Lugnet före och skummet efter stormen

Inför den här veckan fylldes portugisiska media med stormvarningar. Det skulle komma en storm lika stor och ruskig som Hercules som härjade längs Portugals kust vintern 2014 och tog med sig ett av våra stuprör och vår favoritstrand. Den tog också med sig strandbarer, delar av strandpromenaden mellan Cascais och Estoril och ställde till med stor förstörelse i restauranger som kantar den. Den tog också med sig tonvis av sand från ett antal stränder både norr och söder om oss.

Den ställde till med en hel del förstörelse längs hela Portugals kust helt enkelt, och nu väntades en likadan. Det varnades för vågor på mellan 15 och tjugo meters höjd! Man borde inte känna sig annat än orolig och bekymrad, men jag måste erkänna att jag var lite uppspelt och förväntansfull och det skäms jag förstås lite för.

Jag skulle aldrig erkänna hur mycket jag såg fram emot stormen om jag inte stod med facit i efterhand och visste att det inte blev lika illa denna omgång. Lika mycket som jag frossade i stormvarningarna inför torsdagen finkammade jag media efter rapporter om förstörelse och olycka efter stormen och kunde lättad konstatera att den här stormen inte gjort så stor skada som Hercules.

Naturligtvis kollade jag inte bara efter stormen på nätet. Jag trotsade förstås också förmaningarna till allmänheten att hålla sig ifrån havet, men jag höll mig på säkert avstånd. Så här såg det ut på torsdag förmiddag, ett par timmar innan stormens beräknade ankomst.

 

 

Inte så mycket action ännu på stormfronten, men ändå en ganska händelserik promenad.

 

 

Vi hade tänkt oss ta en tur med bilen för att spana efter stormen på eftermiddagen också, men det hade inte bilen tänkt, för den var stendöd. Vad gör man då, förutom att svära den obligatoriska ramsan? Man tackar förstås ödmjukast för att det hände här på vår egen parkering när vi inte skulle iväg på något viktigt och inte till exempel sent på kvällen när jag skulle köra hem från Lissabon, men fixas måste det ju hur som helst. Man skulle ju kunna cykla till en bilverkstad och köpa ett nytt bilbatteri, men det finns ett enklare alternativ, som gott kan få lite gratisreklam här. Ett telefonsamtal och en halvtimme senare dök det upp en rullande verkstad utanför vårt hus!

 

Fem minuter senare var bilen som ny igen så vi kunde hämta barnen och åka ned till havet och hinna få en glimt av stormen innan mörkret sänkte sig över det hela så Doris, som jag tror stormen hette, kunde härja ostört tills det ljusnade igen och man kunde se vad hon ställt till med.

 

Dagen efter stormen tog vi samma promenad som dagen innan för att se hur landet låg. Landet låg lika som dagen innan, om man bortser från att vår strand nu åter låg ute på havets botten någonstans och hade ersatts av skum. Skummet består av salt som piskats till skum av stormen. Jag vet för jag har smakat på det.

Även på den stora stranden hade stormen lämnat efter sig stora drivor av skum som låg där och dallrade som om det vore en levande varelse som i vindbyarna släppte ifrån sig sjok i snöbollsstorlek som flög iväg in mot land.  Om ni vill se skummet dallra får ni titta in på mitt instagramkonto.

Sanden på den stora stranden låg lika fint som dagen innan, och stormen hade inte nått strandbaren denna gång. Strandbaren som vi upptäckte var dekorerad med bilder av de spillror som blev kvar av den efter Hercules 2014.

 

På barterrassen stod badkaret kvar också. Där åt vi varsin apelsin innan vi gick hem. Kanske var jag lite besviken över att inte ha fått se några tjugometersvågor, och över att mina stormbilder inte blev mer dramatiska än såhär, men mest var vi såklart lättade över att stormen passerat utan att orsaka så mycket skador denna gång.  Att vår strand försvann igen kändes inte alls lika ångestfyllt  denna gång som sist det hände. Nu har vi lärt oss att havet ger och havet tar. Denna gång gav det mest skum och tog inte alls så mycket som sist.

På tal om hela havet stormar skulle jag ju skriva om det stora barnkalaset! Det får bli nästa gång, om inget annat intressant driver in först.