Lämplighetstest och karriärval

I Portugal är det 12 års skolplikt, men de tre sista kan man ägna åt lite olika typer av studier, ungefär som gymnasiet i Sverige. Det är alltså snart dags för vår äldsta tjej som går i nian att välja inriktning.

Jag frågade en portugisisk mamma en gång om det finns SYO (SYV) här, alltså någon typ av studie- och yrkesvägledning i skolans regi. Det vore ju bra om det fanns eftersom vi känner oss lite vilsna. ”Ja, det är i nian!”, svarade hon. Då gör man ett Teste de Aptidão, alltså någon typ av lämplighetstest, som visar vad det kan vara lämpligt att man väljer för inriktning. Det ska bli intressant att se, tänkte jag.

Någon gång under detta läsår kommer vi alltså att få veta vilket yrke vår äldsta dotter lämpar sig för. Så spännande! Själv visste jag i nian ungefär så mycket som att lärare ville jag absolut inte bli, och i slutändan var det lärare jag blev. Efter några vilsna år med jobb inom vård och service bland annat kröp jag till korset och sökte in på lärarhögskolan, när jag var 24. Det gick inte att förneka eller kämpa emot längre. Jag hade helt enkelt för mycket lärarblod i mina ådror.

Googlar på ”salário, professor de línguas” lön, språklärare” (fast på portugisiska) som väl är något mina tjejer skulle kunna jobba med om äpplet inte faller så långt från päronträdet, och ser att de då kommer att tjäna i snitt 950 euro i månaden. Mer exakt står det att man som språklärare tjänar mellan 764 € och 1 111 € i månaden i början av karriären. Efter 5 års tjänst kan man vara uppe i mellan 801 € och 1 238 € i månaden, med 40 timmars arbetsvecka. Det känns ju inte sååå motiverande, men det funkar ju. Eller? Om man inte ska betala för boende och ha bil och resa och bilda familj, tänker jag, men kanske annars. Man ska betala skatt också, förstås, inte att förglömma.

Kanske inte språklärare alltså. En första indikation, eller i alla fall en idé fick Frida häromdagen när hennes lärare läste en text Frida skrivit om intressen och framtidsplaner, en uppgift hon gett klassen i syfte just att väcka tankar och idéer kring lämplighet och karriärval. ”Jag vill inte sitta stilla på ett kontor”, skrev Frida. ”Jag vill vara ute och röra på mig mycket!” ”Aha! Du skulle bli en perfekt idrottslärare!” kommenterade hennes lärare då. Lärargenerna lyser nog igenom på henne ändå, så tidigt. Precis som jag tänkte, men ändå inte.

Kanske det, säger Frida och jag googlar ”salário, professor de educação física” alltså ”lön, idrottslärare” och där ser framtiden ljusare ut. En sådan har en snittlön på hela  1580 € i månaden. Ingångslönen ligger på 1380 € i månaden, men maxlönen kan överstiga 2500 € i månaden. Det låter ju genast ganska mycket bättre tycker jag, men vi får se.

Just läraryrket är dock kanske inget att rekommendera dem att välja här i Portugal, för då kan de få tillbringa större delen av sitt liv med att flyttas från skola till skola, beroende på var de behövs bäst. Om de har tur får de jobb i sin region, men har de inte familj eller andra starka skäl kan de bli placerade nästan var som helst om de har otur. Jag läste om en lärare som fick bo i husvagn ett läsår för han blev placerad så långt från familjen och hade förstås inte råd med två boenden. Det där systemet med placering får de ändra på, så lärare får söka en tjänst där de vill bo, som vanliga människor!

”Vakna, älskling! Hon skojade bara!” ”Nej, det gjorde jag inte alls. Jag vill bli lärare när jag blir stor! Varför svimmade mamma?” (Något som Fridas första fröken här lade ut på sin Facebooksida)

I Sverige ligger medellönen för idrottslärare på nästan 39000 i månaden, vilket är mer än dubbelt upp, men allt handlar ju inte om pengar. Det handlar egentligen mest om att hitta sin plats i livet, och om att må bra.

Frida och hennes idrottslärare, som håller i skolans surfträning också.

Inlägget om Jonnas funderingar på samma tema