Lång känslosam helg

Hur var helgen? Jotack, som en känslomässig berg- och dalbana. Mycket glädje men också sorg, oro, smärta, rädsla, osäkerhet och förvåning. Så är ju livet, men inte alltid på en och samma helg. Den här helgen var det extra mycket känslor, så mycket att jag att jag efter mycket om och men inte gick på den katolska konfirmationen. I stället ägnade jag mig åt att försöka få ut en handikappad kattunge som krupit in i ett rör, men det var inte alls kattungens fel att jag inte gick till kyrkan. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ha på mig. Det låter löjligt, men det blev en grej för mycket.

Ska man ha klänning? frågade jag Brunas mamma, när jag lämnade Frida hos dem på söndagseftermiddagen för konfirmationskalas och tårta. Frida, efter mycket bryderier klädd i en grå bomullsklänning med katter på, en grå A-linjekofta och vita dansskor. Ja, det går väl bra, bara den inte är för urringad och naken. Okej. Klänning och kofta.

 

Du ser lite kristen ut, sade Sverker när jag mannekängade i klänning och kofta. Det lät ju betryggande, men kunde man ha bara ben? Och vilka skor? Jag har verkligen inga finskor. Och inga finbyxor.

Precis när jag ändå tyckte jag kanske dög ringde Brunas mamma och frågade om det var okej om hon klädde på Frida en av Brunas klänningar istället. Tydligen dög inte det jag klätt henne i och det gjorde ju inte precis saken lättare för mig. ”Jovisst, jättebra, klä på henne vad du vill, men vad ska JAG ha på mig? Ska DU ha klänning?” Nej det kunde hon inte tänka sig att ha. Aldrig i livet. Nem pensar. Inte det? Då gav jag upp helt och bestämde mig för att stanna hemma, fast det var nästan lika ångestfyllt som att gå dit barbent med fula skor. Det var inte bara skorna. Det var hela helgen.

 

Det var en lång helg. Den började redan i torsdags som var ledig dag här. Jonna hade extra lång dansträning inför helgens uppvisningar på sociedadens majfest och folkloremarknaden i Estoril. Tre timmar lång och så den sedvanliga halvtimmen extra, som tillbringades med småprat hämtande mammor emellan. Det blir mycket den här helgen, sa vi. Majfest, folkloremarknad, och konfirmation på en och samma helg, men vi tyckte alla att det skulle bli kul och det var trivsamt att stå där och småprata.

 

 

När vi kom hem därifrån hade vi plötsligt fått en gulorangefärgad kattunge. Som det har tjatats i flera veckor nu om en hundvalp eller kattunge, som att det inte räckte med de tre katterna vi redan har.

Nej, det räcker nu, sade jag (ganska) tålmodigt och konsekvent varje gång ämnet togs upp. Utom en gång. Nu kan jag se det framför mig, hur jag tar stegen uppför den branta trappan upp mot skolan och jag kan höra mig själv säga att ”Det skulle i så fall vara om det dök upp en liten gulorange kattunge…..” Det minns jag tydligt när jag ser den lilla gulorangefärgade kattungen i Fridas famn. Hon hade hittat den under en bil på vår gata. Lortig och darrande  (kattungen, inte Frida). Igår pratade jag med grannfrun, som sa att hon sett Frida krypa in under bilen och säga att hon skulle fånga en gul kattunge för det hade hennes mamma önskat sig.

 

 

Man ska vara försiktig med vad man önskar sägs det. Eller jag önskade inte ens, så tydligen måste man vara försiktig med vad man säger att man skulle kunna tänka sig att acceptera också. Önskekatten Dora eller Doris är skadad, ligger mest och darrar och mjauar och är bara tyst om man hen får vara nära, och gå kan hen inte riktigt. Bakbenet släpar och svansen hänger som död lite snett åt vänster. Vi ska gå till veterinären och ta reda på om det är en skada eller en medfödd defekt, (och om det är en han eller hon så han eller hon slipper vara hen). Hela slutet av ryggraden ser lite sned ut. Alldeles oavsett så får Dora/Doris förstås stanna. Fattas bara annat.

 

Det var torsdagen. På fredagen höll jag på att krocka. I lila träningstrikåer åkandes inlines (som en annan galning) i hög fart i nedförsbacke på cykelvägen längs havet, när jag ser en liten lastbil som är i färd med att korsa cykelvägen för att komma åt infarten till något av de palats som ligger där bakom murarna. Jag minns inte om jag hann tänka, men stanna med bromsen kan jag ju inte i så hög fart utan att slå mig fördärvad, det vet jag ju, och fortsätta framåt och åka in i bilen eller hamna framför bilen, hemska tanke, ville jag ju inte, så av två obehagliga alternativ valde jag det tredje, att kasta mig åt sidan. Jag landade bland grus och stenar på sidan av cykelvägen, och slog mig halvt fördärvad.

Det var mycket blod. Min älskade portugalring gjord av ett escudosmynt fick en knäck och skar djupt in i fingret, skrapsår och blåmärken på arm, lår och revben, men den värsta smällen fick självkänslan. Inte längre så kaxig rullade jag vidare efter att lastbilsgubbarna fått pyssla om mig lite och försäkra sig om att jag skulle klara mig.

 

På fredagskvällen var det majfest på sociedaden, eller ja, inte bara på fredag, utan hela maj ut och en bit in i juni också faktiskt. De tjuvstartade förra helgen med spädgris och orkester, och denna fredag serverades det revbenssspjäll, bifanas, sardiner, popband och dansuppvisning. majfest är ingen typisk portugisisk tradition, utan specifikt för vår sociedade. (Den ena. Den andra kör med oktoberfest) Det tar alltid emot lite för en annan som inte är kvällsmänniska att hoppa ur mysbyxorna, vinka hejdå till soffan där man brukar somna mitt i filmen och de sig uti civilisationen sent på kvällen. Jonna skulle inte dansa förrän elva på kvällen, vilket brukar betyda halv tolv.

 

Men så glad man blir varje gång man övervinner sitt introverta kvällströtta jag och släpar sig dit. Alla generationer i sociedade-publiken klappade takten till popbandet som bestod av 11-14-åringar från byn, och alla dansgrupper rev ned stort jubel som vanligt. Vi gick därifrån vid ett-tiden, glada, rörda och varma om hjärtat över den gemenskap vi och våra barn får vara med om i den här byn. Vi tyckte till och med bandet var bra, så glada och rörda var vi. Nästa kväll bjöds det på teater och sång på sociedaden men då gick vi inte dit.

 

 

På lördagen trodde jag Sverker hade försvunnit för gott.

Jag berättar mer på fredag. Eller lördag.