Känslor och tankar i Sverige

Varför vi plötsligt reste till Sverige en mitt i gråkalla februari har jag skrivit om här, och även lite om vad vi hann med att göra och se, men hur kändes det att återse gamla hemtrakter efter så lång tid? Det ska jag skriva om nu.

Den första kommentaren döttrarna fällde när vi landat på svensk mark för första gången på elva år var nog Credo, que friiio! (Ungefär, herregud vad kallt!) när de klev ur planet, tätt följt av ”Varför luktar det korv överallt?” så fort vi var inne på flygplatsen. Kyla och korvlukt var alltså första intrycken av fosterlandet, för det var ju februari och det såldes korv på både seven eleven och pressbyrån på flygplatsen. Konstigt, tyckte Frida och Jonna. Där åt vi ingen korv, men senare blev det besök på korvkiosk. Jonna bad om majonäs på sin och tyckte det var konstigt att det inte fanns palha-palha i Sverige. (en sorts potatischips-strössel)

 

 

Sedan satt de ganska tysta i bilen när vi körde mot Uppsala.Kanske chockade över att plötsligt ha dumpit ned i denna annorlunda verklighet. Vi körde förbi hästgårdar, frostiga ängar och lador, sjöar och små samhällen med trähus, medan det blev mörkt, fast det var mitt på blanka eftermiddagen.

 

Jag har själv så vitt jag vet aldrig kört den vägen, men allt var så bekant tyckte jag. Jag har kört så många liknande vägar, men för tjejerna var detta tydligen främmande. Bor det folk här? frågade de. Ja, här bor det folk. Ungefär såhär såg det ut där jag kommer ifrån, där jag växte upp, sa jag, fast med ännu mer skog och ännu mörkare och kallare. Konstigt, tyckte de. De hade svårt att föreställa sig sin mamma i den här annorlunda världen. För mig var det plötsligt nästan overkligt att föreställa mig mig själv någon annanstans än där.

Nästa stopp var Ica Maxi, som tydligen överglänste alla portugisiska mataffärer totalt. Vi blev så överväldigade av allt att vi inte visste vad vi ville ha, men vi köpte hönökaka, blodpudding, hallonsoda, chokladpucko, ostkrokar, fjällyoghurt, knäckebröd och potatisbullar. Väldigt kulinariskt.

Nästa kommentar var nog ”Nu kan vi inte prata svenska och tro att folk inte förstår. Nu kan vi prata portugisiska, så förstår ingen!”. På portugisiska kommenterade de sedan bland annat under vår vistelse att svenska barn har galna kläder (leopardtajts och tyllkjolar och liknande) och att många svenska tjejer har jättemycket smink och ser orangea ut i ansiktet. Så är det inte i Portugal, konstaterade de.

När vi sedan kom fram till mormor och morfar började de känna igen sig lite. Här hade de varit! Frida som var sju och ett halvt år när vi flyttade kom ihåg mer och mer för varje plats vi återsåg. Hon kom ihåg lekplatser där hon lekt, skolan där hon gått och dagiset, Gröna Lund, och flera händelser, ögonblick och detaljer. ”Mamma, det är som att det finns en liten Frida som bott här, och en annan större Frida som bott i Portugal. Det är som att de träffas och lär känna varandra nu”, sa Frida.

Jonna, som var fem och ett halvt när vi flyttade mindes ”inte ett skit”, eller kanske möjligen sockerskålen hos mormor och morfar. Den hade hon nog lekt med, men inget av det andra kändes minsta lilla bekant. Inte huset vi bott i, inte vägen där hon lärde sig cykla, inte dagiset där hon tillbringade dagarna tills hon var fem och ett halvt. ”Men känner du dig mer portugisisk än svensk då?” frågade Frida? ”Jag känner mig inte som någonting av det. Bara som mig själv” blev svaret.

 

 

 

 

 

Frida minns alltså massor av sin svenska barndom och känner sig som både svensk och portugisisk, och Jonna minns bara en sockerskål och känner sig varken som svensk eller portugis. Det är ett år och tio månaders åldersskillnad mellan dem, och i den skillnaden är kanske avgörande, eller så är de bara olika. Vad tror ni?

Och hur kändes det för mig? Inte alls så som jag befarat! På något sätt hade jag fått för mig att det skulle vara jobbigt och svårt att återvända. Som om det var ett lite infekterat sår man inte ville vidröra. De jobbiga åren med bygget, speciellt på slutet, när vi längtade bort. Det var ju en dröm vi hade, det där huset vi byggde. En dröm som sprack – och gjorde en annan dröm möjlig. Jag kanske också var rädd att det skulle väcka någon sorts saknad, som jag hittills inte känt, eller bryta den förtrollning som förde oss till Portugal.

Istället kändes det lite som en försoning. Kanske lite som att träffa ett jobbigt ex, när de sårade känslorna lagt sig och man kan kosta på sig att minnas det fina man ändå haft ihop, och inte bara det som gjorde att det brast. Såren har läkt, och man kan kosta på sig att känna lite ömhet och ge varandra en kram, en klapp på kinden.

När vi nu rullade in på vår gamla gata mindes jag varför vi ville flytta, men mest var det ändå fina minnen jag påmindes om. Här gick jag med barnvagnen. Här brukade vi bada. Här var vårt första gemensamma hem. Här bildade vi familj. Här började äventyret. Här hade vi det bra. Det var ju vårt hem på jorden innan vi började längta bort och hittade hem igen i Portugal. Vi var lyckliga där med, ganska länge.

Sedan ville de se Stockholm, så då blev det Gamla stan, skridskor i Kungsan och Djurgårdsfärjan till ABBA-muséet.

 

 

Stockholm är inte min stad,var en annan stark känsla, även om allt kändes välbekant, och jag har minnen från nästan överallt. (Om Stockholm och Lissabon skrev jag här) 

 

Det kändes också ibland som att glänta på en dörr och kika in en parallell verklighet, som inte fanns, men som kunde ha funnits. Här skulle vi kanske ha bott kvar, här skulle barnen ha fortsatt växa upp, här skulle de kanske ha gått i skolan. Här skulle de inte ha blivit samma personer som nu var där på besök. De skulle ha varit helt annorlunda. Allt skulle ha varit annorlunda.

 

Det kändes också nästan lite som att resa i tiden. Som att tiden hade stått still där i norr, och allt som hänt de senaste åren varit en tripp, en tidsloop, en konstig dröm. ”Tänk om vi inte hittar tillbaka”, sa Frida, när jag sa så. ”Ni är konstiga!”, sa Jonna, men nu är hon i alla fall lite mer bekant med sina rötter, och det är säkert bra.

 

Båda tjejerna var väldigt nöjda med resan, och sa att det roligaste var ”allt”, och att det var fint att träffa alla. Alla var i och för sig inte så många, men ändå.

Kanske knackade vi också på hos någon som inte var hemma, eftersom Frida insisterade. Det hade varit roligt om de öppnat dörren och vi stått där helt oanmälda och uppvuxna / gråhåriga efter 11 och ett halvt år, en förmiddag i februari. Så gör man ju egentligen inte i Sverige, eller någon annanstans heller, så kanske lika bra att de inte var hemma.

Hur det kändes att landa i Portugal igen? Nu borde jag skriva att det kändes som att komma hem, men jag är inte helt säker på det. Vi har faktiskt tittat på svenska mello och ätit ostkrokar två helger i rad nu, så något kanske inte riktigt är som förr. Jag kanske inte har landat än?