Medaljregn!

Bristen på regn har varit ett stort och tungt och torrt orosmoln över hela Portugal under hela året, och även om det kommit några regndroppar då och då räcker det inte riktigt. Jag pratade med några i byn om det på senaste spektaklet och kände mig lite lugnad när de sa att så länge golfbanorna är gröna behöver man inte vara så orolig, och kanske ligger det något i det. Vore det verkligen kris skulle man väl inte bevattna golfbanorna, eller? Man vet i och för sig aldrig.  Mänskligheten har gjort dummare saker än att vattna golfbanor i torktider. En regnig sommar tror jag i alla fall inte vi kan hoppas på.

Hur som helst kan man klaga lite över torkan och sedan gå över till att skryta över medaljer, så har man täckt upp både klagan och skryt, två av bloggens huvudingredienser. Lite bloggtorka har det allt också varit här i år av och till, men brist på medaljer har det i alla fall inte varit. Det är nästan så att det där konstiga tidningsrubriksordet ”medaljregn” passar in. Ett ord man inte trott man skulle få någon egen användning för.

En av de konstigaste dagarna i maj var jag uppe på berget och sprang med både hundar och vildhästar när de ringde från skolan och ville att jag skulle komma in med alla Fridas medaljer. Hon skulle nämligen få ett pris för att hon fått så många medaljer, och då tyckte de att hon skulle visa upp dem alla. Jag fick skynda mig ned från berget och hem, slita åt mig medaljerna och åka i väg till skolan där Frida och en lärare väntade på medaljerna vid porten. Två från löpartävlingar, en från en badmintonturnering, en från volleybollturnering och så fem från surfen! Bara från denna termin! För det fick hon ett diplom för att hon var ”skolans allsidigaste idrottselev, en fin förebild och en stolthet för sin skola”!

Ja, vi sprang nästan på vildhästarna som jag hört fanns i bergen / skogen där jag brukar springa, men inte kommit så nära tidigare. Jag var helt tagen av den upplevelsen när de ringde från skolan.

Strunt i hästar och diplom, tänker ni nu, och kom till väsentligheterna! Fem surfmedaljer noterar ni säkert att jag skrev och ni som bara läst om fyra undrar förstås hur det gick i den där nationella surftävlingen som hon åkte ensam till. Det visade sig vara en stor grej med ungdomar från hela landet som tävlade i olika sporter – allt från pingis till segling, och så då surf, som Frida tävlade i. Det var fyra dagars intensivt program med stora fester och en massa kul förutom tävlingarna. Att de ens orkade ta några vågor i finalen när de hade fest till midnatt och serverades frukost klockan 7 och sedan var på stranden mellan 9 och 19, både första andra och tredje dagen och tävlade – i alla fall om de gick till final, vilket Frida alltså gjorde!

Bilder hon skickade. ”Här ska jag sova mamma!”

Nya kompisar!

Var är Fridas fötter?

Middag och sedan fest

Jublet var stort härhemma när hon ringde och berättade att hon gått vidare både första och andra dagen, och att hon alltså gått till final! I finalen var det nog slut på krafterna och tuff konkurrens förstås, för där kom hon fyra av fyra, men alla fyra finalister fick medalj och Frida var supernöjd med hela äventyret, sin prestation och placeringen. Det var en stolt och nöjd dotter som kom hem från Viana do Castelo, och sedan fick hon alltså också diplom av skolan för alla medaljer!

Den andra dottern då? undrar ni nu. Den andra dottern tävlar inte så gärna, men tvingades delta i en basketturnering nyligen ”eftersom hon var den enda i klassen som inte var helt värdelös på basket” och kom hem med en väldigt rolig skildring av hur eleverna från privatskolor hade sett ut som tagna ur en amerikansk film med hästsvansar, matchande lagtröjor, smink och lagramsor medan Jonnas gäng från den statliga skolan hade säckiga gympabrallor och för stora laglinnen från något förråd som luktade unken svett. Jonna borde få en medalj i roligt berättande och roliga betraktelser!

Inte fick de någon medalj i basketturneringen heller, men däremot fick de revansch i en annan tävling! Jonna och en kompis vann nämligen en tävling mellan alla åttondeklassare i kommunen, en tävling som gick ut på att göra en film om vad vi kan göra för miljön. Priset var inte bara varsin medalj utan också en dyklektion hos en dykskola i Cascais för hela deras klass! Den har de inte cashat in än, men vilket fint pris! Bättre än en hel klase medaljer! Filmen handlade om att man inte ska ge upp utan sortera sopor, handla lokala produkter, åka buss, köpa begagnat och så vidare och deras lilla film sopade banan med alla andras filmer tydligen! Bakom dem i aulan satt tjejerna från privatskolan och viskade illvilligt och missunnsamt om att deras film var bättre, men det var Jonna & co som vann!

Världens coolaste Jonna har jag hängt en hel del med i maj.

Själv har jag inte fått någon medalj alls fast jag nu sprungit varje dag utan undantag i ett helt år. 365 löprundor i sträck! Jag hade faktiskt tänkt fortsätta, för målet var inte i första hand att klara året, utan att springa så länge jag orkade, och efter ett år kändes det mig väl unt att ta en paus. De sista veckorna kändes löpningen lite slitsam för vissa kroppsdelar, och järnbrist har satt in igen så nu firar jag min bragd med en semester från daglig löpning och sedan får vi se om det blir en ny ”runstreak” eller någon annan variant. Vi får se vad kroppen säger. Det är ju den som ska springa. Mentalt skulle jag kunna springa flera vändor om dagen, men man ska ju ha kroppen med sig också och helst ska den bara må bra av det hela. Väldigt nöjd med min prestation är jag i alla fall även om jag inte fick någon medalj!

Saknar det redan!

Sverker har inte heller fått några medaljer på länge om ens någonsin, fast han är duktig på en del saker, men han är glad ändå. Huvudsaken barnen har det bra, säger han ofta. Inte för att han inte har det bra, men i alla fall.

”Vad mycket era barn får vara med om”, skrev någon läsare, och det håller jag med om! Igår var de och dansade på ”arraial” till två på natten här i byn och idag är Frida i Lissabon med någon som hade biljetter till uppvisningen av Marchas i Lissabon på MEO-arenan (typ ”Globen” eller vad nu den heter nuförtiden). Arraial är grillade sardiner och dekorationer och musik som någon sorts upptakt inför firandet av Santo Antonio, om jag förstått det rätt. Marchas i Lissabon har vi ju varit på, men ”bara” uppvisningen på gatorna.

Det grillades bifanas och sardiner i byn i helgen

Jonna var med på dansuppvisning och sedan var det ”fri dans” utomhus med DJ till två på natten.

I år ska Frida också vara med på Marchas i Cascais, så det är ett himla tränande och dansande till mitt i natten flera dagar i veckan och har varit ett bra tag nu, samt att det sys upp speciella dräkter som ska passa till årets tema, som tydligen är Camões, Portugals ”nationalskald”. Det är till minne av honom det firas nationaldag i Portugal på fredag. Det ska bli spännande att se – Marchas alltså, inte nationaldagen! Tydligen är det flera uppvisningar av Marchas under juni månad, vid olika festliga tillfällen på olika håll i kommunen med början nu i helgen då de först visar upp den på sociedaden och sedan på gatorna i Cascais.

Jonna däremot kommer att missa detta då hon ska åka på semester med ett par familjer från byn i nästan en vecka. De ska till norra Portugal där de ska vandra och gå på den långa hängbron som vi aldrig kom i väg till. Jag får inte följa med på den resan heller, men är väldigt glad ändå. Maj har varit en fin och spännande månad och det tror jag juni blir också. Och juli, och augusti….

Äventyret fortsätter!