Luciatåg i Estoril (Lucka 13)

Lucia är ju min favorit bland alla svenska högtider. Enkel, stillsam och inte kommersialiserad. Jag tycker det är vackert och meningsfullt att skingra mörkret med tända ljus och gyllene bullar. Skridandet. Ljusen. Sångerna. Mörkret ska flykta snart ur jordens dalar, dagen skall åter gry, stiga ur rosig sky. Lika vackert varje år. Ord om ljus och hopp när det känns som mörkast och hopplösast.

Fast här är det ju inte så mörkt. Folk klagar i och för sig här över att dagarna är korta så här års och att det blir kallt när solen gått ned, men de har ju ingen aning om vad mörker och kyla är, på riktigt!

Solen går ned kvart över fem som tidigast. På vägen hem från skolan hinner det bli mörkt.

Jag tror egentligen att Lucia behöver avnjutas mot bakgrund av riktig vinter för att riktigt komma till sin rätt, men blev ändå glad när vi fick inbjudan till svenska skolans luciafirande och såg att det inte krockade med julfesten i byn som det gjorde i fjol och i förrfjol, så i fredags efter skolans slut körde vi i rallyfart till engelska kyrkan i Estoril, Frida och jag, för att hinna med luciatåget. Jonna skulle på dansträning.

I entrén doftade det glögg och minglades på svenska. Jag har inte sett så många svenskar på en gång sedan vi flyttade hit för två och ett halvt år sedan och blev lite nervös. Här kunde man ju inte skylla sina obefintliga mingeltalang på språket eller på att man är svensk. Svepte raskt en glögg och försökte se trevlig ut. Hälsade på svenska skolans rektor men annars hann det inte bli så socialt, och vi var ju inte heller där för att umgås.

St Paul´s church i Estoril.

Tåget var precis sådär vackert och gulligt som det skulle vara, och lite tårögd blev jag kanske till och med när de sjöng Stilla Natt på portugisiska också. Det var fint att minnas min barndoms lucior med knarrande snö, rykande andedräkt och den tysta djupblå stjärnhimlen som bakgrund, och jag tror Frida kände likadant.

Säkert 120-130 pers i publiken

Vi kände igen och kunde texten på nästan alla sångerna och mindes med värme, på såhär skönt avstånd, mörkret och kylan. Där natten var stor och stum, kring jord som soln förgät, där skuggorna ruva, där var det ännu mer stämningsfullt och meningsfullt att fira lucia, men det är säkert terapeutiskt att skingra gammalt mörker man minns såhär i efterhand också, och rent bildligt talat är det ju alltid aktuellt.

Minnes väcktes

Efteråt bjöds det på fika en trappa upp. Vi skötte oss med lussebullarna men erkänner att vi tog mer än en pepparkaka var. Det gav mersmak. Eftersom det inte är socialt acceptabelt att ta en hel näve och mula i sig skyndade vi oss hem och gräddade en plåt egna pepparkakor. Som tur var hade vi pepparkaksdeg i kylen!

Vi har varken adventsljus eller stjärna, men julkalendern ser vi på varje dag på SVT Play och tycker den är både bra och rolig. (Fast jag har lite svårt att låta bli att tänka på Martina Haag när jag ser den.) Med pepparkakor till och brasan tänd blev det ett väldigt juligt fredagsmys!

Idag är det portugisiskt vintrigt här plötsligt med regn och rusk. Perfekt för mer pepparkaksbak ihop med några portugisiska kompisar.