Det hände saker medan jag jobbade. Det hände hemma, när jag inte var där, och en del av det var mitt fel, annat Sverkers. Det som Sverker drog igång var egentligen inte alls fel men till att börja med kändes det så, för mig i alla fall. Kanske för att det kom så oväntat. Jag var inte helt nöjd, kan man säga. Nöjd var inte Sverker heller den dagen jag hade fixat en lekdejt till Jonna. Lekdejtens mormor och mamma var inte heller nöjda, och det var mitt fel.
Mina avsikter var goda. Frida hade blivit bjuden på lekdejt, skulle få åka till stranden med en kompis en hel dag, och eftersom jag försöker vara en rättvis och omtänksam mor tyckte jag det var bra om jag kunde fixa en lekdejt åt Jonna också.
Frida på lekdejt
Första alternativet, en granntjej som heter Constança kunde inte, men det finns ju fler barn i byn, och flera av dem har jag i min kontaktlista på mobilen. De flesta heter mãe da den och den (den och dens mamma) i min lista, fast de förstås har förnamn och någon sorts identitet utöver moderskapet också, men jag heter nog mãe da Jonna/Frida i deras kontaktlista också.
Där i kontaktlistan hade vi ju en till mãe da Constança! Jonna kunde mycket väl tänka sig att leka med den andra Constança, så då ringde jag upp henne. Jo, det gick bra, ett stycke Constança skulle levereras till vårt hus följande dag. Mormor skulle skjutsa dit henne, och jag förklarade att jag själv inte skulle vara där, men pai da Jonna (Jonnas pappa) var ju där. Någonstans i samtalet sa nog mãe da Constança Frida istället för Jonna, vilket inte är så ovanligt. Folk blandar ofta ihop dem. Blond som blond, tänker de kanske. Jag minns att jag rättade henne och sa att Frida är hos en kompis, men jag kan minnas fel.
Mãe da Constança ringde visst till mig på jobbet också, men jag kunde inte ringa upp henne förrän jag var på väg därifrån, och i allt trafikbrus var det svårt att uppfatta, men något om att det varit svårt att hitta och något om Frida. Tänk att det ska vara så svårt att hålla isär dem? De är ju så olika, tänkte jag, men det sa jag inte. utan frågade bara om allt var bra och Constança var hos oss nu? Ja, jo, visserligen.. och något om att hon inte fick bada i poolen, och så kom tunnelbanetåget. Hmm?
Jag borde ha fattat vad som hänt innan, men inte förrän jag kom hem gick det upp för mig vad jag gjort. Jag blev väldigt förvånad när jag kom hem och möttes av denna syn: Constança från FRIDAs klass och Jonna i färd med att borsta hunden.
Här Jonna och Tuxa. (det stavas så säger barnen)
Dels för att hunden var inomhus men också för att det var fel Constança. En tredje Constança i telefonlistan, och inte alls den jag tänkt bjuda hit, utan den som Fridas fröken oftast blir irriterad på, och ärligt talat är hon ofta lite krånglig och jobbig på utflykterna. Mandona säger tjejerna att hon är, vilket betyder att hon gillar att bestämma, och det är nog en bra beskrivning. Hon såg i alla fall glad ut så jag låtsades som ingenting. Vi hann gå ut med den nyborstade hunden en sväng och äta en glass innan mormor dök upp och hämtade. Constança frågade om hon fick komma tillbaka och leka igen nästa dag. Inte imorgon, men en annan dag, sa jag.
Nu kanske hon inte får det, om man frågar Sverker. Han hade haft ett himla besvär inte med henne men med hennes mormor när de väl dök upp vid porten och upptäckte att Frida inte var hemma. Kanske var mormor inte förberedd på Sverkers uppenbarelse heller, man vet aldrig. Hon kände sig i alla fall tvungen att ringa och fråga Mãe da Constança om det var okej att lämna Constança hos Pai da Frida och fel barn. ”Hon skulle ju leka med Frida?! Mamman är inte hemma heller!” Sverker förstod bara en bråkdel av samtalet men fattade ändå läget. Med sin bristfälliga portugisiska fick han sedan försöka reda ut situationen, det vill säga fråga fel Constança om hon inte ville stanna ändå och leka med Fridas lillasyster och övertala mormor att lämna henne trots allt.
Här måste man ge honom cred. Med fraser som Não gosta de brincar com (a) Jonna? (Tycker hon inte om att leka med Jonna?) Muito bom brincar com (a) Jonna (Mycket bra att leka med Jonna) hade han tydligen lyckats övertyga mormodern om att det skulle gå bra, och lovat att hon inte skulle bada i poolen, oklart varför. Själva Constança brydde sig inte så noga om att klasskompisen Frida inte var hemma, hon var pigg på att stanna, men mormodern var mer svårflörtad, sa Sverker. Sedan hade han också haft fullt sjå med att hålla ungen från poolen, varit tvungen att argumentera med den envisaste Constançan i byn som insisterade på att hon visst kunde bada. Não piscina! Não, não! Och Constança: Sim, sim, som inte betyder simma utan ja, ja eller i det här fallet jo, jo! Och Sverker: Falar com avó! (att prata med mormor!)
Till slut gav hon upp och ägnade sig åt hunden i stället. Att hunden har blivit innehund kan vi inte skylla på någon Constança, för när hon kom var han redan inne sedan ett par dagar. Ännu en sak som hände medan jag jobbade, men det var inte helt oväntat. Det funkar, och lekdejten funkade också trots allt skapligt. Tack vare Sverker. Och hunden. Och Jonna. Man måste verkligen säga att Jonna tog det hela bra. Hon bara ryckte på axlarna och skrattade åt att det kom en annan Constança än den hon trott skulle komma, och så tyckte hon att det var rätt kul att jag erkände i förtroende till henne att det var jag som ringt fel och bad henne inte berätta det för någon. Sverker bara suckade. Varför ställer du till med sånt där krångligt som jag måste reda ut åt dig sedan? undrade Sverker, och sedan städade jag i telefonlistan och fixade inga mer lekdejter förrän jag gick på semester.
De hade väl inte tid med lekdejter heller, ett sådant projekt som de dragit igång bakom ryggen på mig, men det berättar jag om i nästa inlägg. Snart!
En annan lekdejt, med rätt barn och utan krångel.
Björnbärsplock!
Haha! Ibland kan det där med språkförbistringar ta lite vändningar åt konstiga håll. Men som man säger, ”det som går fel idag, blir en rolig historia imorgon”…;)
Ja, fast jag kan ju inte ens skylla på språket i detta fall, bara att jag inte hade koll på folk i telefonen. Oklart om språket hade någon del i det hela, men för Sverker och mormor hade det ju varit lättare om de pratat samma språk. /Åsa
Nu hade du tur, eller vad det jag. Hade skrivit ett inlägg, med sting. Då kom något konstigt telesamtal o på nått vis försvann min text igen.
Kommer dock ihåg några rader om ,, lätt att hålla reda på ordklasser o ackusativobjekt, men att hantera en simpel telefonlista…
Läser o läser, fattar inte hur du kan lasta Sverker in i denna förvillande fars,,,
Tänker mer på den stackars tösabiten som nu går o tror att det kommer bli fler besök.
Livet är rörigt, slumpartat o ganska grymt.
Själv måste jag tvätta o skrubba rent bilen invändigt, den luktar skogsbrand.
En vanlig telefonbok som man skriver i, är inte så dumt. Där kan man lite lättare fylla i lite mer uppgifter så att man själv förstår vem man nu noterat numret till.
(sa han som så ofta hittar en lapp med endast ett nummer nerskrivet,,,,suck)
Tack för det där sista, Arne, med lappen. Det är lätt att veta hur folk borde ha gjort…men inte så lätt att alltid göra rätt. Självklart lastar jag inte Sverker för min miss, jag skrev ju att jag tyckte han var duktig som hanterade det så bra på portugisiska och allt. Tösabiten fick väl i alla fall sommarens kanske enda lekdejt – skulle inte förvåna mig i alla fall – men kanske borde jag bjuda hit henne en dag närjag är hemma för att göra bot. Hon var här på pyjamasparty faktiskt… ( och var ganska jobbig..) förra sommaren. Och visst är det sjukt att vissa saker är lättare att hålla reda på än andra, gamla reklamslingor och låttexter skramlar runt i huvet och så kan man inte hålla reda på saker som är mitt framför ögonen på en, som telefonlistan i mobilen. Livet är verkligen slumpartat och ganska grymt, Särkilt när det brinner. Brinner det nära dig? Vi känder brandröken ända hit! /Åsa
Tänk va lätt vi hade det på 50-talet!
Det var bara att släppa ut ungarna på
gatan och leka. Fanns barn i varje hus,
och alla barn var allas barn. Alla mammor
var hemma. Behöve nån kissa, sprang
dom i i närmaste hus; visste var toan var.
Låter krångligt att få lov att ha en dejt för att leka. Kul att läsa om kringelikrånglet hos dej. Din dotter låter som en tjej, som kan handskas med oväntade händelser. 🙂
Haha, ja Ruth jag minns också min barndom på det glada sjuttitalet, då alla radhusbarnen sprang omkring helt utan tillsyn och hittade på en massa tok. Vi överlevde, och hade ganska kul. Ändå tyckte jag inte det kändes okej att bara släppa ut barnen att leka när jag själv blev mamma, i alla fall inte när de var mindre och där vi bodde i Sverige. Nu är ju barnen större och faktiskt cyklar/springer de omkring själva i byn, går ut med hunden utan vuxna, går hem till kompisar som bor nära, och ibland dyker det upp ungar här och leker utan förvarning. Nu tycker jag nog fortfarande att jag vill veta var de är och med vem, men lagom med frihet anpassat efter ålder och omgivning är det ju bra om man kan ge dem. Man kan ju inte passa dem jämt. Det brukar inte vara så krångligt att fixa lekdejt, jag brukar kunna skicka ett meddelande bara så dyker det upp någon, men nu var de jag brukar höra av mig till och som bor närmast bortresta (semestertider) så det blev lite långsökt, och så blev det jul FEL BARN, men nej, så himla krångligt brukar det inte vara. Det där med att alla barn är allas barn låter mysigt, men egentligen är jag nog sådan att jag vill veta hur många barn jag har ansvar för och hos vem mina barn är. Jag har skrivit lite om sådant förut. Min dotter kan handskas med vad som helst när hon är på rätt humör. 🙂
Hoppsan! Det där med språket måste vara lite jobbigt i sådana situationer (främst för Sverker då), skönt att det löste sig ok. Och du ville ju bara hjälpa till 🙂
Ja ibland blir det lite knepigt, A-mamman. Det brukar ju vara jag som sköter snacket, annars brukar engelska gå bra men den äldre generationen och barn pratar ju inte engelska. Han klarade sig ganska bra ändå tyckte jag. Han kan en del portugisiska faktiskt och är rätt bra på att prata på enligt principen ”man tager vad man haver”. Oböjda verb och hittepå-ord ibland. 🙂 /Åsa
Haha! Jösses, och jag har fullt upp med att hålla reda på ”mina” (Marias alltså) tjejers klasskamrater som heter samma saker.
Inte helt lätt eller hur Dryden? Fast när jag ser dem vet jag ju vem som är vem och nu har jag ju städat i mobilen, döpt om folk så jag inte ringer/messar dem av misstag. /Åsa
Hade lätt kunnat vara jag! Atlas har 3 Bob i sin klass och själv har han en ”lätt” förvirrad mamma som rör till det då och då. Peppar peppar har inga större missöden skett, jag bara väntar…. 🙂
Man blir lite nervös Lanclin. Vad ska jag ställa till med nästa gång? Heter de Bob i Tyskland nu förresten? Haha! /Åsa