Med nattåg från Lissabon tur och retur

Nu är vi hemma någorlunda välbehållna efter vårt tågäventyr, dottern och jag. Det gick i stort sett som på räls skulle man kunna säga. Det gick ju faktiskt på räls hela vägen från ett soligt Lissabon till ett mulet och grått Hendaye. Och tillbaka. Det är alltså fullt möjligt att lämna vårt kära Portugal i slutet av ena dagen, susa snarkandes (i bästa fall) tvärs över den iberiska halvön, vakna någonstans i Spanien och kliva av i ett regnigt Frankrike.

Det kan man alltså göra om man mot all förmodan skulle ha tröttnat på soliga leende Lissabon eller har någon annan bra anledning, för jag tycker att man behöver goda skäl. De vanliga skälen att ”Det är skönt att komma bort en sväng”, eller ”Det är alltid kul att se någon nytt” finns inte för mig sedan vi hittade hem i Bortugal, men nu hade jag en bra anledning. Den allra bästa.

 

 

För henne åker jag gladeligen till tågets slutstation, om det så är Baskien, landet som inte är. En ganska illvillig trakt som inte vill tillhöra varken Spanien eller Frankrike och som jag har ett horn i sidan till sedan 1993 när jag pluggade spanska där. Delvis på grund av det eviga regnandet men allra mest för människorna.

 

 

 

 

Jag kanske inte kunde sätta fingret på vad det var som fick mig att vantrivas och längta bort från San Sebástian/Donostia i Spanien/Baskien när jag bodde där, men med fem år i Portugal i bagaget som facit vet jag. Van som jag nu är vid att folk är vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och med att leenden besvaras var kontrasten slående.

Nu är jag så bortskämd med portugisisk värme att frånvaron av vänlighet och leenden kändes som en örfil. Och på tåget norrut mindes jag. Jag mindes inte ett leende, inte ett vänligt ord vare sig på baskiska eller castellano under de månader jag bodde i det förbaskade Spanien/Baskien.

Redan när vi vaknade någonstans i Spanien och gick för att äta frukost var vi definitivt i ett annat land. Ingen vid bardisken besvarar det Bom dia som är obligatoriskt i Portugal och inte heller Buenos dias eller Bon Jour besvaras med något annat än tystnad. Alla tittar på mig och ingen besvarar mitt leende. Mannen bakom disken är redan otålig. Ska vi ha något eller inte?

 

Dessutom fick vi inte bara en utan flera läspande utskällningar av den spanska tågvärdinnan som vi fick emot oss redan från början bara för att vi tagit oss friheten att ockupera bägge överslafarna fast en av oss egentligen skulle ha en underslaf. Hur skulle hon kunna göra sitt jobb om folk lade sig där de ville och inte där de skulle? Jag bad tusen gånger om ursäkt men hon fortsatte att smattra på, ilsket läspande om det hela och varje gång hon kom förbi passade hon på att sätta oss på plats igen. I restaurangvagnen dök hon upp igen och gav oss en ny omgång, som om jag inte redan sagt både Perdon, Lo siento mucho, Desculpa och I’m sorry.

 

 

Men ville jag ha ett leende eller ett vänligt ord behövde jag ju bara vända mig till ressällskapet som var det gladaste och goaste man kan tänka sig. Tillsammans skrattade vi åt de sura människorna vid restaurangvagnens bardisk, den ilskna tågvärdinnan och när vi kom fram skrattade vi åt duggregnet. Vi ryckte på axlarna åt restaurangpersonal och receptionister som uppenbarligen hade missat charmkursen varenda en och log i samförstånd oss emellan.

 

 

Egentligen var det ju varken Spanien, Frankrike eller Baskien eller umgänge med dess invånare eller sol och bad som var målet med resan utan just resan. Att sova på ett tåg, att vakna någon annanstans. Att upptäcka och skapa minnen tillsammans. Att vara mor och dotter på äventyr.

 

 

Ändå förde den här resan mig också tillbaka i minnet till en tid då jag alltid reste ensam, inte riktigt visste vart jag var på väg och inte hade någon fast punkt att komma tillbaka till. När Frida somnat och jag låg vaken och lyssnade på hur tåget dånade och dunkade fram genom mörkret var jag tacksam över att jag inte längre reser ensam genom livet och säker på att jag aldrig mer kommer att lösa enkel biljett.

 

 

Tillbaka till Bortugal skulle vi, och det efter bara två dagar. Två fantastiska dagar som vi fyllde med så mycket att vi inte hade orkat stanna längre och som jag ska berätta om i ett annat inlägg. Det är jobbigt att vara på semester, konstaterade Frida när vi stod och väntade på tåget som skulle ta oss tillbaka. Hungriga var vi också så vi var först på plats i restaurangvagnen där en ilsken liten man bakom bardisken skällde fram att han minsann inte öppnade förrän vid nästa station men sedan motvilligt medgav att det gick för sig att boka plats.

 

Där satt vi på första parkett och såg samma landskap susa förbi som vi ätit frukost till en morgon som kändes som länge sedan efter allt vi upplevt och hunnit med men som var i förrgår.  Fast åt andra hållet.

 

Vi kostade på oss hela menyn som var riktigt prisvärd med förrätt, varmrätt, efterrätt, dryck och kaffe för bara femton Euro. Ganska gott var det också.

 

Tyvärr fick jag inte behålla något av det, men det är en historia som är och förblir mellan mig och toalettsitsen som jag kramade i stort sett hela vägen tillbaka till Lissabon, som om den var det enda som kunde hindra mig från att vändas ut och in eller gå av på mitten. Frida sov vid det laget tack och lov som det barn hon är i sin överslaf, ovetandes om att hennes mamma tillbringade natten dubbelvikt och kallsvettig på den stinkande tågtoaletten. När tågvärden hittade mig ihopsjunken på golvet i gången med frossbrytningar var jag glad att de bytt ut den ilskna spanjorskan mot en vänlig och hjälpsam portugis som inte bara hämtade en flaska vatten, en mugg te, en fanta, servetter och en filt åt mig utan också gjorde det med ett vänligt leende och sedan tittade till mig ett par gånger och frågade bekymrat om jag mådde bättre.

Jag tror jag slutade spy någon gång på småtimmarna när vi passerade den portugisiska gränsen och när vi klev av tåget i Lissabon halv åtta på morgonen var jag fortfarande knäsvag och frusen men den portugisiska solen värmde gott. När vi beställde frukost åt Frida på närmaste café och vi möttes av Bom dia och våra leenden besvarades och Frida blev kallad princesa igen visste jag att vi var hemma igen.