Kan man tävla i gott uppförande?

Kan man tävla i gott uppförande? Ja, tydligen kan man det, i alla fall i Portugal. I Fridas skola går det till så att den klass som har minst anmärkningar per termin får åka på en utflykt. Eller ja, få och får. Föräldrarna får betala, men det gör de tydligen gärna. Man tävlar mot parallellklasserna och Fridas klass har fyra sådana som de sopade banan med i gott uppförande två terminer i rad och nu siktar de på att vinna den tredje terminen också.

I Portugal utgör ju ordning och uppförande också en del av betyget i varje ämne så egentligen borde det inte behövas någon ytterligare morot, men det är väl kul om det lönar sig lite extra att sköta sig.

 

De skötsammaste klasserna belönas alltså med en utflykt per termin, vilket väl är ganska bra tänkt och kul för de som vinner. Lite synd är det ändå om de skötsamma eleverna som går i en bråkig klass kan jag tycka. Om någon i en av de skötsamma vinnarklasserna uppfört sig illa är det tydligen så att den inte får följa med och man kan säkert diskutera huruvida det är rätt åt dem eller inte, men orättvisan i det omvända är i alla fall bortom diskussion. Stackars alla skötsamma elever i bråkiga klasser, både för hur de har det i skolan och för att de inte får åka på någon utflykt fast de sköter sig allt vad de kan.

Å andra sidan sparar de en slant. Hittills i år har det kostat oss 24 euro att ha barn i en så välartad klass, men det kan det ju vara värt, speciellt som jag också fick följa med på utflykterna. Jag hade tydligen uppfört mig bra jag också. Jag trodde det var slut med att följa med som extraförälder på utflykter med Fridas klass nu när hon slutat i byskolan och går i den stora skolan, men nu har jag alltså varit på två utflykter i år och det känns som att det kommer att bli fler.

När Frida gick i byskolan var jag med på så många utflykter att jag inte ens minns alla, men den till Ocenariet minns jag ju, och den med havsigelkotten. Dramat kring Alice i Underlandet minns jag också väl, och lite vagt den där fästningen vi besökte, men hur många gånger vi var i skogen och lärde oss om träd och buskar har jag glömt. Jag har också glömt namnen på de flesta. Buskarna och träden alltså, Fridas klasskamrater kan jag rabbla i sömnen.

Jag har varit med på så många utflykter att jag fått ett namn jag också. Jag har gått från att vara mãe da Frida – Fridas mamma till att bli en egen person och faktiskt bli kallad Åsa, med rätt uttal och allt. Jag får också bära halva klassens jackor, trösta dem när de blir ledsna och smaka av deras matsäck, som nästan uteslutande består av friterade grejer som heter rissóis eller kall pizza och så chips till det.

 

I den nya skolan är klassen från byskolan i det närmaste intakt förutom att man har förlorat tre klasskamrater till en katolsk privatskola och fått fyra nya som jag nu också kan namnet på och får bära jackorna åt. Uppförandemässigt utklassar barnen från vår byskola alltså de andra klasserna, ändå blir man rätt slut efter en utflyktsdag med dem. De är ganska högljudda och intensiva sådär som barn kan vara men de är snälla mot varandra och mot lärarna.

Frida hade nyligen prov på hur olika djur fortplantar sig och när jag såg hur detta illustrerats i läroboken frågade jag Frida om det var mycket skratt och trams på lektionen när de gick igenom den sidan, men nej då. ”En fnissade lite och då sa läraren till och sedan var det som vanligt” sa Frida. Jag är imponerad. Klart de ska få åka på utflykt!

Det är fem klasser som åker med på utflykten, en från varje årskurs mellan femman och tian. Vi åker buss i en och en halv timme ungefär och i vår buss åker femman och sexan. I bussen spelas det numera musik på mobilerna, något som inte förekom i Escola Primária. Det spelas olika musik på olika håll i bussen och när någon spelar en bra låt sjunger alla med. Ändå somnar jag till en stund på vägen. Sådan är jag.

 

 

 

Vi ska till ett äventyrscamp liknande det jag varit till med föräldraföreningen och en klass med ”Finalistas” avgångsklassen på byskolan och en gång med Fridas klass när det var deras tur. Då trodde jag att My Camp som det hette var unikt, men det finns tydligen en hel del sådana äventyrscamp i Portugal. De har sommarläger och påsklovsläger och under terminerna måste det väl dyka upp en del skolklasser också om det ska gå runt. En del av barnens klasskamrater har varit på läger på något av ”campen”. Ibland är det mammas eller pappas jobb som betalar, som en löneförmån. Annars tror jag att det kostar en 200 Euro ungefär för en vecka, all inclusive. Det kan ju vara bra när sommarloven är upp till hundra dagar långa och fritids inte heller är gratis.

 

 

När vi kommer fram till äventyrscampet tar ledarna över och fröknarna kan gå och dricka kaffe och prata om sitt. Den andra föräldern som är med som extravuxen tycker det är konstigt att lärarna tillbringar större delen av dagen  i vilorummet och inte är med barnen. Jag som varit högstadielärare i tio år och vet vilken lyx ett par timmars tystnad mitt i terminen är förstår att de uppskattar och utnyttjar möjligheten att få prata utan att bli avbrutna och kanske tänka färdigt några tankar. Nu passar jag såklart på att hänga med Fridas klass och se henne live in action med sina kamrater.

 

 

Bilderna är från två olika camps. Ett i närheten av Ovar där vi var i januari och ett i närheten av Óbidos där vi var nu i april. Nästa gång ska de tydligen till någon sorts vattenland och då vete sjutton om jag följer med, men Fridas klass har i alla fall tagit ut segern i förskott.

Jonna som ska börja i samma skola till hösten är däremot ganska säker på att hennes klass från byskolan inte kommer att vinna några tävlingar i gott uppförande. Saker kan ju ändras, men jag delar hennes oro för detta orättvisa som kommer att drabba Jonna förutsatt att hon fortsätter sköta sig.

Tillsammans har vi i förväg löst det potentiella framtida krisläget där Frida får åka på äventyrsutflykt men inte Jonna fast bägge skött sig lika bra med ett löfte att Jonna ska få åka på sommarläger på äventyrscamp efter femman. Om hon fortsätter sköta sig och hennes klass ändå inte vinner. Med sköta sig menar jag hålla reda på sina grejer, göra sina läxor, inte störa på lektionen och och vara snäll mot kamraterna i klassen och lärarna förstås.

Så det så.

Så går mina tankar denna blåsiga 25 april som är helgdag till minne av Frihetsrevolutionen 1974. Här skrev jag om den.  Hej så länge med lite mer bilder!