”I går åkte jag genom er by. Det såg rätt dött ut där!” sade fröken Fátima till min stora förvåning när jag tittade in på hennes språkskola för att prata lite häromdagen. Hon måste ha åkt genom en annan by tänkte jag, för i min by händer det alltid massor. Det sa jag också.
Dit till exempel!
Nej, fröken Fátima måste ha åkt till fel by. I vår by händer det ju massor! Det är alltid något spektakel på gång på någon av sociedaderna och överhuvudtaget kan man knappt gå ut utan att det är förknippat med viss dramatik och spänning. Gränderna är fulla av hundar och katter och fiskarhustrur och gatsopare och annat löst folk och deras öden, för att inte tala om alla hundar och katter och barn som vill följa med oss hem.
”Ibland åker vi till en annan by och går omkring där bara för att få lite lugn och ro”, fortsatte jag, lite på skoj, men det är faktiskt alldeles sant. Det är faktiskt så att vi ibland åker till en annan by för att få gå omkring lite i lugn och ro.
Fast vi kan inte låta bli att klappa katter i grannbyarna heller
Och hundar skäller på oss vid var och varannan grind i alla byar. Det verkar höra till
Antagligen händer där massor bakom fasaderna också, men det märker vi inte så mycket av. Om där också bor fiskarhustrur som blir vräkta, snickargubbar som blir påkörda, sällskapssjuka gatsopare, hundar som blir övergivna (och katter) och barn som inte vill gå själva från skolan så märker vi inget av det.
Vi tycker det ser rätt dött ut där, i de andra byarna, vilket kan vara skönt som omväxling, ibland. Men sedan vill vi hem till vår by.
Var ju tvungen att kolla vilket det minst lästa inlägget var, och ser man på – jag hade ju redan läst det! Hinner inte kommentera lika mycket nu, men lika kul och intressant att läsa. Fina bilder och härlig miljö. Men visst ska du ta semester! Funderar också på hur snabbt det går allting, mina ”små bebisar” som börjar förskolan nu och Isabella som hoppar upp i sexårsverksamheten som det inte heter längre. Mina små pluttar ❤️❤️❤️
Ja galet vad tiden går fort. Minns när jag vaggade din äldsta plutt! /Åsa
Pingback: Bortugal | Bloggpaus
Ja, vem vill inte klappa katter.
Hörde reklamslingan på radio precis när jag passerade den portugiska gränsen men kom mitt i och det enda jag hörde var de två svenska orden, lite surrealistiskt. Trodde jag fått in fel kanal, men man är ju lite mjuk i pallet efter 44 timmar bakom ratten.
Haha,är du också kattklappare, Arne? Vad roligt att du hörde reklamen! /Åsa
”Döda” byar ja!
Vi har ofta funderat på varför det är så? Knappt några människor på gatorna. Ingen som sitter på verandorna för att få lite solvärme. Persienner nerdragna i nästan alla hus. Vilken skillnad mot Brasilien. Brasilien som ju var en del av Portugal och som har massvis med anor från Portugal. Hur olika det kan vara. Men för oss så tycker vi att det är rätt skönt med lugnet och tryggheten här i Portugal trots allt. Fast det är inte utan att man undrar varför det är som det är./Urmas
Ja det är mycket som skiljer Portugal och Brasilien åt, inte bara det stora havet, Urmas. Vad det beror på att det skiljer sig så med vissa saker kan man ju bara spekulera i. Varför olika kulturer utvecklar sig så olika. Klimat? Historia? Fast så döda är ju inte byarna. Det är ju alltid tanter och gubbar och katter och hundar ute. De yngre kanske har utvandrat till någonstans där det finns jobb? /Åsa
Mysigt med alla katter! Hur går det förresten med Sverkers senaste projekt? När han rev väggen? Kommer det som nr 24 kanske ?
Mysigt med katter är det, Susanna. Med väggen går det framåt. Det regnar bara in lite…Kanske i någon lucka../Åsa