Lucka 15: Det är en hund bortsprungen

Jag hade faktiskt tänkt att det här inlägget skulle handla om Tuxa och Sverker, men nu kan och orkar jag inte skriva om det för när jag kom hem sent igår kväll satt Sverker där i Tuxas fåtölj och sa att nu är nog hunden död. Nu har vi ingen hund längre, sa Sverker.

Jag hade ju tänkt att jag skulle skriva att vår hund förtjänade bättre än att jämföras med en ostyrig tonåring eller ännu värre en varulv. Jag skulle ju skriva om hur hunden följer Sverker överallt, som en … ja, som en hund och om hur Sverker skämmer bort honom. Badar honom, spar köttbitar åt honom och bäddar åt honom på lite olika ställen.

Sverker och gänget.

Jag skulle ju skriva om vänskapen mellan Sverker och hunden, men jag är så trött. Jag fick inte en blund i natt. Jag hade tänkt skriva om att Sverker och hunden blivit nästan oskiljaktiga, om hur han har med den överallt på dagarna att det låter så roligt och mysigt när jag kommer hem och han berättar vad han och hunden gjort. Men igår kväll berättade han att hunden var borta.

Han hade varit med Sverker ned till stranden på förmiddagen. Sverker hade surfat och hunden hade väntat på stranden som han brukade. Sedan hade de gått hem samma väg som de brukar. Eller gått och gått, Tuxa hade väl sprungit i glada cirklar och studsat runt bland buskarna, som han brukar. Tills den stora schäferblandningen dök upp, bara ett par meter hemifrån och Tuxa, som borde vara både hungrig och trött efter långpromenaden och springande på stranden lade svansen mellan benen och sprang för sitt liv.

Han var ju livrädd för stora mörka hundar, sa Sverker. Han visste väl att det var en sådan som skulle göra slut på honom. Inte orkade han springa ifrån den där dödsmaskinen! Jag skulle ha släppt surfbrädan och sprungit efter honom, fortsatte han. Nu hittar vi honom aldrig. Han är borta. Så sa Sverker.

När jag kom hem hade han redan varit borta tio timmar och det har aldrig hänt förut, inte ens när han varulvade sig. Sverker hade cyklat ned till havet och tillbaka och ropat, gått alla vägar och gränder och tittat i alla diken, pratat med alla grannar han såg. En grannfru hade sett honom springa bortåt, med den där stora hunden hack i häl, den som alltid brukar vara fastkedjad, men nu kommit lös.

”Vilket sällskap det är att ha en hund!” sade ju Sverker för bara någon dag sedan. ”Även om det inte är så bra vågor blir man glad av att gå till stranden om Tuxa är med. Det blir som en till dimension, liksom!” Så sa Sverker. Och jag håller med. Gladare och snällare hund får man leta efter, skulle jag ju skriva. (Särskilt sedan den där varulvsfasen gick över.)

Så många fina hundminnen!

”Det var väl för bra för att vara sant” , sa Sverker dystert. Hur bra det varit att ha Tuxa satt vi och pratade om till långt efter midnatt och försökte lystra efter hans skall eller något ljud utifrån som kunde vara han men inte var det. Så tomt det blev. ”Nu kommer det att kännas sorgligt att gå ned till havet utan honom” tyckte Sverker och jag höll med.

Vi gick en sväng och ropade fast det var mörkt och regnigt ute och efter midnatt. Så tilltog regnet ordentligt och började ösa ned, och då kändes det helt kört, så vi gick och la oss. Tuxa hatar regn och skulle aldrig vara ute frivilligt i regnväder. Och som det regnade, hela natten. Det bara öste ned, och där låg vi klarvakna och höll varandra i handen och lyssnade. Föreställde oss Tuxa ute i ovädret. Kanske skadad. Kanske död. Kunde han ha ramlat utför ett stup? Kunde schäfern ha jagat ihjäl honom eller bitit honom? Dödat honom? Satte oss upp och tyckte vi hört något, men det var bara ovädret.

Bägge var uppe flera gånger och tittade ut för säkerhets skull, men inget. Under någon av de där nattvandringarna kom jag på att jag inte sett den andra gulingen. Den matchande lilla katten som Tuxa tyckte så mycket om. Sverker kunde inte minnas att han sett Tiger under dagen, och hon kom inte heller in på hela den hemska ovädersnatten.

Det var inte roligt att konstatera att hela natten gått utan att jag fått en blund, och att det var dags att gå till jobbet utan att någon av gulingarna hade setts till. Tjejerna hade redan gråtit hinkvis igår över att Tuxa var borta kvällen innan. Jag var ju inte där, men alla tre hade letat och ropat och gråtit till lite över läggdags och nu skulle jag inte heller vara där när de vaknade och fick veta att ingen av våra gula maskotar kommit hem.

När jag gick till bussen sov barnen fortfarande, och Sverker låg i fosterställning under en filt och sa att det skulle ta lång tid innan han kom ihåg hur man gjorde för att vara glad utan hund. Att han hade glömt hur man gjorde då.

Det är sådant här man åldras av, tänkte jag, på bussen.  Man kanske ska sluta att ha djur. Eller sluta att bli ledsen. Det rann nog en tår längs kinden där jag satt, på väg till jobbet.  Jag hade inte så stora förhoppningar om napp men lade ändå ut en efterlysning på facebook, som delades av bekanta och obekanta i byn, men ingen hade sett den lille herrn.

Så ganska precis ett dygn efter att hunden försvunnit och vi hunnit sörja och ställa in oss på att han var borta för alltid, att vi var en hundlös familj igen,  dök han upp igen. Sverker ringde mig på jobbet (kanske för första gången någonsin) och berättade. Precis han skulle ge sig ut och leta efter hunden igen hade han hört han ett välbekant klösande på ytterdörren och där stod han i egen lurvig person, eller varelse. Blöt, öm om tassarna och hungrig. När han fått mat och blivit badad och sov gott i sin fåtölj cyklade Sverker till skolan för att berätta den glada nyheten för tjejerna, som gråtit över hunden hela vägen till skolan.

Nu är det bara den andra gulingen som fattas. Den lilla tigern med den tjocka magen. Men det orkar jag inte skriva om och inte orkar jag ligga vaken och oroa mig en till natt i onödan, hur det än är. Nu måste jag sova.