Med exakt 58 minuter tillgodo innan julfesten börjar bestämmer jag mig för att morgondagens inlägg – det vill säga detta – ska förläggas till lagunen, platsen för min senaste triumf. Efter en misslyckad löprunda med onda knän behöver jag nämligen boosta min självkänsla. Kanske var det motvinden på löprundan som förde tankarna till lagunen, som motvikt till känslan av motgång. Den gången jag hade vind i seglen och flög fram på lagunen! Man behöver inte bli sämre på allt bara för att man åldras. Man kan utvecklas och bli bättre på saker också fast man närmar sig femtio. Som vindsurfing till exempel.
Vackra lagunen!
När vinden mojnat
I somras var det väl tolv år sedan jag gick den där nybörjarkursen i vindsurfing på Mjölkudden i Saltsjö-Boo och var bäst i klassen. (Ja, det kanske berodde på att de andra var mellan nio och elva år gamla, men ändå) Det var också den sommaren jag köpte grisen, nybörjarbrädan, som jag sedan dess upplevt många förnedrande timmar med.
Jag minns tydligt men ogärna den där gången i Kärringviken vid Torö då jag åkte så flott och långt ändå in till Fågelskådarudden, bara för att sedan upptäcka att det var stört omöjligt att vända och åka tillbaka. Det var bara att gå iland bland fågelskådarna, heja glatt, ta isär bräda och segel och sedan bära dem i två omgångar genom skogen fram till vägen. Det var både långt och tungt och jag minns att jag svor långa ramsor över denna idiotiska sport som jag aldrig mer tänkte ägna mig åt. När det var som allra tyngst stod det plötsligt en älg framför mig på stigen, som för att understryka att jag hamnat helt åt skogen. Han stod där och tittade på mig och jag på honom. Han med en tolvtaggarskrona på huvudet och jag med grisen. Jag vet inte vem som blev mest förvånad, men han lade i alla fall benen på ryggen först.
Det är ju inte riktigt den sortens naturupplevelse man brukar förknippa med vindsurfing. Man ska ju flyga fram över vattnet, flippa runt seglet lite snyggt och sedan susa tillbaka, till synes utan ansträngning. För att man ska kunna göra det måste man kunna klippa in sig i selen. Det är nämligen ganska omöjligt att hålla seglet i rätt vinkel i hårt vind med bara armarna någon längre stund. Tro mig, jag har försökt. Jag har nu ganska länge kunnat åka, vända (i slow-motion) och åka tillbaka åt andra hållet, men lika länge har jag vetat att nästa steg i utvecklingen är att våga klippa in selen i seglet. Först då kan brädan plana och få riktig fart. Först då kan jag åka när det verkligen blåser!
Slitsamt för armarna!
Kommer in för en paus, för att skaka armarna!
Det vore inte rättvist att säga att det tog tolv år för mig att lära mig det, för ibland gick det ett par år utan att jag var ute med grisen. Även sedan vi flyttade har det ibland gått flera månader emellan gångerna. Det är en bit till lagunen och på öppet hav törs jag inte vindsurfa ännu så det brukar faktiskt bara bli av ett par gånger om året. Senast vi var där var i september, och det var då det lossnade! Plötsligt – efter några timmars förnedring och diverse faceplant och kallsupar kunde jag äntligen både starta från vattnet och klippa in mig i selen.
Här borde alla bilder av denna triumf komma, men nu inser jag att vi inte har några bilder av just den dagen när jag flög fram inklippt i selen, och att ni kanske inte kommer att tro mig. Det är ju något av ett antiklimax och antagligen är det därför jag inte skrutit om det tidigare! Sverker skyller på att han var upptagen med barn och hund, och att jag åkte så fort att det inte gick att få med mig på bild! Så var det nog. Nåja, jag var ju där och vet att det hände, så för mig var det årets triumf. Inga bildbevis mer än i mitt minne, men min självbild är återställd! Nu känns det lite bättre! Nu är det dags för julfest!
Barnen lär sig saker hela tiden!
Jag får väl åka tillbaka och göra om det någon blåsig dag när det inte är julfest, och se till att få bildbevis! Mer från lagunen här och mer om vindsurfing här.
Har du lärt dig något nytt i år?
Pingback: Hänt härhemma – Bortugal
Pingback: Bortugal | Portugal fyller fyra år!
Hej Åsa!
Jag har försökt lära mig seglingens alla konster men min sinnesbalans är för bra, minsta gungningen och däcken är min. När det gäller nautiska sporter nöjer jag mig med att bada i Atlanten.
Jo, det är mycket kroppen kan göra vid femtioårsåldern, vilket jag har upptäckt i år efter att ha tillåtit mig själv känna hur trött jag egentligen var. Något måste göras. Nästa steg blev att börja på Iyengaryoga och finna att jag har hittat det som ger mig både fysisk och psykisk välbefinnande varenda dag. Otroooligt vad kroppen kan göra!
Yoga, Manu! Jag måste sätta igång med det jag med. Jag känner mig stelare och osmidigare för varje dag som går! Kanske det får bli ett nyårslöfte? Vad gäller vindsurfingen så är det inte balansen jag har problem med utan vinden. Jag har ingen vidare känsla för vinden tror jag. Men jag är envis och nu har jag ändå gjort vissa framsteg…/Åsa
Fina bilder!
Ytterligare en orsak att flytta till pt.
Har jobbat som segelmakare men inte tusan kan jag segla.
Men vad retsamt, Aake! Det borde väl ingå en segelsemester eller i alla fall en liten segelkurs i löneförmån om man är segelmakare kan jag tycka! Men absolut en stark anledning till vår flytt. Inte min vinsurfing, men Sverkers! Sverker som har byggt segelbåtar men inte kan segla…/Åsa
Nu skrev jag vinsurfing! Det var lite roligt tyckte jag så jag låter det stå! /Åsa
Vilken nostalgitripp jag får när jag läser vad du skriver i dagens ”lucka”! Vindsurfing var verkligen min stora passion på 80:talet. Jag blev en fullständigt fanatisk utövare av denna underbart härliga aktivitet. Jag köpte utrustning efter utrustning och när det var som ”värst” så hade jag tre brädor, fyra master, tre bommar och fem segel. All denna utrustning stuvades under vintrarna i vardagsrummet till min dåvarande hustrus förtvivlan. Men den dyrbara utrustningen måste ju skyddas från allt för iskalla temperaturer då detta ju inte ansågs vara så bra för plasten. Den blev ju spröd av kylan och riskerade att spricka vid belastning.
Jag surfade mig runt i Sverige ibland. Men mest blev det vid stugan som låg vid Vänerns strand på Hammarön.
Jag höll på med surfingen under några hektiska år tills det fick ett abrupt slut. Jag minns den sista gången då jag i vindar med kuling-styrka surfade i drygt 20 knops fart utanför stugan. Jag vrålade av glädje i vågorna men samtidigt så skrek jag av smärta över den fruktansvärda smärta som infann sig i ryggslutet. Efter att jag trots smärtan lyckades ta mig iland så kunde jag inte stå på benen utan fick krypande ta mig upp till stugan. Det hela ledde till att jag sedan blev opererad för diskbråck. Och efter detta var det slut med vind-surfingen för min del. Vardagsrummet blev därefter återställt till sin normala ordning efter att utrustningen såldes.
Trots att detta skedde för drygt 25 år sedan så ser jag tillbaka på dessa underbara år med surfing med avsaknad. Ingenting går upp mot vindsurfing när den är som bäst!/Urmas
Härliga minnen, Urmas! Jag är ju inte lika duktig, men jag fick i alla fall känna på sist, hur det känns att flyga fram! Utrustningen är ju lite jobbig – skrymmande, dyr och krånglig. Sverker brukar få rigga åt mig! /Åsa
Ditt inlägg får mig att minnas 6vå episoder.
1, Jag gick på gra veckors skola för att lära mig segla de däringa småbåtarna som hag nu helt glömt bort namnet på. Är heltrött, sorry. Jag och en kompis bara kom längre och längre ut i Tullingesjön utan att kunna ta oss tillbaka så slutligen blev vi hämtade av en racerbåt. Tror inte jag har satt mig i en optimistjolle (där kom jag på det!) sedan dess.
2, Mina bröder har vindsurfat mycket. Jag skulle prova på, ramlade av och fick hela seglet i skallen. Storrbror höll på att krevera av skratt. Har aldrig suttit eller stått på en vindsurfingbräda sedan dess.
Om jag har lärt mig något i år? Det får jag hoppas men jag kan inte komma på vad… För trött…
Det krävs mycket tid och tålamod och envishet, Emma. Eller fallenhet vilket jag inte tror att jag har. /Åsa