Lunch i by med vy

Den här byn hade stått på min bycketlist länge, bara för att den alltid är med på listan över de vackraste byarna i Portugal. Det finns flera sådana listor och de kan se lite olika ut, delvis beroende på om man också räknar in små städer, som Sintra och Ericeria till exempel eller inte, men Monsaraz är alltid med på topplistorna, och Monsaraz låg längs vår hemväg från Spanien, perfekt till för en lunch efter vårt dopp i dammen!

Sedd från dammen

Den vill man ju inte missa! (lånad bild, från någon topplista)

Andra byar som nästan alltid är med på topplistorna  och som vi varit i är Azenhas do Mar, Óbidos och Monsanto. Monsanto har jag skrivit om, men de andra blev det visst inte ens något inlägg om, fast de ligger på alla tio-i-topp-listor. De är ju väldigt fina, och så man går runt där och säger ”Åh!” och ”Wow” och så vidare och tar en massa bilder, kanske några selfies rentav, men vad gör man sedan? Och vad ska man skriva om det?

Lite så var det med Monsaraz, och det är ju perfekt nu när jag har som utmaning att skriva lite kortare inlägg och inte lyckats så bra med det hittills. Jag har faktiskt inte så mycket mer att berätta än att vi åkte dit och åt lunch där och tog en massa bilder, att det var väldigt fint, att vi försökte få till en bra selfie (familfie) men inte lyckades.

Höga förväntningar hade vi på Monsaraz, eller i alla fall jag. De andra i bilen hade nog inte ens koll på riktigt var vi var eller var vi skulle mer än att vi skulle äta lunch i en fin by och sedan åka hem. Jag hade i alla fall höga förväntningar, och det var precis lika vackert som jag förväntat mig faktiskt, men jag saknade alla tanter och gubbar och katter och hundar som brukar finnas i alla portugisiska byar. Det drällde i alla fall inte av turister så här års, och det var skönt. Det var bara vi och några till som drällde just den dagen.

Sverker kallade byn för Måns-R-us, som i Toys-R-us. Då kommer han i alla fall ihåg det sedan.

Här hölls det väl utkik. Spanjorerna kommer! (Fast då fanns det ingen damm där)

Sverker kollar att det är bra byggt!

Det var vackert och lugnt och skönt och precis lagom varmt. Det var väldigt behagligt att gå runt där som i ett vykort eller som en liten sagovärld, där på toppen av berget, tills vi insåg att vi var vrålhungriga och det plötsligt var jättesvårt att välja restaurang. Inte för att det fanns så jättemånga, men än var det ingen utsikt eller utsikt åt fel håll och än för skuggigt eller för soligt eller för fullt eller för snofsigt, men till slut var jag för hungrig för att bry mig, så det fick bli nästa ställe med skylten ”Restaurante” helt enkelt och då blev det ”Café Restaurante Lumumba”, av alla ställen, och det visade sig vara helt rätt.

Det stod faktiskt ”Com esplanada” på skylten också, vilket betyder att det fanns bord ute, så det verkade i alla fall lite hoppfullt tyckte jag fast ingen annan i familjen verkade tycka det. Bakom den inte så inbjudande fasaden fanns en mörk och inte heller så inbjudande lokal, en sådan som kan göra att man vänder i dörren, men var det inte…? Jo, det var det! Långt där borta i andra ändan anade jag en terrass och skyndade mig dit och där var den. Den perfekta platsen att inta vår lunch! Där fanns det ett ledigt bord som bara stod och väntade på oss, med vy över hela härligheten, den konstgjorda dammen som så här från ovan var till sin allra bästa fördel där den låg och speglade himlens blå färg.

Att jag hittat en bra restaurang fick jag bekräftat när kyparen sa att vi inte behövde varsin rätt utan borde dela på tre rätter. Det hade han ju inte behövt säga men det var jättebra att han sa det, för annars hade det blivit mycket mat över även om det var gott! Två hade räckt till och med!

Sedan hade jag ett himla sjå med att förutom att få i oss all mat också få till en selfie på oss där vi satt så bra och åt så gott. Flera gången när folk inifrån restaurangen kom ut och skulle ta bilder och selfies med utsikten och när servitören hade vägarna förbi försökte jag hojta och påkalla deras uppmärksamhet och be dem ta en bild men det var som att jag var osynlig och inte hördes med mina ”O, desculpa…” (Ursäkta..”) eller ännu värre, bara fick ur mig något konstigt kraxande pip, och varje gång bröt barnen ihop av skratt över hur dissad jag blev.

Till slut var det en bordsgranne som erbjöd sig ta en bild och alla sa ”Nej tack” och ”Det behövs inte” i kör utom jag som blev jätteglad och ropade ”Sim, sim, por favor!”. Barnen tyckte jag var jättepinsam för att jag lät så desperat och ingen bra bild blev det av den heller, men visst syns det att vi hade det bra?

Jonna tar en familfie

Frida tar en familfie

Bordsgrannen tar en bild, men då hade vi ju ätit upp. Det är vad jag kommer att minnas mest från Monsaraz. Hur svårt det var att få till en familfie-selfie och hur mycket vi skrattade åt det!

– och så utsikten!