Med två fötter i Sverige

Hur blev det med det där jobbet egentligen? tänker ni kanske när ni läser mina inlägg om strandliv, om hunden och ljusfestival. Nu är det ju ändå oktober så semestern borde väl rimligtvis vara slut nu? Jo, nu har jag faktiskt börjat jobba. Semestern är över, vardagen är här men det känns faktiskt mer ovant än vardagligt. Jag hade nästan glömt hur det känns. Annars har det ju varit vardag för mig att inte jobba i hela tre år nu, och jag har aldrig beklagat mig över det, men nu ska jag tydligen jobba. Först lite, sedan lite mer och snart mycket. Lite mer än jag tänkt faktiskt. Hur blev det så? Jag undrar faktiskt själv.

Jag fick ju ett jobb genom en cyklist från Piteå i våras, och körde igång i somras med en intensivkurs i svenska för portugisiska nybörjare och tyckte det var kul. Vi hade kursavslutning i slutet av juli med Annas pepparkakor från El Corte Ingles och ”Sommaren är kort” (för det är väl den som är Sveriges nationalsång fortfarande?) En del eleverna från den kursen är redan i Sverige och mailar mig på svenska därifrån om att de har det bra. Sedan har jag inte riktigt vetat hur mycket mer det skulle bli, eller när det skulle dra igång, och innan jag hann gå på den informationsträff jag blivit kallad till inför terminsstarten hann jag få ett till jobb!

Hur gick det till? Det hade lite att göra med att jag tog kontakt med rektorn för Svenska skolan för ett år sedan och ville ordna en bokbytardag där. Bokbytardag ordnades och sedan dess har andelen elever fördubblats och skolan fått ny rektor. Inte på grund av min bokbytardag förstås, men ändå! Behovet av personal har ökat.

Svenska skolan i Lissabon ( Carcavelos) Bilden är lånad från skolans hemsida

En facebookpost som fångade min uppmärksamhet, ett mail, ett möte, lite frågetecken, ett behov, en möjlighet, och plötsligt ska jag jobba som handledare för de högstadieelever som läser på Sofia Distans på Svenska skolan ett par timmar i veckan. Ett jobb jag inte kommer att skriva ett dyft om mer än detta eftersom jag har skrivit på papper om sekretess och för att det skulle kännas konstigt och fel även om jag inte hade det. Eller jo, kanske ett dyft, men absolut inte mer!

Jag läcker ut en liten bild här på skolans pool och lekstuga och elevernas badkläder och handdukar på tork.

Jag kommer inte att hänga ut mina portugisiska elever på bloggen heller, men jag kommer nog att inspireras att skriva om språkliga upptäckter och jämförelser från det klassrummet, vare sig ni vill eller inte.

Lite lustigt ändå, nu har jag en fot i Sverige på bägge jobben. Som lärare i svenska för utvandrare för portugisiska nybörjare representerar jag Sverige. Jag är bärare och förmedlare av det svenska språket och kulturen här i främmande land. Ett Sverige som är avlägset och främmande för mina elever, men som kommer lite närmare och känns mer bekant för varje lektion med mig. Förhoppningsvis, lägger jag till lite blygsamt, för säkerhets skull. Oxalá.

Vid ett campus långt mitt i Lissabon långt från Sverige lär jag ut svenska.

Bananklase utanför lektionssalen!

På Svenska Skolan kliver jag plötsligt in i en svensk värld, mitt i Carcavelos, Knarkavelos. Blonda barn, svenska namn och ansikten. En liten pojke leker i en vattenpöl han skapat själv i sandlåda! Några barn leker i en lekstuga. Hej Åsa! God morgon! ropar någon på klingande svenska och plötsligt är jag i Sverige, fast ändå inte. Verkligen inte. Hettan dallrar och hälften av barnen är i poolen, för där finns en pool, och typ hundra meter därifrån ligger en av Europas bästa surfstränder och det är bara ett stenkast till stationen där tåget till Lissabon stannar en gång i halvtimmen. Det vet jag ju.

Carcavelos strand

Utanför Svenska skolans grindar slutar Sverige, men gränsen är inte vattentät. Den portugisiska världen som omger skolan är samtidigt avlägsen och närvarande. Man hör portugisiska här och där inne på skolan. Allt är samtidigt välbekant och annorlunda, och lite förvirrad blir jag. Upptäcker att jag aldrig sagt mitt telefonnummer på svenska förut och tycker det känns ovant, får stålsätta mig för att inte kindpussa och nia folk som jag presenteras för, och missar det där med att ta av mig skorna när jag går in, men i min roll som handledare åt svenska högstadieelever känner jag mig genast hemma.

Förra veckan drog höstens nybörjarkurs i svenska för utvandrare igång, på kvällstid, och om några veckor ännu en intensivkurs på dagtid. Några dagar på svenska skolan, några dagar och en kväll med kurs i Lissabon, och på kvällarna hem till min svenska familj i mitt portugisiska hus i min portugisiska by. Så ska min vardag se ut ett nu ett tag.

Mellan jobben ska det först och främst finnas plats för familj, sociedade, träning och läsning. Jag hinner nog skriva lite här också, men om det blir glesare mellan inläggen så vet ni varför.