Lucka 5: Misslyckat restaurangbesök

Hur kul kan det vara att läsa om ett misslyckat restaurangbesök? Det kanske varken bidrar till julstämningen eller sprider glädje så risken finns att innehållet i dagens lucka blir en besvikelse, men nu har ni i alla fall inte så höga förväntningar på inlägget. Höga förväntningar hade i och för sig inte jag heller och ändå blev jag besviken. Av någon anledning känner jag ett starkt behov av att dela med mig av upplevelsen, så varsågoda!

Detta var ungefär vad jag förväntade mig. Det är väl inte för mycket begärt? (lånad bild, precis som resten av bilderna i inlägget. Jag var för hungrig för att fota eländet)

Så här det? En dag i veckan har jag väldigt konstiga arbetstider. Jag hinner inte äta lunch förrän efter klockan fyra och sedan hinner jag inte äta middag alls förrän eventuellt vid elvatiden. Den enda tiden jag har att sätta mig ned och äta på är mellan fyra och sex, alltså den tid på dagen då de flesta restaurangers kök är stängda och de möjligen går att få i sig något uppvärmt snacks-aktigt vid en bardisk.

Ibland går jag till stora varuhuset och köper något jag kan sätta mig och äta i parken, och ibland har jag med mig något, men hittills har inget jag ätit en sådan där dag mellan lunch och middag smakat bra. Dels är jag för hungrig efter att ha gått på bananer och nötter sedan frukost, och så är jag ensam. Jag tycker inte om att äta ensam, jag tycker inte om kall mat, och jag tycker inte om att välja restaurang, särskilt inte vid en tidpunkt då de flesta har köket stängt. Att jag håller en specialdiet underlättar inte heller direkt.(Inget bröd ingen pasta inget ris ingen potatis, inget socker – jag inbillar mig att det är bra för min hälsa. Sa jag inga mjölkprodukter? Ni hör ju, jag är helt omöjlig!)

En dag fick jag i alla fall en snilleblixt tyckte jag. Jag var helt enkelt sjukt hungrig, sådär som att jag höll på att gå av på mitten, och orkade inte vela. Jag fick syn på ett bord på en solig trottoar där jag tyckte det såg skönt ut att sitta. Bordet tillhörde en typisk restaurang eller taverna, en sådan som det finns flera av i kvarteren kring campus och över hela Lissabon. En sådan där långsmal helkaklad lokal med några bord längs en vägg och en lång slamrig bardisk med de vanliga snacksen på display längs den andra. Och så en vägg full av sprit bakom bardisken.

Typ så här fast utan folk som åt vid den här tiden. Kanske en gubbe eller två vid bardisken längs den andra väggen

Där gick jag in och frågade om de kunde sno ihop en omelett åt mig. Bara en omelett. Por favor. Sedan satte jag mig vid bordet på trottoaren för att vänta. Efter en väldigt liten stund dök det upp ett ovalt serveringsfat med ris och pommes. Det hade jag ju inte beställt, och inte ville jag ha det. Det ingår inte i min diet så jag lät det stå där fast jag var hungrig. Ris och pommes brukar serveras som tillbehör till en hel del maträtter man beställer på restaurang och personligen tycker jag inte det passar ihop, och inte passar det till omelett heller. Särskilt inte om man bett om bara omelett.

Så här kan det se ut. Men nu var det ju bara en omelett jag ville ha.

Jag fick säga till att de fattat fel när de kom med omeletten, tänkte jag lite irriterat. Läste vidare i min bok så länge för att ha något annat att tänka på än att jag var hungrig och för att det känns idiotiskt att bara sitt rakt upp och ned, ensam vid ett bord på en trottoar.

Men varför kom de inte med omeletten? Konstigt att det gick fortare att fritera pommes och koka (eller värma) ris än att steka en omelett. Väldigt konstigt. Nu hade det gått en kvart och jag var jättehungrig och började ilskna till. Jag brukar inte vara snar att klaga, men efter nästan tjugo minuters väntan tog jag serveringsfatet, stegade in i lokalen och fram till disken där två anställda stod och pratade helt lugnt.” Detta har jag inte beställt” sade jag. ”Jag ville ha en omelett.” Jag försökte låta trevlig men ni vet hur det är när man är hungrig. Hangry.

Då tar killen bakom disken serveringsfatet och föser ris och pommes åt sidan och döm om min förvåning när jag såg att där, begravd under flottig och nu också kall pommes låg min omelett. Där hade den legat gömd hela tiden. Varsågod! sade killen bakom disken och räckte över fatet, efter att först ha krafsat bort allt onödigt så att omeletten nu låg där helt ensam i sin prakt, marinerad i pommesflott och alldeles kall.

Om jag åt upp den?
Ja, faktiskt. Jag var hungrig. Jag hade inget val.

Säg omelett!

Nästa långdag struntade jag i dieten och åt pizzaslice i parken. Det var inte heller gott, men vad ska man göra?