Min portugisiska språkresa

Hur lång tid tog det för dig att lära dig portugisiska? Det frågar mina elever ofta. De vill väl ha någon sorts riktmärke över hur lång tid det rimligen kan ta för dem att lära sig svenska. Detta är det långa svaret:

Min portugisiska språkresa började egentligen för 35 år sedan, på min första resa till Lissabon, med väldigt små och stapplande steg, men ändå. Varje resa börjar med ett första steg! Det första ord jag lärde mig på portugisiska var nog ”obrigadinho”. Så sade man ”Tack!” på portugisiska enligt den lilla ordboken vi köpte i en liten bokaffär någonstans mellan Chiado och Bairro Alto. Det var nog bland det första vi köpte på den resan och den kom till bra nytta.

 

Det här var innan Google translate och andra språkappar, och innan portugiserna i någon nämnvärd utsträckning talade engelska. Inte ens Google maps fanns, så vi behövde fråga om vägen ett par gånger. Det hjälpte att min mamma kunde lite småfranska och jag hade läst en termin spanska, och så hade vi då den lilla ordboken som lärde mig fel ord för tack.

Senare lärde jag mig nämligen att ”obrigadinho” är en lite fjollig form av ”obrigado” som tack egentligen heter, och att jag dessutom som varandes av feminint kön egentligen ska säga ”obrigada” eftersom det är ett particip och ska böjas i femininum eller maskulinum. Det finns alltså ett kvinnligt och ett manligt tack i Portugal, men det visste jag inte då utan sade ett litet fjolligt manligt tack till alla. Kanske var det därför alla log mot mig?

Detta första möte med det portugisiska gav ändå mersmak och på hösten samma år anmälde jag mig till en kvällskurs i språket, eller var det kanske den där killen från Brasilien som jag träffade när jag tågluffade den sommaren som inspirerade? Nästan en hel hösttermin stannade jag i alla fall kvar i Ljusdal efter skoldagens slut en gång i veckan för att gå på en språkkurs i portugisiska, ledd av en brasiliansk lärare. Min drivkraft under de där åren var längtan bort, och jag visste att språk var min biljett.

Kontrasten till den övergivna genomfrusna köpingen i mellersta Norrlands inland och det Brasilien som vår kursledare berättade om mellan tragglandet med alla portugisiska ljud var enorm.

Det jag minns tydligast från kursen, förutom hur svårt det var med med alla tonande ljud och nasala diftonger var när läraren berättade om att det i parkerna i Rio ibland låg så mycket stjärnfrukt på marken att man måste fösa undan dem med fötterna för att kunna promenera. Sparka undan dem! Han hade med sig en för att visa (frukten, inte sparkandet) och skrattade åt hur vansinnigt dyr den var på Tempo i Ljusdal. Vi åt den med andakt. En smak från en annan värld.

 

Det tog många år innan jag kom till Brasilien och vid det laget hade jag glömt det mesta jag lärt mig på den där kursen, men ett tag var jag verkligen på väg. Efter gymnasiet drog jag till London och där föll det sig så att jag delade lägenhet med två psykologer från Brasilien, som jag sedan skulle besöka i Salvador, Bahía. De kallade mig ”Osinha” (Åsinja) som är diminutivformen av Åsa. (Det är vanligt i portugisiskan att man lägger till –inho/-inha för något som är litet, eller för att visa ömhet, och jag är ju ganska liten)

 

Jag fick alltså höra en hel del melodisk brasiliansk portugisiska med tonande svischljud och nasala diftonger under tiden i London, och det hände att jag följde med dem ut och dansade lambada, som var en fluga i London då. Med brassetjejerna pratade jag engelska men jag lärde mig också ordet ”Porra!” som de sade stup i kvarten åt allt från vädret till hur dyrt något var. Det uttalas ”Påha” på brasiliansk portugisiska och de påstod att de sa det i terapeutiskt syfte så då sa jag det också. Det fungerade, men det är inget jag kan använda här i Portugal. Mina döttrar har gjort klart för mig att det är en ”asneira”, det vill säga ett fult ord som man inte får säga, och jag är en lydig mamma.

När jag väl kom till Brasilien flera år senare hade jag tappat kontakten med de porrande psykologerna och mindes nästan bara ”obrigada”. Däremot hade jag tack vare en annan språkresa blivit ganska bra på spanska och klarade mig skapligt på det och kunde småprata med hotellpersonalen och andra och det gjorde jag så mycket jag kunde. En kväll blev jag till och med kallad till receptionen för att ”tolka”, då några finska turister blivit knivrånade och språkförbistringen mellan dem och polisen som inte talade engelska var total.

 

”Tolka” från portugisiska fick jag också göra ett par gånger på högstadieskolan där jag undervisade i spanska, då vi hade två elever från Brasilien vars mamma varken kunde svenska eller engelska. Då fick jag anledning att friska upp minnet kring det där med veckodagarna, som inte alls heter samma på portugisiska som spanska, men vi lyckades reda ut det med.

Jag hade alltså varit och nosat på portugisiskan ända sedan min första resa till Lissabon, men väldigt sporadiskt och ytligt, så när vi skulle flytta hit fick jag ta nya tag och starta om, om inte på noll, så i alla fall på ett.  Olika faser av min portugisiska språkresa sedan dess har jag skrivit om här och här . Det har varit en lång och krokig resa, med långa pauser och omvägar och riktig fart framåt fick resan först när jag var på plats här i Portugal, gick en språkkurs och började använde språket dagligen.

Ändå  är jag inte framme, efter snart sju år här. Mitt standardsvar på frågan om hur lång tid det tar att lära sig portugisiska är alltid att jag ju fortfarande håller på och lär mig, att jag dagligen lär mig något nytt. Det är alltså det korta svaret, men även det går ju att utveckla med att erkänna att jag dagligen säger fel på en hel del och att barnen fortfarande rättar mitt uttal som aldrig kommer att bli perfekt och att det där med konjunktiv, det missar jag ibland, och ofta blandar jag ihop preteritum och imperfekt, som på svenska är samma sak, men inte i portugisiskan. Det går i alla fall inte en enda dag utan att jag lär mig minst ett nytt ord – en eufemism för att jag dagligen saknar och måste leta rätt på ord i nya situationer.

Jag är alltså långt ifrån fullärd, men numera klarar jag mig alldeles utmärkt i de flesta situationer, alltifrån att förklara för mina elever vad torkskåp och lattepappa är till att maila barnens skola angående ett misstag som skett och uttrycka mig tillräckligt snirkligt och högtidligt för att ingen ska känna sig påhoppad. Jag kan ringa skatteverket och fråga vilken momssats man ska ange om man fakturerar till utlandet samt maila olika företag och be om offerter på skjutdörrspartier. Jag kan också tjafsa med tanter i myndighetsluckor tills jag får rätt papper och en stämpel.

Jag kan även hänga med i och delta i samtal kring karnevalsdräkter till exempel, något som är väldigt aktuellt nu så här mitt i den sociala årstiden. ”Vi skulle kunna förstärka stjärtfenorna med skumgummifoder!” (dracalom!)  kan jag till exempel utbrista, men det har varit en lång resa dit, och den har gått via spanskan och språkkurs och tragglande av verb och texter, men framförallt via att jag använder språket dagligen i olika sammanhang.

 

Min portugisiska språkresa har alltså en början i ett felaktigt tack men inget slut, och jag njuter av färden och gläds åt varje framsteg. Det finns många klyschor om att språket är nyckeln till samhället, bygger broar och så vidare, och de stämmer allihop.

Ibland när man uttalar något på ett främmande språk och blir förstådd känns det nästan lite som att man yttrat en trollformel, och den fungerar. Man når fram! Dörrar öppnas, ibland till en ny möjlighet, ibland till en annan värld. Senast upplevde jag det nu i januari på en liten resa som helt klart var en av mitt språkreselivs höjdpunkter, ett språkbad i en by som var så liten att den inte ens fanns på kartan!

Där fick jag språkbada i samtal om allt mellan avfolkning av landsbygden till recept på kanin, höra en annan portugisisk dialekt än jag är van vid och lära mig nya ord som corral, gado, enxado och foice, men det är en annan historia som jag berättar någon gång i februari.

Är du också sugen på att språkbada och språkresa? Det bästa sättet att resa om du frågar mig! EF språkresor har nyligen öppnat språkskola i Lissabon med kurser på olika nivåer. Skolan ligger inte långt från den lilla bokaffär där jag köpte min första portugisiska ordbok! Vågar du kan du bo hos en portugisisk familj under tiden du går kursen! Just den biten tycker jag låter extra bra!