Krossade sommarplaner

Så väldigt vidlyftiga planer för sommaren hade vi ju inte. Jag skulle jobba hemifrån i stort sett hela sommaren. Mycket i juli och lite mindre i augusti. Barnen skulle gå surfskola hela juli. Kanske vi skulle komma loss en sväng i september innan skolan började. Eventuellt, Sverker skulle fixa vidare med sitt (annat inlägg), skjutsa barn och surfa/vindsurfa när det bjöds vind och vågor. Det var ungefär så det såg ut med sommarplanerna, i stora vida drag.

Det började bra. Tjejerna åkte i väg med surfbussen måndag till fredag och jag avrundade kvällskurserna i Lissabon och gjorde mig redo för att trappa upp med timmarna vid datorn i mitt lilla kontor. Då började det, och sedan har det hamrat på 8-18 måndag till fredag. Så här ser det ut, och så här låter det utanför mitt kontor och i resten av huset också för den delen:

 

Det ska nämligen byggas ett hus på vår granntomt, och nu pågår högljudda förberedelser. Vi har vetat om det här länge och bävat för det. Funderat på om vi kanske kan köpa tomten, men priserna har gått upp så att tomten kostar mycket mer än vårt hus gjorde. Det är heller ingen lättbebyggd tomt, och det är alltså därför det är sådant oväsen. Det är många kubik granit som ska bort. Det får någon annan göra, nämligen en portugis bosatt i Kalifornien som vill ha en 500 kvadratmeter stor sommarstuga i fäderneslandet.

Hur han ska få plats med ett så stort hus på en så liten tomt övergår mitt förstånd, men det är hans problem. Men på sätt och vis också vårt, eftersom vi ska bo granne med åbäket. Inte bara blir det stort, det kommer också att se ut som ett rymdskepp. Tydligen tyckte kommunen att det skulle bli en tuff effekt när det ser ut som att ett stort futuristiskt åbäke landat här bland de rätt traditionella husen i den här väldigt traditionella byn, och stämplade glatt godkänt på ritningarna. Då får man hoppas att de stämplas godkänt på de ritningar vi lämnat in också, annars är det ju bara att konstatera att det inte finns någon rättvisa i världen.

Men det är en annan historia och inte mycket att göra åt. Nu hade vi mer trängande problem som vi faktiskt behövde lösa så snart som möjligt om inte sommaren skulle bli helt förstörd av att någon blev galen eller att någons huvud sprängdes i bitar.

Hela huset vibrerade och det kändes faktiskt som att skallen skulle gå i bitar efter ett par timmar. Först tänkte jag att det kanske bara skulle ta någon dag eller tre eller att man kanske skulle vänja sig, men det var tvärtom. I stället för att vänja sig blev man nästan tokig efter ett tag. Uppstressad, helt slut i huvudet och förbannad på oljudet i synnerhet men på allt annat också av bara farten. Särskilt som man satt och försökte jobba!

Fyra veckor skulle det ta minst innan de var klara fick vi vieta när vi gick över och frågade hur länge detta skulle pågå. Eller de svarade egentligen ”Por acaso está a avançar bem. Daqui a DUAS (2) semanas já está feito!” (Helveteshamrandet alltså, hela bygget ska ta 20 månader) men det översatte jag till minst fyra veckor till. Så vad gör man?

Man skaffar en surfpuck och drar, så fort man bara kan. Jag hade lite undervisning i Lissabon på måndagskvällen, men sedan drog vi. Lite bryderier hade vi kring vart vi skulle ta vägen där alla skulle vara nöjda. Inte för långt bort. Någonstans där jag skulle kunna jobba några timmar om dagen och där det skulle kännas som att vi allihop fick ut något av det hela när det nu ändå var som det var. Gärna något nytt ställe. Gärna vid havet.

Nu är vi ju lite bortskämda så det duger inte med vilken strandremsa som helst. Alltså dammsög jag hela Alentejokusten i mitt minne från en annan resa och på Google Earth tills jag hittade precis en sådan strand som vi ville ha. Den skulle ligga nära en by, vara vacker och inbjuda till äventyrsbad.

 

Vi behövde ju bo någonstans också. Där är vi inte så kinkiga. Det hade ju varit bekvämt med ett hus om man ska sitta och jobba, men annat fick avgöra. Egentligen räckte det med ett eluttag och en stol och lite skugga. Vi ville ju varken lägga hela lönen på hyra av arbetsplats eller komma för långt från stranden, så det blev en camping. Vi gillar ju att campa. Framförallt gillar barnen att campa! Särskilt om man hittar en camping med kattungar och asfalterade gångar, som gjorda för åkande till skillnad från gatstensgatorna därhemma!

 

Det var gångavstånd ned till havet, eller åkavstånd för de med bräda.

 

 

En hel del hann vi med på fyra dagar, plus att jag fick jobba ganska ostört, om man inte störs av höra grannarna på andra sidan häcken uppfostra sina barn. Den uppgiften tog de på stort allvar och ägnade sig helhjärtat åt den från morgon till kväll utan att tappa tålamodet en enda gång.  Lilla Margarida och Madalena fick gå själva till diskhoarna och skölja vindruvorna, men inte äta en enda förrän de var tillbaka, och då bara en varsin. Jag trodde hon skämtade, men det gjorde hon tydligen inte. Minst två timmar om dagen tillbringades med att träna läsning och räkning, och det skulle de göra ända tills i september tydligen, där på campingen.

 

På fredag eftermiddag bar vi av hemåt, för på helgerna bankas det inte och hur bra vi än hade haft det är fyra dagar hemifrån alldeles för mycket för oss. Saudades! (Längtan!) Plus att vi barnen hade aktiviteter bokade under helgen.

I morgon bitti klockan åtta börjar bankandet igen och den här veckan har tjejerna surfskola så nu kan vi inte bära iväg och bo på camping om vi inte bor på en alldeles i närheten, vilket vi inte ska göra. Nu ska jag jobba heltid ett par veckor framöver, och det tror jag inte jag pallar om jag inte får sova i en riktig säng och sitta lite bättre än jag gjorde i campingstolen. Men vi har en plan för det också!