Häromdagen, bara någon dag innan skolstarten, promenerade jag in till byn för att leverera tjejerna till ett pyjamasparty. Ikväll blir det tomt, tänkte jag. Och lugnt.
När jag gick förbi byns djuraffär på hemvägen fick jag ett infall och frågade ägaren som stod utanför sin butik och rökte om de inte hade någon kattunge. Barnen har pratat om kattungar sedan vi i påskas var på besök hos vänner i Spanien som hade kattungar. Lite tveksam till idén men jag började mjukna. En siames kanske, eller en sån där orange tigrerad. Kanske eventuellt. Fråga hos veterinären, sa djuraffärsägaren. Och jo, vi har både veterinär och djuraffär i vår lilla by, minsann!
Med spanska gatitos!
Blev väldigt förvånad när jag kom hem och hittade Sverker med en kattunge och en påse savoykål på terrassen under fikonträdet. Medan jag promenerade till byn och tillbaks hade en granne varit förbi med en påse savoykål till oss och kort därefter hade det ringt på igen och där stod Fernanda med en kattunge till oss. ”Abandonado” kunde till och med Sverker förstå men i övrigt hade han inte fått någon klarhet i var när hur och varför, utan bara tagit emot den och kanske sagt ett ”obrigado” – tack.
Man kunde riktigt se lopporna hoppa omkring på kattstackaren, som en liten loppcirkus var den, och ganska ful. Inte för att vara elak, men man kan på sin höjd kalla den fulsöt.
Fulsöt möjligen!
Vi har redan två gammelkatter som vi flyttade med oss hit från Sverige. De var inte särskilt glada över flytten till att börja med men nu har de sedan länge anpassat sej, hittat favoritställen och kanske de ser fördelarna med att pensionera sej i ett varmare klimat till och med. De verkade faktiskt acceptera den lille stackaren, fast de höll sej lite på avstånd, och det var väl bra med tanke på lopporna.
Sverker är verkligen en djurvän och hur blödig som helst när det gäller katter så han var redan såld på den lille, satt och kammade igenom pälsen och plockade loppor, gav den mjölk…
TLC
Tjejerna skulle ju älska den. Vi bokade tid hos veterinären i byn till dagen därpå och när vi hämtade pyjamastjejerna från partyt fick de träffa den lille och följa med den till veterinären. Trots att vi tillbringat större delen av vår barnfria kväll med att plocka loppor bokstavligen kryllade det fortfarande av dem.
Inte mycket att göra åt, sa veterinären. Man kan ta alkohol och badda på lopporna så blir de lite bedövade och lättare att få tag på. Sex veckor gammal verkade hon vara, sa veterinären. Avmaskning, vaccin, så småningom sterilisering. Visst. Okej. Självklart. Det hör ju till!
Hos veterinären
Veterinären berättade att övergivna katter är mycket vanligt. Där på kliniken hade de för tillfället 30 (!) stycken som de tog hand om!
Där på övervåningen bor minst 30 katter…
Hem med den lilla, som tjejerna bestämt skulle heta Anna, som hon i filmen Frost, eller Frozen som den heter här, eftersom det finns en Elsa och en Anna i filmen och vår gamla katt från Sverige heter Elsa. Anna blir bra.
På med sprit och så fick vi säkert tag i trettio loppor till på den lilla kroppen. Vid det här laget hade jag nästan börjat tycka att det var lite för mycket! Hur många loppor kan en så liten katt ha egentligen!?
En bråkdel av de vi hittills hittat! Så himla äckligt!
Tjejerna var ivriga att visa Anna för sina kompisar, och den här dagen var Ednas sista dag innan hon skulle återvända till sina föräldrar i Lissabon och skolan efter att ha tillbringat sommaren hos faster, som ju bor nära oss (och nära Ana), så vi hade bestämt att hon skulle komma på avskedsfika. Tjejerna sprang ned för att hämta henne och kom tillbaka med Edna. Och Ana.
Självklart visar det sig vara Anas kattunge! De har flera katter och de har flera ungar. Och den här var nog deras för det fattades nog en sedan ett par dagar. ”Men ni får behålla den! Vad KUL att ni döpt den efter MEJ!!”
Har Annas kattmamma lika mycket loppor, frågar jag, och Ana skrattar och säger att ja det har hon ju, så därför måste det vara deras kattunge! Jag kör en liten föreläsning om att man som kattägare har ett ansvar, veterinärbesök, vaccin, sterilisering osv men känner att jag inte riktigt når fram, och att det ju inte är Anas ansvar utan hennes föräldrars…
Nu bor i alla fall Anna, loppcirkusen hos oss, man jag tror vi kallar henne Loppan i stället. Hon luktar som en halv caipirinha (baddad med cachaça –sockerrörsbrännvin) nu efter flera omgångar med avloppningen. Hon kanske blir alkoholiserad, stackarn?!
Full av sprit!
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt, utan bara som det blir.
Loppan verkar nöjd i alla fall!
Savoykålen har jag inte tagit hand om ännu.
Pingback: Bortugal | När murarna inte är tillräckligt höga
Pingback: Bortugal | Lucka 14: I en annan by
Underbart! 🙂
Loppan tycker att det är underbart i alla fall, Petra! Och tjejerna! Jag börjar också smälta för den lilla Loppan! Hon är faktiskt väldigt social och charmig!
Hahaha.
Ja jäklar vilken cirkus!
Där har man ju något som sköts bra i Sverige iallafall, det här med djuren. Det skulle väl va att nån katt fryser ihjäl under vintern då 🙂
Men men, Loppan får ju det ju bra nu.
Ja Loppan kommer att bli bortskämd! Övergivna katter är ju ett problem i Sverige också, och katthemmen är överfulla där med av sommarkatter och andra stackare. Vad gäller hundar är de kulturella skillnaderna större: svenska hundar är ju i princip som familjemedlemmar, och det är ovanligt här! Jag får skriva om alla hundar i byn någon gång!