Lucka 2: En patriotisk dag

När jag satt och funderade över vad vi behövde handla igår tog svenskheten över. Jag ville ha köttbullar, lingonsylt, ättiksgurka och knäckebröd. Eftersom vi ju faktiskt är inne i december kändes det också aktuellt att köpa pepparkaksdeg och glögg. Vi är egentligen inte så mycket för att bevara svenska traditioner i främmande land, men smaklökarna är och förblir svenska och magen är svensk och ibland längtar man efter svenska smaker. Det händer ungefär en gång om året att det blir akut, och då finns det bara en sak att göra.

Då får man bege sig till moderskeppet, om det så är helgdag till minne av Portugals återvunna självständighet efter restaurationskriget mot Spanien 1640.

Om vår relation till det svenska möbelvaruhuset har jag skrivit förut och ungefär så var det nu med, förutom att Sverker inte var med. Däremot var bägge barnen med, och i bilen dit skulle de prompt lyssna på en CD som Jonna lånat av sin fröken över helgen. Riktigt varför hon lånat den förstod jag inte, men den hörde ihop med en bok om Portugals förste kung, Don Afonso Henriques Erövraren, en bok hon satt och läste vid frukostbordet.

Det var ju passande eftersom det var just Don Afonso Henriques I som grundade Portugal för nästan 1000 år sedan. Tack vare honom är Portugal ett av världens äldsta länder. Ett enat och självständigt land under en flagga, med stabila gränser och stark nationalitetskänsla.

För att det skulle bli det fick Don Afonso Enrique I först besegra sin mamma och förvisa henne från sitt hertigdöme och sedan kriga sig söderut och återerövra bit för bit av portugisisk mark från morerna. Det höll han på med hela sitt liv, Don Afonso Enrique, och det gjorde han ju bra. Hur hade det annars sett ut? Det törs jag inte ens tänka på. Sedan hamnade Portugal alltså under spanskt välde (fråga mig inte när) fram till den första december 1640, och därför var vi lediga igår och kunde åka till Ikea, och på vägen dit fick jag lära mig allt detta.

”Don Afonso Henriques var rolig, intelligent orädd och modig som barn” sjöng mina barn i baksätet.

Don Afonso ”Jag grundade vårt land, gav det sitt namn” Folket: ”Drömmar och fältslag. Så många gånger du stred. Tack Don Afonso Henriques, för allt du erövrade!” sjöngs det vidare med pompösa röster.

Hela vägen till Ikea lyssnade vi på historien om Don Afonso Henriques och hans äventyr och barnen sjöng med i alla sånger. Tydligen hade de lärt sig dem utantill. Jag skrattade lite vid tanken på att svenska skolbarn skulle sjunga liknande sånger till minne av till exempel Gustav Vasa, och konstaterade att mina barn redan kan mer om portugisisk historia än jag kan om svensk. I alla fall i deras ålder. Portugals historia tar en förvånansvärt stor plats i undervisningen i de tidiga skolåren. I årskurs fem verkar det nå sin klimax, eller man kan i alla fall hoppas det.

Ikeabesöket var en pärs som vanligt, men väl värt det tyckte jag när vi väl kom hem och jag kunde intaga en knäckemacka med lingondricka vid matbordet, ackompanjerat av Jonna, som fortsatte sjunga om Don Afonso Henriques, nu åkandes skateboard runt den runda trasmattan vi har mellan hallen och matbordet.

PS. Tycker inte ni också att de små tavlorna i serien Egersta ser lite portugalinspirerade ut?

Och varför heter det inte matriotisk?