Vad det egentligen är att vara svensk tål ju att diskuteras, men det hindrar ju inte att man känner man sig lite annorlunda så fort man lämnar Sverige. Jag kan i och för sig (som sagt) känna mig som ett UFO i Sverige också, men jag hade till exempel ingen aning om hur reserverad och punktlig jag var innan jag emigrerade första gången. Sedan dess har jag ju haft förmånen att få känna mig svensk i en massa länder. Alla år utomlands har gjort mig mindre blyg och mer flexibel men det finns situationer jag fortfarande inte kan hantera, och då är det ju praktiskt att kunna skylla på att jag är svensk. Från Norrland till och med. En skräckscenario är till exempel att någon dra upp mej på ett dansgolv och säger åt mig att slappna av släppa loss eller något käckt. Som tur är har det inte hänt en enda gång här i Portugal fast jag vistats intill dansgolv flera gånger.
Faktum är att vi inte upplever att vi krockat så mycket alls med kulturen här. Det är lätt att begripa sig på portugiserna, de är vänliga och öppna men inte överdrivet översvallande eller påflugna på något vis som kan vara obehagligt för en exilnorrländska, men visst blir vi lite ställda ibland och visst reflekterar vi över kulturella skillnader. Lite påfluget känns det kanske med de portugisiska kindpussarna men nu har jag nog vant mig så pass att jag i alla fall har slutat rodna när det är dags, men jag är fortfarande väldigt osäker på när man ska kindpussas och inte och undviker att ta initiativet. Jag missar hellre lite kindpussande och riskerar att stämplas som onormalt reserverad än att jag råkar pussas för mycket.
Även barnen tyckte det var jättejobbigt med allt pussande i början. Jonna sade till och med en gång att hon inte ville bo i ett land där alla pussades hela tiden, men nu verkar hon acceptera det även om hon heller aldrig tar initivativet. Sverker säger att han aldrig kommer att vänja sig, men han får så lov att leva med det han med. Inför första farsdagsfirandet var han så nervös över kindpussandet så vi fick öva här hemma i förväg så han inte skulle råka skalla eller släta av någon av fröknarna av misstag.
Jag känner mig också svensk när vi får en inbjudan till pyjamasparty med början klockan tio och undrar lite om jag ska lämna in barnen sovandes då, men håller god min och låtsas som om jag tycker det är fullständigt normalt. Likaså förfasas jag varje gång jag får ett meddelande där det står att någon av tjejerna ska på extra dansträning klockan 21.30 på kvällen fast jag borde vara van nu eftersom det händer titt som tätt. Ännu mer höjer jag på mina svenska ögonbryn när jag får höra att de ska hålla på till 23.30 och att det är bra om de har med sig lite kakor eller kex så de orkar.
Byn by night i lite dimma
När jag sedan står där med de andra mammorna och papporna och ska hämta mitt i natten way past my bedtime för att inte tala om Jonnas och det drar ut på tiden till midnatt innan de är klara känner jag mig ännu svenskare. Ingen annan verkar tycka att varken tiden eller förseningen är minsta lilla anmärkningsvärd, inte ens då det upprepar sig varje gång. Minst en halvtimme! Ingen blir irriterad. Det är bara jag som tittar på klockan. Man passar på att småprata och skvallra lite i stället. Nu vet jag ju om att det är så här, men skulle jag komma en halvtimme senare skulle de väl sluta i tid för en gångs skull, så jag tar en extra kofta så jag inte blir kall medan vi väntar och passar på att umgås lite jag också. Och öva portugisiska. Jag har fått höra om hur praktiskt det är att ha en Bimby till exempel. Det tog ett tag innan jag ens förstod vad det var. Nu vet jag massor om Bimbyn, men det är också ett utmärkt tillfälle att snappa upp nyttig och viktig information om vad som pågår i byn och i samhället i stort.
Nu har det varit extra dansträningar flera veckor i rad då dansgruppen på Jonnas sociedade fyllde år. Trettiotvå år fyllde den, så det var inte ens jämnt, men stort pådrag var det ändå. Själva spektaklet började 22.30 (det heter faktiskt espetáculo på portugisiska så hemme hos oss heter det spektakel) och när jag kom vid tiotiden med Frida hade Jonna varit där hela eftermiddagen och kvällen och tränat. Jag fick syn på henne och hon verkade ju pigg i alla fall. Hög på kakor kanske.
Det var fullsatt. Alla föräldrar och syskon (avsett hur små de var) och mor- och farföräldrar och fastrar och kusiner, alltså halva byn, ville se spektaklet. Klockan 23 började jag (som svensk) få panik. Skulle de inte börja snart? Alla satt ju och väntade! Ingen verkade det mesta brydd och irriterad, inte ens de med småbarn i famnen, så jag tog ett djupt andetag och väntade vidare. Jag passade förstås på att prata med dem som jag satt emellan: grannens trädgårdsmästares mamma på ena sidan och en brasilianska på andra sidan, så nu vet jag en hel del om grannens trädgårdsmästare och fruktträd och allt om brasilianskan, hennes dotter, förlossningen, hennes bröllop och äktenskap, hela hennes släkt och deras hälsa.
Klockan 23.40 började spektaklet, och vid midnatt var det en kvarts paus som blev en timme lång, och sedan fortsatte det. En fantastisk föreställning förresten, med rymdtema, massor med jobb bakom med dräkter och scenografi och koreografi och allt vad det heter. Det verkar finnas obegränsat med kreativitet och engagemang i den här byn! Jättekul att se Jonna och hennes kompisar dansa för att inte tala om brevbärarens fru och hon på apoteket, fiskhandlarens döttrar och grannens trädgårdsmästares mammas barnbarn i trikåer, göra kullerbyttor och gå ned i halvspagat och hoppa omkring. Vad de kan! Jag skulle också vilja men varken kunna eller våga skulle jag och det skyller jag förstås på att jag är svensk.
Äntligen börjar det!
Enter Jonnas grupp…Jo hon ser trött ut, men så är det också after midnight
Börjar känna mig lite suddig nu, men de minsta verkar pigga!
Nu är det slut!?
Nej nu ska det hållas tal!
Mer tal och någon ska överlämna en present.
01.30: Ni har vi fått tårta och kan gå hem
Klockan ett avslutades spektaklet och festen kunde börja! Jag fick väcka Frida som somnat på golvet och så åkte vi hem och sov bort halva nästa dag. Nästa helg var det repris på föreställningen, och nästa helg är tjejerna bjudna på ett pyjamasparty som då börjar klockan tio.
Idag är det vår tur att ha pyjamasparty för Jonna har fyllt åtta. Hennes kalas startar klockan halv sex, alltså normal svensk tid fast onormal här.
Hjälp de kommer snart!
Jag känner mig också svensk ibland när det gäller kläder och vissa matvanor, men det tar vi en annan gång.
Jag lyckades faktiskt vänja mig vid tidsuppfattningen och har oerhört svårt att vänja mig nu här i Sverige vid att man måste hålla på och passa tider hela tiden. Det känns som att leva efter ett schema istället för att bara ta saker lite som de blir. Allt känns som att det måste vara så himla effektivt och att enda definitionen på effektivitet är att hinna med så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Varför? Jag förstår det faktiskt inte längre. Jag blir bara stressad.
http://colombialiv.blogspot.se/2014/05/anledning-6-forhallandet-till-tiden.html
Ja det är ju skönt också med ett lite mer avslappnat sätt att förhålla sig till tiden, Annika! Säkert ett sundhetstecken att ingen blir irriterad av förseningar här utan passar på att umgås i stället, IRL till och med och inte med näsan i varsin mobilskärm. Den där känslan av att man måste vara effektiv hela tiden och att det är bråttom med allt är inget kul att leva med. Den borde avskaffas och förbjudas! Man måste ha lite luft i tiden! Han man klämt in för mycket i sin tid blir ju det där med tidspassning, sin egen och andras, viktig för att inte schemat ska spricka, så man hinnar bocka av alla måsten på sin viktiga lista. Men hur kul är det som sagt../Åsa
Annika, tack för den insiktsfulla kommentaren. Jag har också svårt för det hyperpunktliga hos en del nordbor, och är dessvärre alltför ofta med om att det blir ineffektivt också i ett hinna-med-så-mycket-som-möjligt-perspektiv. Jag får lov att ta tag i att skriva ett inlägg om tid som jag har haft i bakhuvudet den senaste månaden.
Ser fram emot ditt inlägg om tid, Annannan!/ Åsa
Nej, vet du vad – den typen av dygnsrytm (för barn) och förseningar kan jag aldrig vänja mig vid. Varför säga en tid om den inte gäller liksom? Tycker att detta är en del av min personlighet, att alltid komma i tid och tycka det är respektlös att slösa av andras, och jag förstår inte hur det skulle kunna vara annorlunda om jag var född i en annan kultur. Finns ens sådana som vi i mañana-länder??
Jag tycker också att det är irriterande, A-mamman! Det var därför jag blev så förvånad (imponerad) över att alla andra tog det med sådan ro. Måste vara kulturellt tänker jag då. / Åsa
Och så tider. Det varierar så oerhört mycket från plats till plats och person till person. På mitt jobb är vi punktliga. Till den grad att när jag var två minuter sen till ett ledningsgruppsmöte ringde chefens sekreterare och undrade om jag hade missat att det var möte. Min tandläkare är nästan alltid hyperpunktlig. Andra privatläkare kan boka tre patienter på samma tid, och själv inte vara på plats när den tiden infaller.
I fredags undervisade jag. Trots att vi kommit överens om att börja klockan två (hälften hade fått fel schema upptäckte vi veckan innan, så inför den här lektionen gjorde vi en överenskommelse) kunde jag inte komma igång förrän kvart över. Och två studenter kom klockan fyra, med en aning skamsen uppsyn men utan förklaring, ens efteråt.
Så är det aldrig på de kurser jag håller i. Där börjar vi i tid första dagen och fortsätter att hålla tiderna, med undantag för några slashasar.
Hej Annannan! 🙂 Ja visst är det så att det varierar. På den ena sociadaden i byn är de nästan punktliga, men på den andra som sagt väldigt dåliga på att hålla tider, så det är ju inte alls så att men generellt är slarvig med tider i Portugal. Osvenskt är det i alla fall, och säkert är det också osvenskt att ingen blir sur, stressad eller irriterad över alla halvtimmar och timmar som förflyter i onödig väntan, och att man istället passar på att umgås och prata. Portugiser verkar vara tålmodiga och trevliga i allmänhet tycker jag. Om man får generalisera lite, och det får man väl om man är medveten om att man generaliserar./ Åsa
Man kindpussas om man har ett familje- eller vänskapsförhållande till varandra. Om man är kvinna, alltid, om man är man bara om den andra är kvinna. Alltså, två män kindpussar inte varandra om de inte är mycket nära familj eller mycket nära vänner, och eventuellt inte ens då.
Det är huvudregeln. Även portugiser har olika tolkningar av den. Jag har kännbarligen kindpussats ”fel” två gånger, den ena gången var det en kollega som är oerhört formell och just han hade förväntat sig en handskakning fast alla andra kollegor som jag jobbat så mycket med som jag gjort med honom skulle kindpussats.
Affärskontakter tar man i hand, till dess man har blivit väldigt väldigt bundis med varandra. En av de läkare jag gått regelbundet till under ett antal år kindpussas numera. Jag tycker egentligen inte att det behövs. jag låter henne rota i mitt inre som ett nödvändigt ont, inte tycker jag att vi är polare för det.
Och så kindpussas man inte om man ses var dag, eller nästan.
Alltid en puss på vardera kinden, höger först och sedan vänster (kind alltså, vilket betyder att man siktar vänsterut från sin egen synvinkel först och sedan högerut). Det förekommer i vissa chicare kretsar att man hoppar över den andra pussen, har jag noterat. Men det anser jag vara överkurs.
Det verkar vettigt Annannan, och inte alltför komplicerat i alla fall vad gäller VEM, men det där med hur ofta….svårt! När jag hämtar barnen vid skolan är det alltid ett dilemma om jag ska pussa någon eller inte, men jag ser glad ut och hejar tydligt så kan de i alla fall inte tro att jag är sur eller så fast jag inte pussas! / Åsa
Johodu, en Bimby ska man ha! ”Den kan allt!” I vår Portugisiska familj finns bl.a. En nära vän som säljer Bimby. Hon bor i Lissabon men när hon kommer upp till våra trakter lagar hon alltid maten i sin medhavda Bimby. Jag som inte är van vid talande maskiner håller mig till min gamla Electrolux assistent som jag tagit med från Sverige.
Kindpussar är en historia för sig. Vem känner man tillräckligt väl för att kindpussa och kanske ännu viktigare, vem är äldst på kalaset jag kommer till? Viktigt att hälsa i rätt ordning!
/Ulla
Ja vi har en i föräldraföreningen som säljer Bimbys också, Ulla, så där blir det också Bimby-prat! eller Bimby-reklam kanske man ska säga. Det där med kindpussar lär jag mig nog aldrig hur det ska gå till eller rättare sagt när. /Åsa
Jag kan nog instämma i det där att tidsuppfattning är något som gör att man känner sig väldigt svensk. Jag kan bli väldigt irriterad på att man inte kan hålla utsatt tid, och här är det definitivt mer regel än undantag att man kommer för sent. Ibland kan man fundera på om det är vi eller ”resten av världen” som har fel… Plus, precis som du säger, det där med vad som är sena kvällar och inte…
Ja, visst är vi punktliga i Sverige, Marina! Säger man en tid så är det väl det som gäller? Vad har vi annars klockor till? /Åsa
Hahaha, inte ens i Spanien är de så sena 😀
Inte, Casa Annika? Jag trodde spanjorerna var ännu senare av sig! Det säger i alla fall portugiserna, att de äter middag senare i Spanien till exempel. /Åsa
Själv föredrar jag faktiskt kindpussar framför allt det där kramandet som alla ska hålla på med i Sverige! Ta hand är väl bra, men nu ska alla kramas!!! Nä tack.
Här i USA är det lite hur som, både kramar och ibland kindpussar. Gillar när vi träffar makens kollegor som många är spanjorer eller brassar, då vet man att et är kundpussar som gäller.
Ja men hur vet man när det passar att pussas och inte, Eastcoastmom?
Hehe, du skulle passa bättre in här på NZ Åsa. 🙂 Vill du ha en kopp kaffe efter kl 17 är det nästan kört förutom McDonalds typ. Vill du däremot ut på kafé kl 7 på morgonen är alla kaféer öppna. Allt öppnar och stänger tidigt och de jag har lärt känna tycker jag är en nattuggla…
Ja det är mer min dygnsrytm, Marie! Det är ju liksom en dag i morgon också…;)
Hujedamig så sent! Tillämpas siesta i Portugal också, som i många andra sydeuropeiska länder? Jag förstår att man passar på att vara vaken när det är svalt men jag hade haft allvaliga problem att hålla mig vaken 🙂
Här i Bayern kör man hyfsat samma system som i Sverige tackolov. Kanske sitter man kvar längre på restauranger även med barn, det är det enda jag lagt märket till 🙂
Ingen siesta, Linnea!