För ett par veckor var vi ju på väg till jobbet på cykel längs havet i ett blogginlägg med många fina bilder och löfte om morgondopp, men sedan kom kalas och spektakel i vägen. Nu är det dags att fortsätta cykelturen där vi lämnade den.
Här var det!
Vi var nästan framme i Cascais och nästan lite drygt halvvägs framme. Bakom oss hade vi nedförsbacken med den isande råkalla morgonluften från havet, ännu mer isande nu i december, och den vackra sträckan mellan Guincho och Cascais som lyxigt nog har cykelbana hela vägen. Där finns även möjlighet att låna/hyra cykel i bägge ändarna av den sju kilometer långa sträckan för folk som inte har egen cykel med sig på semestern. Man kan till och med låna elcykel, vilket till min stora lättnad förklarar varför jag ibland har svårt att komma ikapp turistande pensionärer när jag trampar hemåt i motvind.
Vi har passerat både fiskare och cyklister och faktiskt ganska ofta också joggare och surfare som jag måste lägga till några bilder på här fast vi cyklade förbi dem i förra inlägget.
Pling pling! Ur spår!
Man häpnar över surfarna som är i vattnet innan solen hunnit värma upp och locka till bad, men såhär dags på dagen är nog vattnet varmare än luften och man har fördelen att inte behöva trängas med alltför många andra, så det är nog inte så dumt.
Nu fortsätter vi framåt och snart rullar vi in i Cascais och ser bukten där färgglada båtar alltid ligger för ankar så dekorativt. Några fiskare är redan igång och fixar med näten. Kanske är Tuxas före detta husse där? Annars är det inte mycket folk på benen. Den annars så turistfyllda gågatan är nästan tom, och lika bra är det för annars hade jag inte kunnat cykla den vägen ned till strandpromenaden.
Inte heller på strandpromenaden är det speciellt mycket folk så här dags, vilket underlättar för mig. De har i och för sig målat på en cykelbana på strandpromenaden, men man brukar ändå få plinga på folk och hundar när man cyklar hem i eftermiddagssolen. Så här dags har jag nästan hela härligheten för mig själv. Nästan.
Just den här bilden på en ensam (sorgsen?) badvakt är från den 15 oktober, sista dagen på den officiella badsäsongen, men det hindrar inte mig från att bada hela vintern. Jag får klara mig utan badvakter bara.
Ute på piren skådar jag varje dag vid den här tiden en samling udda varelser som på avstånd i den disiga morgonsolen skulle kunna vara tranor eller hägrar eller något annat fågelaktigt, men när man kommer närmare ser man att det är en yogagrupp eller två som står där och sträcker på sig på alla möjliga och omöjliga sätt i morgonsolen. Här måste jag stanna och fota! Det är lika vackert varje gång.
Vid Praia da Poça tar strandpromenaden slut och jag har att välja mellan att vingla ute i farleden på den vältrafikerade Marginalen eller köra slalom mellan lykt- och elstolpar på den gatstensklädda trottoaren. Detta är inte min favoritsträcka, men det brukar bli slalom. En liten bit finns det en grusväg längs klipporna, men annars är det trottoaren som gäller hela vägen fram till Carcavelos, och nu börjar det bli bråttom om jag ska hinna bada och det ska jag.
Nu hoppar jag ur fleece och tajts och kastar mig i det. Havet. Det är kanske 15 eller 16 grader, så det blir ingen längre simtur, men skönt är det ändå. En kalldusch på det så är man riktigt vaken!
Här har jag photoshoppat lite så det inte ska synas hur sjukt deffad man blir av att cykla så här långt till jobbet. Det skulle annars kunna uppfattas som provocerande.
Det är nästan två och en halv mil totalt – enkel väg – men det beror också på att jag tagit en omväg för att kunna följa havet, och det var det värt! Jag har räknat ut att jag trampat ihop hela 80 mil totalt på att cykla till jobbet två dagar i veckan den här terminen, Nu är det bara tre sådana vändor kvar till jullov, och sedan får vi se hur det blir med cyklande, badande och jobb. Det kanske räcker att cykla och bada?
Du verkar få mycket gjort trots arbetsbelastning, keep up the good work.
Ja jag kliver upp minst en timme tidigare för att hinna med den här cykelturen och det är det värt, Jan! /Åsa
Wow! Vad härligt att få dela din morgon.. och vilka bilder. Jag landade där i drömmarnas värld. Ha det underbarast!
Liv
Tack Liv! Detsamma! /Åsa
Det var lugnande att höra.
Hur är det förresten med de två små söta ätteläggen Frida och Jonna – studerar de även de två urgambles idiom dvs svenska? Arbetsmarknaden i Bortugal är väl fnv ingen höjdare och blir det väl knappast framöver heller. Lönerna och arbetsvillkoren synes alltsomoftast synnerligen mediokra.
Desejo a todos um bom fim de semana!
Jo, ätteläggen mår bra och pluggar allt vad de orkar, men mest portugisiska, Leo. Vi försöker få dem att läsa svenska också. Det går halvbra. Dvs bra med den ena och sämre med den andra. Hur det blir med arbetsmarknad och framtid vet man aldrig. Svenska kan nog vara bra att kunna även om det är ett litet språk. Det vet ju jag som undervisar portugiser som vill lära sig svenska…
Igualmente!
/Åsa
Olá Braveheart, seu salmão fumado-frio!
Hur är det förresten med plötsliga underströmmar på just denna din något småhuttriga badstrand? Rätt många som årligen tyvärr får sätta livet i suget. Och vid denna okristiliga årstid finns väl ingen uppumpad flytboj à la Pamela Anderson som kan rycka ut till ditt försvar… Möjligen att du iofs blir brädad hemåt.
Jag går inte ut så långt, så det är ingen fara. Jag går aldrig ut långt om jag inte har bräda att hålla mig i. Du har rätt, det sker en del drunkningsolyckor i Atlanten, speciellt efter att badvaktssäsongen tagit slut och innna det hunnit bli så kallt att det bara är tokstollar som jag som badar. Jag har haft tur, det har inte varit några stora vågor som slagit precis där man går i på någon av mina morgonbadsmorgnar, annars kan det vara rätt läskigt. /Åsa