Lugnet före och skummet efter stormen

Inför den här veckan fylldes portugisiska media med stormvarningar. Det skulle komma en storm lika stor och ruskig som Hercules som härjade längs Portugals kust vintern 2014 och tog med sig ett av våra stuprör och vår favoritstrand. Den tog också med sig strandbarer, delar av strandpromenaden mellan Cascais och Estoril och ställde till med stor förstörelse i restauranger som kantar den. Den tog också med sig tonvis av sand från ett antal stränder både norr och söder om oss.

Bilder av Hercules (lånade)

Den ställde till med en hel del förstörelse längs hela Portugals kust helt enkelt, och nu väntades en likadan. Det varnades för vågor på mellan 15 och tjugo meters höjd! Man borde inte känna sig annat än orolig och bekymrad, men jag måste erkänna att jag var lite uppspelt och förväntansfull och det skäms jag förstås lite för.

Jag skulle aldrig erkänna hur mycket jag såg fram emot stormen om jag inte stod med facit i efterhand och visste att det inte blev lika illa denna omgång. Lika mycket som jag frossade i stormvarningarna inför torsdagen finkammade jag media efter rapporter om förstörelse och olycka efter stormen och kunde lättad konstatera att den här stormen inte gjort så stor skada som Hercules.

Naturligtvis kollade jag inte bara efter stormen på nätet. Jag trotsade förstås också förmaningarna till allmänheten att hålla sig ifrån havet, men jag höll mig på säkert avstånd. Så här såg det ut på torsdag förmiddag, ett par timmar innan stormens beräknade ankomst.

Ganska lugnt, men det senaste högvattnet hade nog tagit med sig en hel del sand från stranden.

 

Inte så höga vågor, men nog skummade det rätt friskt på havet.  Det blåste också en del, så Sverker började ivrigt yra om att vindsurfa, men det förbjöd jag honom att ens fantisera om när det var en storm i antågande.

Strandbaren så som den byggts upp efter att Hercules tog den förra.

 

Inte så mycket action ännu på stormfronten, men ändå en ganska händelserik promenad.

Lite överraskande med två badnymfer på stranden en sådan dag.

Ett gäng som röjde, Chorão, en invaderande marktäckare som blommar med vackra cerisa blommor om våren och hjälper till att hålla sanddyner på plats, men som hotar lokal flora.

En kille på motorkross som vinglar fram över stenbumlingarna på stranden.

Grävskopor och avspärrningar vid strandhotellet. Antagligen en ny servering.

Tuxa tyckte också att det var en skön promenad, i lugnet före stormen.

 

Men visst skummade havet mer än vanligt. Små skumfluffmorn slet sig från vågtopparna och seglade in en bra bit in på land.

 

Vi hade tänkt oss ta en tur med bilen för att spana efter stormen på eftermiddagen också, men det hade inte bilen tänkt, för den var stendöd. Vad gör man då, förutom att svära den obligatoriska ramsan? Man tackar förstås ödmjukast för att det hände här på vår egen parkering när vi inte skulle iväg på något viktigt och inte till exempel sent på kvällen när jag skulle köra hem från Lissabon, men fixas måste det ju hur som helst. Man skulle ju kunna cykla till en bilverkstad och köpa ett nytt bilbatteri, men det finns ett enklare alternativ, som gott kan få lite gratisreklam här. Ett telefonsamtal och en halvtimme senare dök det upp en rullande verkstad utanför vårt hus!

Norautos mobila verkstad!
Ring bara 707101044! Här står Sverker och säger att ”In Sweden we have something called Mekonomen…”

 

Fem minuter senare var bilen som ny igen så vi kunde hämta barnen och åka ned till havet och hinna få en glimt av stormen innan mörkret sänkte sig över det hela så Doris, som jag tror stormen hette, kunde härja ostört tills det ljusnade igen och man kunde se vad hon ställt till med.

 

Det blev mörkt rätt snabbt. Det var inte mycket vi hann se.

Dagen efter stormen tog vi samma promenad som dagen innan för att se hur landet låg. Landet låg lika som dagen innan, om man bortser från att vår strand nu åter låg ute på havets botten någonstans och hade ersatts av skum. Skummet består av salt som piskats till skum av stormen. Jag vet för jag har smakat på det.

Även på den stora stranden hade stormen lämnat efter sig stora drivor av skum som låg där och dallrade som om det vore en levande varelse som i vindbyarna släppte ifrån sig sjok i snöbollsstorlek som flög iväg in mot land.  Om ni vill se skummet dallra får ni titta in på mitt instagramkonto.

Sanden på den stora stranden låg lika fint som dagen innan, och stormen hade inte nått strandbaren denna gång. Strandbaren som vi upptäckte var dekorerad med bilder av de spillror som blev kvar av den efter Hercules 2014.

 

På barterrassen stod badkaret kvar också. Där åt vi varsin apelsin innan vi gick hem. Kanske var jag lite besviken över att inte ha fått se några tjugometersvågor, och över att mina stormbilder inte blev mer dramatiska än såhär, men mest var vi såklart lättade över att stormen passerat utan att orsaka så mycket skador denna gång.  Att vår strand försvann igen kändes inte alls lika ångestfyllt  denna gång som sist det hände. Nu har vi lärt oss att havet ger och havet tar. Denna gång gav det mest skum och tog inte alls så mycket som sist.

På tal om hela havet stormar skulle jag ju skriva om det stora barnkalaset! Det får bli nästa gång, om inget annat intressant driver in först.

Kommentarer
  1. Wow, så mäktigt det är, det där havet! Visst är det något visst att bo vid ett hav och veta att lååångt bort på andra sidan ligger en helt annan världsdel, det är inga plutthav någon av oss bor vid, eller hur? Så skönt att det gick bättre denna gång trots allt.

  2. Kluvet det där, för oss sjöfolk. Älskar stormar och kan precis som du frossa i dem när båten ligger tryggt förtöjd. Annars kan det ju handla om liv och död. Och då är det så lagom skoj. Men mäktigt och vackert är det ju, det går ju inte att komma ifrån./Linda

    • Nej, det kan inte vara roligt att vara ute till havs i sådant väder, Mary! Hu, jag ryser bara jag tänker på det! Vad liten man ska känna sig! /Åsa

  3. Hej Åsa,
    Finns ett program på SVT play / uppdrag granskning om de nya pensionärerna ( svenska) som flyttar till Portugal för att slippa beskattning.
    Det var väldigt intressant att se , du träffar säkert väldigt många av dem här på din blogg .
    Kanske något att skriva om efter du sett reportaget.

  4. Brukar bli väldigt höga vattensprut ur Boca do Inferno när det går höga vågor. Den där bergsknallen mitt på stranden där på Guincho har en ingång till en liten grotta man kunde krypa in i men farligt då högvattnet kommer och stänger in dig…

    • Haha, ja det ser värre ut än det är, Emma. Ingen smickrande bild precis, men det är inte så illa som det ser ut, han är nog bara på väg att sätta sig så han kan klia sig ordentligt. Ja visst var det en cool bild på motorcrosskillen bland stenbumlingarna! /Åsa

  5. Vackert och dramatiskt vid havet! Här är stormarna betydligt lugnare (som tur är), men vi är ändå på helspänn när det är stormvarning, vilket kanske hänger ihop med att vi bor i en husbåt som är tre våningar hög men inte särskilt djup… 😉

    • Ja jag minns att ni var oroliga över en storm i Stockholm när ni var här hos oss på besök, Freedom! Kan tänka mig att det gungar en del när det är oväder! Men det verkar väldigt mysigt att bo på en båt! /Åsa

  6. Ja Atlanten är mäktig, och spännande att bo nära. Eftersom vi inte vill ha alltför spänna så har vi nu slagit oss ned ca. 45 min från havet. Vi flyttade in i måndags, och César ordnade flytten smidigt. Vi bor med grannar nära vilket är bra så jag kan träna Portugisiska, och det har jag redan gjort. Tre av grannarna har varit vänliga nog att prata med mig. Vi tror detta blir bra.

    • Det låter bra, Ingrid! Grattid till inflytting! Hoppas ni kommer att trivas! På mig har havet en stark dragningskraft och jag skulle sakna att inte se det och höra det. På Sverker har det en ännu starkare dragningskraft. Han trivs inte bara nära havet utan också i det. Vad gäller att vara i havet är jag mycket fegare än han. Och frusnare. /Åsa

  7. Havet är förunderligt spännande 🙂 Min dröm om att bo vid havet lever ännu men får tydligen vänta några år till nu när vi köpte ett hus mitt i Östergötland istället, ha ha! Det är ju faktiskt inte jättelångt till St Annas skärgård därifrån i alla fall 🙂 Betydligt närmre än vad vi har till havet härifrån Bayern i alla fall 😉

    • Man får ta en dröm i taget kanske, Lanclin! St Annas skärgård! Där åkte vi vilse en gång när vi var på campingsemester när jag var liten. /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *