Det var en dimmig oktober fylld av jobb som jag minns det, och det har varit och är svårt att hinna blogga när man jobbar mer än heltid och studerar halvtid. Däremellan har jag ju också hundar att gå ut med och ibland måste man även ta en sväng med dammsugaren och golvmoppen. Det behövs när man lever med tre surfare, har två hundar och två katter plus bor i en pågående renovering.
Lägg till det spektakel varje lördag så kan man sammanfatta det hela med full tupp, och så kommer det att fortsätta resten av året enligt prognosen och väggalmanackan, men en liten glimt i backspegeln kan jag kosta på mig innan vi käkar middag och gör kväll denna novembersöndag.
Minns i november den ljuva september heter det ju, och då var vi ju i Sherry Pena och därifrån är ett av de ljuvaste minnena när den slingriga vägen från ännu ett spännande nattläger (annan historia) via lunch i Spanien (ännu en annan historia) ledde in i en by som nästan helt och hållet låg under ett tak av vindruvor! Bon Jovi kan slänga sig i väggen med sin bädd av rosor, vilket ju bara måste vara taggigt och jäkligt. Själv vill jag hellre ligga under ett tak av druvor!
Det kan man göra i byn som plötsligt dök upp efter den hundraelfte kurvan på vägen mellan olika nattläger. Vad den heter vet jag inte ens, men vi kan kalla den Nangijala, Himmelriket, eller Paradiset. Eller Druvbyn.
Mot alla odds, eftersom vägen inte var mer än en kostig på en brant sluttning, hade vi också turen att hitta en parkering, också den delvis skuggad av vindruvor så vi kunde lämna bilen en stund för att gotta oss i detta fynd till by.
Tack vare det fantastiska läget, vindruvstaket som täckte gränder och innergårdar, möten med vänliga tanter och gubbar och som grädden på krösamoset ett livs levande vattenfall där vi var så ensamma att vi kunde bada nakna seglade byn genast upp på bycketlistans förstaplats.
Här kommer bilder!
Sedan vidare mot nya äventyr, och jakt på nattläger!
Nu ropar Sverker att maten är klar, så det är bäst jag loggar ut!
Vi ses när det blir en stund över igen! Kommentera gärna!
Pingback: En orealistisk dag – Bortugal
Ni måste ha trott att ni dött och
kommit till himlen!
Vilken UNDERBAR, FANTASTISK by –
och UTSIKTEN !
Så glad för, att ni hittade den och
för att jag fick vara med.
Det tror vi ofta Ruth! Vad kul att se dig här igen! /Åsa
Ja hur går det med köksrenoveringen? Eftersom Sverker lagar mat så har ni ju ett kök men hur ser det ut?
Tack för trevligt reportage och fina bilder.
Ja mat har vi ju haft hela tiden, men snyggt har det inte varit. Nu är det snart klart i alla fall, så sedan kommer väl bilder!
/Åsa
Blev lite nyfiken på att det blev full tupp och spektakel på lördagar. (Pga den fulla tuppen?)
Fick inte ihop det men njöt som vanligt av dina vackra foton och intressanta text. Tänk vilken dragningskraft ett mellanslag kan innebära 🙂
/ Carin
Vilken pärla till by! Så roligt att bara stöta på ett så fint och lugnt ställe… Fick ni smaka några vindruvor? De såg mycket goda ut :p.
Ja vi smakade några! De var goda, men jag är nog mer för vin än vindruvor egentligen. Och vindruvstak! /Åsa
Otroligt vackert! påminner om Gerês uppe i norr
Haha! Det ÄR Gerês, eller om det är Peneda eller någonstans i gränslandet../Åsa
Haha, vilken härlig liten Eva i paradiset som dansar på klippan!
Fantastiskt ställe, tänk att bara kunna sträcka upp en hand vissa tider på året och äta vindruvor!
(Om att hitta dit som någon ovan bad om, har du GPS-information på dina foton?)
Nej, det har jag ju inte! GPS-en på min mobil funkar dessutom bara delvis i så avlägsna trakter, så just här visste vi faktiskt inte riktigt var vi var. Lite spännande! 🙂
Jag tänker att vindruvstaket är som tätast när det behövs som mest och sedan faller löven när kallare tider kommer och man behöver solens strålar för att värma. Det blir ju rätt kallt där i norr!
Vi tänkte skaffa oss ett sådant tak härhemma också faktiskt! Vi får se hur det tar sig. Ingen av oss har gröna fingrar, men man kan jiu ha tur!
/Åsa
Åh, så fint! Kommer du inte ihåg vad byn heter? Inte ens om du tittar på en karta? Kanske ska den förbli hemlig… men man har ju faktiskt lust att åka dit en sväng någon gång och sova under ett tak av druvor.
Jag kanske kan leta upp den på en karta, men det är inte säkert det blir rätt bland alla kurvor. Vi hade nog hamnat lite utanför Tiagos rutt där ett tag och det var en lång lång dag och en lång lång väg. Jag tycker den kan ligga där, var det nu var och vara namnlös, mytisk och hemlig!
Du är helt fantastisk Åsa! (Vi renoverar köket nu och tar bort en vägg, idag är dag 9 – och jag svär över byggdammet och avsaknaden av kök dagligen). Vackra bilder bjuder du på som alltid också 🙂
Du bjuder också på vackra bilder från din ö, men ja, renovering är egentligen bara kul när det är över. /Åsa