Tillfälligt avbrott i flödet av inlägg om vårt lilla campingäventyr. Det kommer mer. I bjärt kontrast till campinglivet även om det också var lyxigt på sitt sätt har vi sedan vi kom hem från det äventyret också hunnit med en sponsrad vistelse på SPA-hotell och badat i vin och honung, ungefär. Snart kommer det inlägg om det och om en helt annan region som var helt okänd för oss och säkert är det för det flesta av er också, men emellan dessa helt väsensskilda äventyr hann vi mellanlanda i vardagen.
När vi körde över Vasco da Gama-bron för att mycket motvilligt lämna tillbaka den fantastiska äventyrsfarkosten var himlen grå och tung och ja, det regnade helt enkelt. Men vad gjorde det, nu när vi nästan var hemma.
Knappt hade vi lämnat tillbaka vår campervan hos West Coast Campers och styrt hemåt så började vi tänka på huset, en plats vi knappt ägnat en tanke under de dagar vi varit på turné. Katterna, skolan, kompisarna, byn, huset. Hemma.
Lite dramatik vid hemkomsten blev det när det visade sig att låset gått i baklås och vi helt enkelt inte tog oss in med mindre än att Sverker klättrade omkring och gjorde inbrott i regnet, samt att kattluckan var sprängd. Tanken var att katterna skulle vara inne i huset med daglig tillsyn av vänlig grannfru, eftersom Ilse vägrar använda kattluckan som ingång, men Svartenbrandt den lymmeln gärna begagnar sig av den när han är hungrig. Varken katterna eller grannfrun visste vem som haft sönder kattluckan, men Svartenbrandt står överst på listan över misstänkta. Alla mådde i alla fall bra och allt gick att laga, och nästa dag sken solen.
Var har ni varit?!
Kul att träffa kompisarna och kelgrisen Rosita vid skolan igen efter lovet!
Viktigast under veckan, tätt följt av upphämtning av betyg för nu är vi redan inne på den tredje terminen, var vaccineringen. Den hade jag inte lämnat en tanke sedan vi emigrerade. Jag blev påmind om detta värdsliga av ett inlägg på bloggen Lanclin, där utlandssvenska mamma Linnéa blev utskälld på vårdcentralen för att hon inte vaccinerat pünktlich. Så går det inte till här.
Här i Bortugal går det förstås till så att det rediga barnet kommer hem och säger att hon borde ha ett vaccin för hon är tio år. Alla andra som är tio år (varav de flesta går i fyran och inte i hennes klass) har fått vaccin. Innan jag hinner få ändan ur hinner en grannfru också tala om för mig att hon hört att Frida behöver vaccin. Behöver jag hjälp med att ordna det? Hon känner någon på kommunkontoret och kan höra efter vad vi behöver för papper. Hon kan följa med oss dit!
Muito obrigada (Tack så mycket) men det behövdes faktiskt inte för vi är redan inskrivna på vårdcentralen. När vi åker dit för att boka tid visar det sig att hon i receptionen vet vilka vi är. Hon brukar se oss cykla till skolan och att få tid för vaccin är inga problem men vi måste ha en bulletin som kostar 1,30. Nemas problemas. En lista över vilka vaccin de redan har var det ju tur att jag hade. Hade den inte behövts till skolinskrivningen (när jag sålde min själ) hade jag inte haft någon uppdaterad sådan.
Lite nervösa vid vårdcentralen
Hur många sprutor fick de egentligen? Och mot vad?
Det var en himlans massa sprutor som fattades men någon utskällning fick vi inte. Däremot blev jag fundersam över läkarens svar på min fråga om det kanske var så att man gav fler vaccin i Portugal än i Sverige. Enligt honom var det absolut så, och det berodde på att det fanns så mycket folk från de forna kolonierna i Afrika i Portugal och att det därför var nödvändigt att skydda sig från fler smittor här än i Sverige. Jag gick inte in på någon diskussion om det, utan nöjde mig med känslan av lättnad över att ha fullgjort min plikt som förälder i Portugal. Vaccinering uppdaterad, Check.
Föräldramöte (dubbla samtidigt som vanligt) och hämtning av betyg hanns också med innan vi styrde kosan norrut, så långt norrut man kan komma i Portugal, för att bada i vin och honung i Minho. Det var knappt vi hunnit längta!
Andra terminen, check, föräldramöte och betyg, check, Muito bom, sim senhora!
Cykeltur till Cascais hanns också med!
Så vackert så man vill gråta nu när isörten blommar. På portugisiska chorão, som också betyder grinolle.
Och grannen har fått så här stora meloner! Jag vill också ha!
I nästa inlägg kanske Sverker insmord i honung, på en bädd av druvor!
Stelkrampsvaccinationen har varit mitt ständiga trätoämne med vården. Det är obligatoriskt enligt lag i Portugal och jag måste visa upp intyg på de vaccinationer jag har fått tidigare, annars kommer de att tjata om detta varje gång jag går till vården. Alla tror att i Sverige är det hur lätt som helst att få ut ett intyg över vaccinationer – det är ju landet där allt är så väl organiserat och fungerande. Ingen tror mig när jag försöker förklara att jag fått vacciner i så många olika system (barnhälsovård, skolhälsovård och så skolhälsovård i en annan kommun) och jag har fasen inte tid att gräva i de registren.
Ingen tror heller på att efter fyra vaccinationer har man skydd i 20 år – här är det vart tionde år som gäller.
Nu har jag i alla fall fått min efter-tjugo-år spruta i det portugisiska systemet. Fast när jag pekade på det fick jag svaret att så vitt de kunde veta hade jag ju bara fått en enda spruta så den vaccinationen var inte fullföljd…
(Ingen har polisanmält mig dock. Det är nog tusentals portugiser som är lika olagliga som jag – fast värre för de har förstås inte heller fått sprutorna någon annanstans så de är ovaccinerade.
Jag tänkte på dej där, Annannan. Jag tror du har kommenterat om det förut, kanske när jag skrev om hur det behövdes vaccinationsintyg för att registrera barnen på skolan här och jag håller med. Det är förvånansvärt icke uppstyrt och jag själv har ingen aning om vilka vaccinationer jag har men jag anatar att jag följt något svenskt system och inte missat någon. Det verkar som om det ska hänga på mammans minne, eller pappan förstås, att föräldrarna ska anteckna men det räcker ju inte som intyg. Jag har inte med mig vaccinationsintyg för mej och Sverker, så vi är väl olagliga då. ingen har frågat oss om sådant än faktiskt, fast vi är inskrivna i vården och har varit hos doktorn här. /Åsa
??
Tänk så påtagligt innehållsrik och krävande den där Vardagen kan te sig efter ett campingäventyr.
Ja, verkligen Steve! Krävande är väl att ta i i vårt fall, men innehållsrik är den i alla fall, vår vardag. /Åsa
Jag hade ALDRIG kommit hem och påmint om att jag behövde en spruta.
Nej inte jag heller tror jag, men dottern tycker väl att det ska vara ordning och reda. Och grannfrun. /Åsa
Jag ser spänt fram emot en bild på Sverker insmord i honung på en druvbädd 🙂
Kanske jag tog i lite där, FreedomtravelHelena. Det kan bli något av ett antiklimax inser jag nu…/Åsa
Vaccinationer ja. Jag var så duktig när vi flyttade att jag begärde ett vaccinationsutdrag på engelska av vår bvc. 🙂 Här sköts vaccinationsprogrammet av skolan. Jag frågade om de ville ha mitt udrag, men det är ju lite mer laidback även här eller så beror det på att det är väldigt lätt att jämföra länders vaccinationsprogram på nätet nu för tiden.
Jag var glad att jag hade utdrag från BVC med mej också, Marie! De behövde det ju vid inskrivningen men sen var det tydligen jag som skulle hålla reda på det hela. /Åsa
Å h-e! Vaccinationer! Det måste jag kolla vad som står på tur… Fast jag är lagom förtjust i alla vaccinationer som görs, egentligen. Tackar gudarna för att vi aldrig lät sonen få svininfluensavaccinationen.
Nu ser vi fram emot honungsrapporten!
Lätt att glömma sådant, eller hur, Emma! Svininfluensavaccinet skippade vi också, men de andra tar vi snällt, utan att ifrågasätta. Särskilt de portugisiska. /Åsa
Gut gemacht Frau Winald! Ordning och reda i all ära men ibland är det smått hysteriskt här i Tyskland 🙂 Vet dock inte vilket jag föredrar, Portugals laid back style eller Tysklands hysteriska ordning och reda. Lite svensk lagomhet kanske?!
Jag föredrar nog laidback och vänligt i alla fall, Linnea! 🙂 /Åsa