Lyxproblem och poolparty

Snart är augustimånaden till ända. Augusti har varit en månad med mycket polare i poolen. Det är egentligen moraliskt oförsvarbart överhuvudtaget att ha pool, jag vet, men nu har vi det, och njuter av att kunna dyka i den och svalka oss när vi vill.  Vi är ingalunda de enda som har pool i byn. Det är ju vanligare här att ha pool än i Sverige om man säger så. Om man tittar på google earth är det nästan lika många pooler här som studsmattor i Sverige, i vissa områden i alla fall.

Vårt område är som sagt väldigt blandat. Jag har skrivit lite om det förut. Vi har grannen på ena sidan som egentligen bor i Lissabon, men har ett hus här som är mer än dubbelt så stort som vårt till sommarnöje, och bara är här typ fem helger om året, mest nu i augusti. Annars ser vi mest trädgårdsmästaren skymta där, och hör städerskor som dammsuger och sjunger fado för full hals inför Lissabonfamiljens ankomst och efter att de har åkt. Poolskötaren har de säkert också, men det har vi ingen insyn över. Å andra sidan har vi en granne på andra sidan som städar varhelst hon får för att få det att gå ihop. Längre ner i dalen har vi ett gytter av äldre bebyggelse som någon som var här på besök kallade favelan, och som säkert ger grannen med den arkitektritade euromiljonvillan med minimalistisk inredning och panoramafönster som vetter åt det hållet magsår. Vi pratar med alla och alla pratar med oss, och alla är lika trevliga och glada, vare sig de bor i slott eller koja. Som regel.

Många hus här omgärdas av murar, så även trädgården blir privat och insynsskyddad, vilket ju kan försvåra kontakten grannar emellan, och kan vara lite frustrerande om man är nyfiken. Det är också väldigt skönt förstås, för då får man var i fred och kan hoppa i poolen naken om man vill. Ju lyxigare hus, desto högre murar, som regel. Det fanns faktiskt ett annat hus i området till salu när vi köpte vårt, lite billigare, och lite längre ned i dalen, ett större hus med större och finare trädgård än vår, men utan murar. Huset låg mitt över gatan gyttret där Ana bor. Ana som ropade efter Frida och Jonna varje dag förra sommaren för att hon ville komma och bada. Och leka, men mest bada. Om vi köpt det huset hade vi haft Ana på heltid på någon sida av det glesa staketet kring trädgården känns det som, men nu är det en bit ifrån, och vi har murar. Det har hur som helst varit lugnare på Anafronten den här sommaren, fram tills ganska nyligen. Varför vet jag inte, men det har varit skönt och jag skäms lite för att jag tycker det.

Inte så mycket Ana, men massor av barn har vi haft här ofta flera på en gång och flera av veckans dagar under större delen av sommaren (efter att jag piggat på mig lite), för att vi kan och vill och för det mesta funkar det jättebra och är jättekul. Vi vill ju att barnen ska träffa kamraterna under det långa långa lovet, hålla igång språket och så vidare, helst på våra villkor, när vi bjudit hit dem, när det passar oss, och helst då de barn som leker bra ihop med våra barn så allt blir smidigt. Då sköter sig liksom själva och leker snällt och behöver inte så mycket passning och service. Alla glada och nöjda. Våra barn leker hos andras barn också ibland, men mer sällan, då kompisarnas föräldrar inte har så mycket semester som vi. Många har barnen hos far- eller morföräldar större delen av sommaren, så det är mest dem vi avlastar.

Vi har till och med haft flera 24-timmarspass, pyjamas- och poolpartyn med som mest åtta som sov över. Det började med lite mindre pyjamaspartyn, med någon eller två tre kompisar som sov över, men när vi var på byfesten råkade vi bjuda några till, varav två råkade vara grannar till Ana, och när Ana fick nys om det hela dök hon också upp. Dilemma. Vi hade bäddat för max antal och köpt pizzor till de vi bjudit och så vidare, och ja, det är så mycket med Ana att det blir som mer än bara ett barn till, så hon fick inte sova över den gången (men komma och bada nästa dag)

Poolpartyt blev hur lyckat som helst, men nu har Ana fått upp vittringen och står utanför muren och ropar titt som tätt, och gärna när vi redan har andra barn här, och så vill hon gå och hämta sin brorsa så han får bada, och granntjejen, och ibland har granntjejen med sig sin bror och sin kusin, och så har  Lissabonfamiljens pojkar börjat komma över, och plötsligt är det kaos och fullt med barn överallt, barn som inte klarar av stegarna till kojan, som inte ville leka samma lek så det blir konflikter, barn som inte kan simma, som ropar på de andra för full hals eller på mej någonstans ifrån, och var är nu den lille som inte kan simma och jo klart hon också får vara med och oj har du fått en kaktustagg och nej glassen är slut och jag vet inte var du la din bikini och  nej ni får samsas om simglasögonen, och oj är det slut på toapapper och hallå varför klättrar du på hyllorna i vårt skafferi? Efter ett tag får jag nog och skickar hem de som jag inte bjudit från början, så det blir lugnt och skönt igen.

Så nej, jag vill inte ha öppet hus för alla barn hela tiden, och inte heller vill jag ha dilemmat som uppstår kring det hela. När ska jag säga nej? Vi kan ju inte för jämnan ha plus fyra barn utöver de barn vi bjuder hit. Jo, det kan vi faktiskt ha men vi vill inte, så där sitter jag vid min pool innanför murarna och känner mig lite som Sverige (eller EU) med sina gränser. En del av mig vill att alla ska vara välkomna och glada, och en del av mig (uppåt 25%?!) tycker att det kan bli lite för mycket, att jag inte riktigt har koll då och att det blir jobbigt.

Hur många barn har vi idag då?

Loppan har en egen trädkoja

Alla våra problem är såklart lyxproblem, framförallt i ett globalt perspektiv i en värld där alltfler människor riskerar och mister livet i små gummibåtar och lastbilar för att ta sig över till andra sidan. Antagligen är alla era problem också lyxproblem, men dem vet jag ju inget om. Våra problem i Bortugal kan i alla fall definitivt placeras någonstans på lyxproblemsskalan och väldigt högt upp på lyxproblemsskalan kommer helt klart dilemmat som uppstår när man har egen pool och inte alltid vill dela den med andra. Eller bara med vissa andra och bara ibland, när man känner för det. Men vem vill säga nej, avvisa, skicka hem, och hur ska jag kunna stå för det om jag gör det? Nej du får komma inte innanför våra murar och ta del av vårt välstånd men inte du, för det blir för många att ansvara för, det blir för rörigt då eller glassen räcker inte, eller nej inte du för du är jobbig eller för liten eller kan inte simma eller inte idag för jag vill ha lugn och ro och bada naken i fred. Dilemma. Lyxdilemma helt klart, men ändå. Man måste ju förhålla sig till det, när det är barn på andra sidan muren som vill in.

Det blir ju lite lättare att förhålla sig till dilemmat om man låter bli att göra liknelser med  flyktingpolitik, för då känns det riktigt vidrigt och förresten är det inte samma sak, så jag slutar med det nu och går och tar ett dopp. Imorgon får Ana och gänget komma hit och bada och äta glass. Eller någon annan dag. Eller kanske redan idag, om hon ropar. Det känns inte bra annars.