Det är inte ofta vi pratar med Jonnas fröken. Det är några ord vid betygsutdelningen i stället för utvecklingssamtal och så kindpussar vid terminsstarten och skolavslutningen, och grattis till oss när vi är där med tårtan och kanelbullarna på födelsedagen. Därför blev jag lite nervös när hon vid just det senare tillfället tog mig åt sidan och sa att hon ville prata om en sak.
Jonna älskar och avgudar sin fröken så jag vet att hon aldrig skulle uppföra sig illa på lektionerna, men kanske har det hänt något på rasterna? Något annat än det Jonna berättar om. Jonna berättar att hon ibland är inne på rasten och hjälper fröken med papper. Vad pratar de om då?
Vissa raster är Jonna tydligen inne och hjälper en klasskamrat som kommit efter också. Som kommit två år efter, närmare bestämt. Hon är den enda som lyckas få honom att jobba, och det gör hon genom att bryta arm med honom Om hon vinner ska han jobba en sida, om han vinner får han gå ut att leka. Det är alltid Jonna som vinner. Det är i alla fall vad Jonna säger.
Kanske är det inte alls så som Jonna berättat? hinner jag tänka innan fröken säger att hon ville prata med mig för att vi är så bra på att pyssla i vår familj. Jonna är bra på att pyssla och hennes pappa är väldigt händig, rättar jag. Själv har jag inte tålamod för pyssel och får lite smått panik när jag ser skissen över det som fröken tycker vi ska pyssla ihop. Någon sorts stad?
Tydligen är det någon sorts projekt, inte ett grupparbete utan mer ett familjeprojekt. Det ska föreställa en Cidade Educadora, och det kan vi googla på vad det är. Det ska vara tredimensionellt och det ska vara klart om en vecka. Nu måste jag återgå till själva födelsedagsfirandet, eftersom 23 barn står och skanderar ”Bolo! Bolo!” (Tårta!) så då blir det tårta och sång.
Sedan går vi hem och googlar och konstaterar att vi ska bygga en stad men gång- och cykelvägar och parker och kartor och allt var det är. En bra stad att leva i, verkar den fria översättningen vara. Det verkar vara ett nationellt projekt.
http://www.edcities.org/rede-portuguesa/
När fröken säger åt en att pyssla så gör man det. Och om fröken säger åt en att man är bra på att pyssla så är man det. Alltså har ”vi” en vecka senare åstadkommit detta.
Mitt bidrag till det hela var att köpa papper och färg och lim till limpistolen. Sverker och Jonna byggde stommen tillsammans i Sverkers lilla verkstad, och sedan grundmålade hon den och sedan var det bara att färglägga och klippa och klistra. Farmor klippte bitar av Arga Snickarens heltäckningsmatta till gräsmatta men annars lät vi barnen gå loss själva.
Detta hade vi förstås aldrig gjort av egen fri vilja eller på eget initiativ, men när vi väl satt igång det roligt att se det växa fram, och fint blev det. Nästan så ”man” hade velat bygga vidare. Vad som sedan hände med Jonnas (vårt) modellbygge vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Det är ju själva skapelseprocessen som är det viktiga. Och nu skapade jag ett blogginlägg av det också.
Alltså WOW! Vilket projekt och vad duktiga ni är! Skulle jag få ett sådant projekt i händerna så skulle det bli problem: jag hade velat göra allt själv! Kom inte och förstör!
Superfint!
Jag har också lite svårt för att inte lägga mig i, men jag börjar lära mig att de kan själva! /Åsa
Skulle alla barn göra detta, eller var det bara Jonna med familj som var utsedd som särskild pyssliga? Jag tänker som Frido, att även hos er så måste det ju finnas familjer som inte skulle få ihop nåt sånt, oavsett vad bristerna är (tid, pengar, material, engagemang), och vad händer då? Skolan verkar ju vara rätt tuff med anmärkningar och liknande för de som inte gör vad de ska. Och rent bortsett från det, wow, vilket arbete! Är detaljerna tillverkade i gipsskiva? Intressant val av material isåfall. Gillar speciellt broarna.
Det brukar vara så att alla ska göra och att alla gör. Vi har pysslat grejer förut och hamnat i stresslägen då vi måste åka och köpa ett paket glass och skrapa av glassen/stressäta 🙂 för att ha glasspinnar till ett pyssel som var ”superviktigt”. Vi har också gått och letat vassrör till ett pyssel som skulle innehålla sugrör och vi inte orkade köpa och kom på att vi hade ett alternativ på närmare håll. Alla gör väl så gott de kan. En del hade ritat, använt tändsticksaskar och så vidare. Tror tidsfristen var lite längre egentligen men när det nådde mina öron var det bara en vecka kvar. Jag tror hon ville passa på att förklara för oss och inspirera oss lite extra när vi råkade vara där bara. Hon vet att Jonna gillar att pyssla och att Sverker är händig så hon tyckte väl att vi skulle bli eld och lågor. Detaljerna är gjorda av olika bitar Sverker hade till hands. Han sparar på bitar av trä och spånskivor ifall det skulle behövas byggas något. Jag vet inte men jag tror det handlar om inställning. Alla kan alltid göra så gott de kan och det är väl det som räknas. Lite är det väl också som det där med att alla måste ha med sig lapp med underskrift för att få följa med på utflykt och att alla har med sig mellis utan knorr, medans sådant inte funkar i Sverige. En kulturell skillnad. Curlade föräldrar? (Pysselprojekt är överkurs, jag vet, men jag hoppas du förstår hur jag tänker ungefär. Folk kan om de vill, om de tycker att det är viktigt och bra – eller om det krävs..)
/Åsa
Hade detta hänt i Sverige… hade alla gått i taket. Inte kan man förutsätta att barnen får hjälp att pyssla. Inte att de har material. Inte att de har saxar, lim och whatnot. Inte att de har tid. I Sverige är inte ens en läxa ok längre, allt ska det tjafsas om. För att det här är utomlands är dt ok och lite gulligt. Jag tycker inte att det är ok att ge barnen sådana här projekt i hemläxa, men läxor är jag 110% för. Åsa detta är inte riktat till er fina familj utan till dem som helt obetänkt kommenterar att det är fint och gulligt. Vad skulle de säga om barn och barnbarn i Svedala fick samma läxa och en vecka tid? Somsagt, i taket skulle de gå allesammans.
Det skulle kanske inte gå hem i Sverige nej, men här funkar det. Det är intressant att fundera över att det är så och varför det är så./Åsa
Wow! Karta bredvid busshållplatsen också, imponerande.
Ja det är detaljerna som gör det! 🙂
Heja Jonna och Sverker, så bra jobbat! Och så fin bild på barnen där ett barn kramar om Jonna! Blir varm om hjärtat att se hur hen har stängt ögonen av glädje:)
Ja det var jättegulligt tyckte jag med!! / Åsa
Vad fint det blev! Där hade jag velat vara med! ???
Ja visst blev det bra! Det var roligt att se Jonnas inspiration, iver och stoltheten när hon bar in den på skolan!