Lucka 19: Tröst och hopp

Nu ska det bli julstämning i Bortugals julkalender, för nu är jag uppfylld av den. Oavsett om man tror på jesusbarnet eller tomten eller ingendera är väl julen till för att ge tröst, hopp, ljus och värme när det är som mörkast och kallast. Här är det ju inte på långa vägar lika mörkt och kallt som närmare Nordpolen (trots det jag skrev om täckjacka i förra inlägget). Solen kan värma riktigt skönt en bit in på dagen och vi har nästan 9,5 timmars dagsljus nu när dagarna är som kortast så kroppen får tillräckligt med tröst och hopp i form av solens ljus och värme även så här års, men det ju inte bara kroppen som ska ha sitt.

Även själen behöver tröst och hopp och det behövs mer än någonsin nu när världen ser ut som den gör, och i julmat och julklappar finns varken det ena eller det andra, hur mycket man än bullar upp på julbord och under granen. Däremot finns den i julspelen i Bortugalbyn eller i var som helst där det finns folk som vill och orkar lägga tid och engagemang på att glädja andra och där folk samlas för att glädjas tillsammans. Jag vet, jag låter nästan religiös nu. Kanske hade hälften varit nog, men nu hade vi två julspel att gå på, så nu har vi fått en rejäl dos tröst och hopp och värme för hjärta och själ. Kanske en överdos.

Småtjejer som dansar med paraplyer, och allas skratt när en av dem inte får upp sitt men dansar lika glatt ändå.

Den lille pojken som läste en juldikt alldeles själv. En lång juldikt, alldeles utan att andas.

Frida som Rödluvan

Vargen som var extra hungrig för att han bara ätit sushi till lunch.

Frida och kompisar som sjunger Ana Mouras ”O Amor é assim”

Och så mycket mer att det inte vore rimligt att lägga ut bilder på allt, särskilt eftersom detta bara var den ena festen. Samtidigt pågick den andra, och som vanligt sprang vi emellan för att inte missa när tjejerna var med på scen. På varsin scen.

Kan det finnas något mer hjärtevärmande, trösterikt och hoppingivande än en föreställning som ungdomar och barn hittar på, övar in och framför helt ideellt, bara för att glädja andra? Det skulle väl vara två sådana i så fall! Så mycket engagemang och kreativitet och gemenskap att det hälften faktiskt hade varit tillräckligt. Det kan inte bli mer jul än när när alla byns generationer samlas och får tårar i ögonen av sången och skrattar tillsammans åt skämten och åt den minste på scenen som tar i lite för högt eller kommer in lite fel. Då värmer det som Portugals sol, fast i själ och hjärta.

Samtidigt tvärs över gatan

Dans med hela kroppen

Och en jättefin julversion av Trollkarlen från Oz, med dräkter de sytt själva

Och så kom tomten förstås

Nu ska jag ge mig innan det spårar ur helt. Jag ska inte ens gå in på hur det kändes att mina barn klev upp på varsin scen och sjöng solo. Inte idag i alla fall!

Mer julfest: 2016