För att komma ifrån vardagsinläggen lite letar jag upp våra semesterbilder i det digitala fotoalbumet. Semestern som bestod av två nätter på en camping sex mil bort, man nu kan kalla det semester så obekvämt och bökigt och krångligt som det kan vara. Men också alldeles underbart på något underligt vis. Och spännande att uppleva en portugisisk camping fast det var nära att vi inte blev insläppta på någon.
Jag har inte bott på camping sedan jag var barn och var på semester i Danmark. I Sverige tältade man ju alltid ute i den stora Allemansrätten. Den skulle kunna stå överst (och ganska ensam) på listan över Saker jag saknar från Sverige. Det kanske inte är något man saknar till vardags, men då i somras när barnen tjatade om att åka och campa hade den varit bra att ha, Allemansrätten. Särskilt som vi har hund.
Vi har ju fritältat ändå en gång, men en gång är ingen gång, två gånger en vana och vi vill ju inte ha olagliga vanor. Alltså googlade jag camping med hund på portugisiska innan vi bar iväg. Det fanns en vid lagunen. Bra! Då kunde vi vindsurfa lite också när vi tröttnat på att hänga vid tältet. Vindsurfingen får bli ett eget inlägg.
Vid lagunen fanns inte mindre än tre campingar, men trots min googling ville ingen ta emot oss. Vi hade nämligen glömt att ta med oss passen, eller annan ID. Inte tänkte vi på det, fast vi skulle ända till Brasilien. Mitt portugisiska körkort är ju ingen giltig ID och Sverker och barnen kunde inte heller intyga att de var sig själva. Den enda laguncampingen som kunde tänka sig att ta emot oss utan pass/ID accepterade däremot inte hundar.
Där stod vi, med bilen full av tält och sovsäckar, nudlar och vita bönor i tomatsås, korv och melon och öl i kylväskan, taggade för att campa, och så fick vi inte komma in på någon camping! Snopet ändå att åka hem igen med all packning och all campingmat efter vindsurfen, så vi tog en extra tur i området, lite längre bort från lagunen, och till slut hittade vi faktiskt en camping där vi fick slå upp tältet. En som tog emot oss som vi var, med hund och utan pass.
Det var ju lyckat! Fast det kändes inte helt lyckat att äta vita bönor och bacon i en berså i 30 graders värme. Vi saknade havsbrisen och stranden vi haft förra gången vi campade. Och kylskåpet därhemma. Och soffan. Det är faktiskt väldigt bökigt det där med camping. Med lite mat i magen kändes det ändå lite bättre, och vi gick på upptäcksfärd. Så här ser det alltså ut på en portugisisk camping!
Nej det är inte en restaurang utan någons tält.
På kvällen medan barnen lekte med andra campingbarn vid campingens torg, en bonus för dem och en fördel jämfört med fricampingen – gick Sverker och Tuxa på långpromenad och kom tillbaka med goda nyheter. De hade hittat en fantastiskt fin väg till havet, som vi kunde gå nästa dag. Den kan få ett eget inlägg.
Laddar för kvällspromenad
Fåglar hade de också!
Vid entrén
PS. Ja, jag vet att det är Lucia idag, men det tar vi ingen hänsyn till just idag. Här och här och här har jag skrivit om Lucia förut. Det får räcka.
I Spanien är de allra mest tokiga i pass. Jag skrev ett argt inlägg om det en gång, när vi fått låsa upp vår safetybox tre gånger samma dag för att visa passen. Vi fick varken campa, handla mat eller köpa sim-kort utan pass. I Frankrike räcker det med internationellt campingkort. I Albanien behövs ingenting (ännu).
Jag förstår i och för sig att de vill veta vem som checkar in, men det där med Spanien verkar överdrivet. Typiskt Spanien, att överdriva.
Pingback: Bortugal | Lucka 16: Lagunsurfing
Så roligt det blev:) Jag tittade på bilden och tänkte ”så trevligt med restaurang i kampingen”. Och under bilden läser jag ”Nej, det är inte restaurang…”.
Det kändes nästan som dialog:). Roligt är det också för att förutom med texten fångar du upp stämningar och tankar i dina bilder. I flera av bilderna är så tydligt den varma tonen i ljuset, som är karaktäristiskt för varmare bredrader. Det ser mysigare ut en kamping med mer permanentade platser.
Vad roligt att vi hade en dialog inne i själva inlägget! Och att du uppskattade både text och bilder! Det var väldigt varmt där, uppåt 35 grader!
Pingback: Bortugal | Lucka 14: Vägen till havet
Såg ju ut mer som permanentboende nästan… Spec den med ute”grillen” om man nu kan kalla den så… 🙂
Ha en trevlig lusse!
//Ulf
Ja det var många som hade permanentat sina platser och antagligen tillbringade alla lov och helger där. Det fanns bara ett fåtal platser för ”gäster” som oss..