Livet och en resa till London

Vi fortsätter med restemat ett par inlägg till!

Knappt hade jag packat upp efter resan till Marocko så kom en inbjudan till England. Detta var alltså i augusti eller så, i fjol. Jag skulle behöva flyga till London. I november. Åh, vad jag hade drömt om London, längtat till London, fast inte nu, och inte på länge, utan för hundra år sedan, när jag var ung – typ i Jonnas ålder. Nu drömmer jag mig inte bort men då var det det enda jag gjorde, och den första plats jag drömde mig bort till var London och efter gymnasiet flyttade jag dit. London var min första geografiska kärlek kan man nog säga, men den har rostat, den kärleken.

Jag har varit där på ett återbesök sedan jag bodde där 1988-1990, men bara för att konstatera att det inte längre var en plats för mig. Det kanske det aldrig var? Nog insåg jag under de två åren jag bodde där att det var en olycklig kärlek. Jag hade inte direkt någon längtan tillbaka. Ville inte bli påmind om mitt vilsna artonåriga jag i den stora staden, men så kom den där inbjudan, en inbjudan till en minnesstund för en person som var viktig för mig under åren i London.

Jag skulle alltså bli tvungen att för första gången på nästan 10 år sätta mig på ett flygplan och lämna Portugal. Att ta bussen till Afrika var också jätteläskigt, men i alla fall något spännande och nytt. Detta var något gammalt och jobbigt.  Jag skulle bli tvungen att dimpa ned i ett novemberkallt London och sedan åka tåg i sex timmar, genom halva England till den allra sydvästligaste udden, där minnesstunden skulle äga rum. Och sedan tillbaka.

Jag bävade. Jag ville inte åka. Inte ensam. Inte utan min dotter. Den ena dottern var det ingen idé att fråga. Hon har inte tid med mig längre, mellan surf och dans och kompisar och allt vad det är, men den andra, den yngsta, hon tjatar alltid om att resa, så hon blev eld och lågor, och min släkting i England blev väldigt glad när jag meddelade att jag skulle komma. Bara att bita ihop och boka flyg, hotell och tåg och hoppas att allt skulle flyta på smärtfritt.

Sådan var min inställning till att börja med, men min dotters entusiasm smittade av sig, så när vi väl skulle åka var jag ändå ganska peppad. Detta skulle bli bra, och det kändes bra att jag bestämt mig för att vara med på minnesstunden och även över att få visa Jonna ännu ett hörn av stora vida världen.

 

 

 

 

 

 

Vilken underlig känsla, att 35 år senare återse Camden Lock och Portobello Road, där jag som nittonåring brukade tillbringa alla lediga lördagar med att spendera hela min aupairlön på ringar och örhängen och cigaretter. Där jag tyckte jag var mitt i händelsernas centrum, där allt var spännande och möjligt, där jag ville höra hemma men aldrig hittade hem utan snarare gick vilse.

På ett café i Camden tjuvlyssnade jag på några bordsgrannars livliga samtal (en ovana jag har) om att Camden och London minsann inte var sig likt. Förr var det mer autentiskt och nu var det mer utslätat och kommersiellt, enligt dessa britter i trettioårsåldern. Jag ville kasta mig in i samtalet och säga att jag bott i London redan innan de var födda, och att det var sig exakt likt, bara mer av allt. London var sig så likt. Det som hade förändrats var vi. I alla fall jag. Jag såg inte på krimskramset och rockprylarna i Camden som en spännande och relevant upplevelse längre, utan bara för vad det var. Försäljning av saker som ingen behöver. Onödigt, rentav, tyckte jag nu.

Min dotter däremot, såg allt detta med samma ögon som jag haft när jag var 18 och jag såg på henne att om hon kunde skulle hon också flytta dit och spendera alla lördagar på marknader och alla sina pengar på örhängen och liknande. Hon skulle tycka att hon var mitt i händelsernas centrum, mitt i en värld där hon ville höra hemma, där allt var spännande, men kanske skulle hon också bara gå vilse.

Jag tänker att storstäder är sådana. Platser som slukar folk och deras drömmar. Som fylls av folk som hör hemma någon annanstans och inte känner varandra. Det är också ganska smutsigt i storstäder och bullrigt. Man blir trött. Men – man kan också tänka och känna som jag gjorde när jag kom till London första gången. Som Jonna tänkte om London, att det är här det händer. Det är här alla möts. Det är här spännande möten och möjligheter uppstår.

 

Det var hur som helst rätt skönt att lämna London redan efter två dagar, och sätta sig på ett tåg och susa genom ett knallgrönt England bestrött med små får och stenhus, nästan till världens ände. Ganska nära Land’s End (Englands västligaste punkt) klev vi av tåget. Där väntade min släkting och ett dygns samvaro med släkt och vänner som samlats för att fira och minnas ett liv som nått sin ände. Ett avsked.

 

 

 

När vi sedan kom tillbaka med tåget till Paddington efter minnesstunden i Cornwall och en tågresa på 6 timmar hade vi tre timmar på oss innan vi behövde åka till flygplatsen. Vad gör man i London på tre timmar, mellan tåg och flyg, med bagage och i ostadigt väder? Jag kunde inte komma på någonting mer jag någonsin ville göra i London, men det är svårt att göra ingenting i tre timmar, speciellt med en tonårsdotter som vill se så mycket som möjligt. Så vad gör man?

Det beror förstås på vem man är. Om man är min dotter vill man tydligen titta på mer örhängen och krimskrams och streetfood och streetlife och graffiti, så vi åkte till Brick Lane och tittade på mer sådant. Jag har tappat intresset för detta, som sagt, men Jonna kan inte få nog av det. Jag kände igen mitt unga jag i henne, men nu hade jag mest ont i fötterna och ibland ville jag gråta en skvätt och längtade hem.

Jonna var i alla fall jättenöjd och fotade allt och alla och höll mig däremellan hårt i handen. Jag fotade Jonna när hon fotade världen och tänkte att var sak har sin tid. Drömmar har sin tid och minnen har sin tid. Detta är Jonnas tid nu. Och Fridas. Inte min tid. Det är en känsla jag haft ett tag nu, att nu handlar det inte längre om mig utan om dem. Om deras framtid och drömmar. Inte om mig.

Det är en läskig känsla, en sorglig känsla och en svindlande känsla. Så mycket kärlek, så mycket oro. Insikten om att de kommer att vara egna personer, någon annanstans, utan mig. Om att jag ser ut som en trollgumma, särskilt om jag har örhängen på mig. Insikten om att jag en gång inte kommer att finnas.

 

De här känslorna och tankarna behöver man förstås inte få av att besöka London med sin tonårsdotter, men för mig blev det en sådan resa, full av sådana tankar och känslor. Det var väl kombinationen av minnesstunden, som var resans verkliga mål, och detta att besöka en plats från det förflutna, och att göra det tillsammans med Jonna, som påminner om hur jag var då. Detta och min lite känslosamma ålder bidrog förstås till att det blev en känslosam resa.

Jag känner igen mig själv i Jonna. Jag minns och jag tänker också att det inte nödvändigtvis bara är dåligt att inte vara där i livets början, full av drömmar i en värld full av möjligheter, men också begränsningar och återvändsgränder och irrvägar. Skönt att inte vara på väg bort, någon annanstans, men utan att veta vart.

På hemvägen frågade Jonna: “Mamma, kommer pappa och du att bo kvar i Portugal om Frida och jag flyttar någon annanstans?” Jag vet inte, svarade jag, men just nu ska det i alla fall bli skönt att komma hem. Det är allt jag vet.

Snart är livet bara minnen, och den här resan är ett av dem. Mina minnen, våra minnen, hennes minnen. Ett fint minne, ändå, denna resa. Mycket fint.

 

Mer med visst omnämnande av londontiden eller England här:

Parallella liv

Den första kyssen

Min portugisiska språkresa

Byn vid världens ände

Nästa vecka blir det Budapest. Här på bloggen alltså. Jag kommer att vara härhemma!