Mamma, hur ska jag klara mig i Portugal?

”Mamma, var du rädd någon gång när du var liten, att du inte skulle kunna få ett jobb och flytta hemifrån  och sådant som man ska när man är vuxen?”

Så frågade min Jonna en gång när hon satt fastspänd i sin bilbarnstol i baksätet, på väg till dagis. Kanske var det en dag i november och kanske hade hon galonbyxor och gummistövlar och den där randiga plyschmössan, jag minns inte riktigt. Jag minns ju inte ens hur gammal hon var den där gången, men jag tror hon kan ha varit fyra.

Kanske i den här åldern?

När Jonna var fem flyttade vi till Portugal och sedan dess behöver hon varken galonbyxor, gummistövlar eller plyschmössa, men funderingarna och oron för framtiden finns kvar. Igår kväll när jag gick med henne till yogan frågade hon: ”Mamma, hur ska jag klara mig här i Portugal egentligen?”

Faktum är att jag själv undrat det ibland, men det sa jag ju inte. ”Varför frågar du det?” frågade jag i stället för att svara, och så pratade vi om det att hon ska välja riktning nästa skolår, vilket i princip betyder att hon ska välja vad hon vill bli när hon blir stor, och det tycker hon är läskigt.

Kanske har vi skojat för mycket hemma om det där. Det har blivit en grej, liksom. Så fort de är bra på något eller tycker något är kul säger antingen jag eller Sverker: ”Det där kan du ju jobba med när du blir stor!” och då himlar de med ögonen. Bakar de en god kaka säger vi så. Ritar de en fin teckning säger vi också så. Lär de hunden ett trick säger vi också så. Det där kan du ju försörja dig på! Kanske har det gått lite till överdrift, men det har väl liksom blivit en ovana vi inte kan sluta med, så som det ofta är med pappa/mammaskämt. Man tänker ”Säg det inte säg det inte säg det inte!” – och sedan säger man det. Igen.

Kanske har vi också sagt alldeles för många gånger att de portugisiska lönerna är löjligt låga och att vi inte fattar hur folk kan leva på dem. Små grytor har också öron. På Tiktok hade den lilla grytan också hört att i Sverige får man pengar för att man går i skola – är det sant mamma? – och här i Portugal får man ju väldigt lite betalt fast man jobbar – visst är det så mamma?

”Nja. Man kanske får lite pengar när man studerar i Sverige, möjligen ja, men visst får man betalt när man jobbar här? Bara lite mindre än i Sverige, men det finns ju annat som också är viktigt, eller hur? Folk har ju bra liv här i byn där vi bor i alla fall?” menade jag. ”De bor här och har jobb och gör saker de tycker om och så, försökte jag, fast de kanske inte tjänar så mycket”.

Annars kan du ju jobba i Sverige om du tycker det verkar bättre, föreslog jag när hon inte verkade så imponerad av mitt svar, men det fnös hon åt och påminde mig om att hon inte kan skriva och faktiskt knappt kan läsa på svenska. Nej, nu kan hon ju inte det, men hon kan ju lära sig om det skulle vara aktuellt. Det kanske är en bra idé fast ändå något jag hoppas inte ska bli aktuellt, eftersom jag vill att hon ska bo här där jag vill bo, men det är ju hennes liv. Hennes liv, och nu har hon börjat fundera på vad hon ska göra av det.

Jonna och jag åker spårvagn

Jonna i Lissabon

Jonna pluggar och pluggar, men vad ska hon bli? När hon vet vad hon vill bli – går det att leva på här? 

Sedan var vi framme och jag vinkade av Jonna vid yogatjejens grind och gick hemåt med hundarna och funderade vidare på Jonnas fråga. På hur vettigt det är att flytta sina barns framtid till ett land som jag vet att folk flyttar ifrån för att kunna försörja sig. Jag borde ju veta det om någon, som träffat så många portugiser som valt att flytta till Sverige för att överhuvudtaget kunna ha råd att flytta hemifrån och leva på sin lön, och de är ändå välutbildade.

Var femte portugis har utvandrat, och inte är det klimatet de flyttar ifrån. Det de flyttar från är de portugisiska lönerna. Minimilönen ligger i nuläget på 668 Euro/månad och det är där de flesta portugisers lön ligger. 

Någon sorts yogabild från en dag på stranden för något år sedan.

Klockan åtta hämtar jag Jonna från yogan och vi går hand i hand hemåt genom byn i gatlyktornas sken. Jag älskar yoga, säger Jonna. Då kanske du kan jobba med det, säger jag, och så skrattar vi, men egentligen är det ju inte roligt, och det vet vi bägge två.