i Portugal, så det är tydligen det som gäller nu. Jag tycker det är lika fascinerande varje gång, att jag kan lämna henne med pyjamas och tandborste hos en portugisisk familj som hon kanske inte ens varit hemma hos förut och hon skuttar iväg in och hinner knappt säga hejdå, och sedan ser jag henne inte på ett dygn!
Senast förra helgen var hon på pyjamasparty hos en klasskamrat som fyller dagen före henne. Det var väldigt nära att det blev en kalaskrock där, men av en turlig slump hade jag pratat kalas med den mamman redan före jul, annars hade jag nog bokat och skrivit inbjudningar till samma helg som de. Förra helgens pyjamaspartyt var Frida nästan lika uppspelt över som sitt eget kalas, då övernattningen följdes av en heldag på Kidzania förra söndagen. Jag har nämnt Kidzania förut, då det är tänkt att skolan ska dit på utflykt under våren.
Kidzania är ett lekland där barn får leka att de är vuxna. De får prova olika yrken, tjäna egna kidzaniapengar som de kan spendera på restaurang- och teaterbesök (på kidzania) till exempel. De kan ta körkort och åka runt i små bilar inne på Kidzania, som är uppbyggt som en liten stad, fast i barnstorlek.
Tjänat 72 Kidzaniadollars!
Tagit körkort!
Tydligen finns det bara två Kidzania i Europa! Här i Lissabon och så i andra ändan av Europa i Istanbul. Frida har nog inte kommit över det hela än. Det hade tydligen varit en upplevelse som gick utanpå det mesta.
Jag tycker egentligen att det räcker med att bjuda hem några kompisar på tårta och lek, som vi gjorde när Jonna fyllde, men Frida ville ju prompt bjuda hela klassen! På pyjamasparty! Vad gör man när dottern fyllt nio och vill ha pyjamasparty och bjuda hela klassen? Man ryser vid tanken och försöker komma fram till en kompromiss som hon är nöjd med och som vi har en chans att överleva. De är 25 i klassen. Det är vinter. Inte vinter som i Sverige i och för sig, men man kan inte räkna med bra uteväder, även om det varit fantastiskt väder hittills i januari.
Bjuder vi hem 25 barn kan man skriva upp att alla kommer och att det blir oväder, och vad ska de göra i två tre timmar i vårt hus? Eller hela natten?! Springa upp och ned för trapporna och skrika och knuffas, föreställde jag mig. Samtidigt tyckte jag att hennes storsinthet skulle uppmuntras!
Vi kom fram till att hon fick bjuda hem fem kompisar att sova över, och sedan ha kalas dagen därpå för resten av klassen, någon annanstans än hemma hos oss. Frida föreslog själv ett av de ställen där hon varit på kalas en gång, där man fick göra sin egen pizza och äta den. Man fick också leka i en sådan där playlandgrej och äta tårta. Det lät ju okej. Vi bokade och delade ut inbjudningar.
Jag var glad att vi valt att inte ha hela klassen hemma hos oss när jag såg väderprognosen för helgen, men mindre glad över att världens oväder förutspåddes rulla in under pyjamaspartynatten. Jag var lite nervös över att tjejerna skulle frysa eller bli mörkrädda av åskan och stormen som mycket riktigt rasade därute större delen av natten, men det gick bra. Jag tror de var så upptagna och högljudda att de inte märkte ovädret. De pysslade, käkade, åt tårta, lekte kurragömma i hela huset, dansade, jagade katterna, hade kuddkrig, var väldigt uppspelta och högljudda och ville aldrig gå och lägga sig, men så ska det väl vara!?
All överlevde natten och fick pannkaka till frukost! Även Sverker!
Vi överlevde även pizzakalaset på Telepizza i Estoril där resten av klassen slöt upp. Det var ett glatt gäng och ett roligt kalas. Och högljutt.
Ett av pizzagängen!
Jag längtar lite tills barnen vuxit ur kalasåldern, men just nu tycker de ju att det är jättekul och spännande. Jag tycker kanske att det är lite kul också, men mest efteråt när det är över och man kan pusta ut.
Nu är det lugnt på kalasfronten ända tills september då Sverker fyller jämnt och kanske vill ha pyjamasparty, men nu har vi nya bryderier. Tjejerna fått för sig att de prompt vill gå med i karnevalen som äger rum i mitten av februari. Deras kompisar ska gå med och jag vill ju inte gärna säga att de inte får. Jag vet inte hur jag ska motivera ett nej riktigt. Nej vi är svenskar? Nej, mamma orkar inte? Nej, mamma vet inte riktigt hur det där går till och vem man ska fråga om man vill vara med? Jag vill ju att de ska känna sig delaktiga och kunna göra det som deras kamrater här gör, men att ge sig in i Sociedadvärlden känns ändå lite väl överväldigande. Mer överväldigande än pyjamasparty för hela klassen!