Kränkt och dumpad av läkare

Idag ska jag klaga på portugisisk vård. Inte i allmänhet, för det finns mycket positivt att säga om den, men tyvärr har jag nu samlat på mig lite sämre erfarenheter som jag behöver få ur mig. Det blir ont om bilder i detta inlägg, så vi inleder med den här, som är min vy där jag sitter och skriver idag. Mysigt, men idag är jag fortfarande lite ledsen och arg efter gårdagens sammanbrott. Det blir svårt att hålla detta kort.

Jag trodde jag kommit över det där som hände, men igår satt jag i två telefonsamtal om det hela och grät som en liten lipsill. Chorona, som det heter på portugisiska. Jag som aldrig gråter annars annat än på begravningar, och så sist jag varit hos dermatologen då.

Naken, kränkt och dumpad skulle jag vilja ha som rubrik på mitt klagobrev till sjukhuset, men det går ju inte för sig. Man måste hålla en formell ton. Jag får försöka redogöra tydligt och sakligt för vad som hänt, utan att blanda in för mycket känslor i det hela men det är svårt när man känner sig kränkt och dumpad, vare sig det är av sin dermatolog eller någon annan.

Jag har annars varit väldigt nöjd med den portugisiska vården varenda gång vi behövt den, och då särskilt den vård jag fått. Jag har varit på regelbundna uppföljningar hos samma dermatolog sedan jag fick en akutremiss för mina hudbesvär för ett par år sedan. Under lockdown blev mina tider inställda och när jag sedan fick en ny tid satt det en annan person där min dermatolog skulle sitta och det var då det gick snett. Detta var jag inte beredd på.

Om jag var lite rädd för min förra dermatolog så framstår hon nu som den mest empatiska och förstående ängel man kan tänka sig i jämförelse med sin efterträdare, som knäckte mig totalt vid första mötet. Jag brukar inte vara så känslig, men hon råkade väl hitta min akilleshäl på något vis. Jag är inte heller van att folk är otrevliga mot mig. Speciellt inte när jag är avklädd.

Det hon gjorde var att be mig klä av mig, och sedan började hon köra någon sorts korsförhör med mig medan jag stod avklädd för inspektion av min fläckiga hud, som hon såg på med något som liknade avsmak. Hur länge har du sett ut så här? Ja… mer eller mindre i ett par år. Vad har du smörjt med för salva? Jag minns inte riktigt vad den heter, men…

Allt hon behövde veta borde hon ha kunnat läsa i datorn, men hon verkade sätta mig på prov. Vad är det för läkare som kör korsförhör med en patient medan denne står avklädd och känner sig frusen och utsatt? Vad är det för läkare som himlar med ögonen åt kollegan (eller vem nu den andra personen i rummet var) när jag inte svarade bra på frågorna? Hennes ogillande var så tydligt att det nästan gick att ta på.

Jag försökte skärpa mig och skyla mig och duga så gott jag kunde där jag stod, men inte fan vet väl jag hur mycket jag väger eller exakt när jag började ta kortison eller hur länge jag stått på den dåvarande dosen, som jag faktiskt råkade veta var 5 mg per dag. Ja, jag har testat ett annat läkemedel, men jag minns inte vad det hette. Ja, eksemet blev bättre, men nej jag vill inte testa det igen för jag fick högt blodtryck av det och mådde väldigt dåligt. Nej jag minns inte dosen. Nej, jag har slutat ta Imuran. Varför? Jag trodde inte jag skulle ta den längre. Hur länge jag tagit den? När jag slutade med den? Jag minns inte. Varför jag slutade ta den? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.

Det jag undrade och ville veta var om inte jag äntligen, efter att ha käkat kortison i fem år, skulle få börja med ett nytt läkemedel som nu blivit tillgängligt. Det var det jag hade hoppats på och i stort sett blivit lovad av min förra dermatolog. Vi hade väntat länge på att det skulle bli tillgängligt i Portugal, och nu var det äntligen det och jag borde äntligen kunna få det. Jag hade tagit de nödvändiga blodproverna min förra dermatolog bett mig ta, men nu var ju inte hon här. Nu var det i hennes ställe en elak och illvillig person som inte ville lyssna, utan bara verkade vilja sätta mig på prov, så där stod jag i trosorna och försökte minnas. Försökte att inte börja gråta.

Jag klarade uppenbarligen inte förhöret. Jag failade helt. Medan jag fortfarande stod där naken säger människan till mig att “Den medicinen du pratar om skriver jag bara ut till pålitliga och ansvarstagande patienter som följer ordinationerna!

Va? Nu kände jag mig inte bara naken och osäker utan också helt underkänd som människa. Jag trodde inte jag hört rätt. Jag bara tittade på henne. Här önskar jag att jag hade varit mer slängd i käften, men jag var i underläge både för att jag stod där i trosorna och för att detta var så oerhört oväntat och dessutom på grund av språket. På något sätt fick jag ändå ur mig frågan: “Menar du att jag inte förtjänar läkemedlet?” och människan gör det ännu värre när hon svarar att det ”minsann inte är något billigt läkemedel som man kan dela ut till vem som helst”.

Sedan säger hon på ett avfärdande sätt att jag kan klä på mig, och sätter sig sedan vid datorn och skriver ut en dubbel dos av det läkemedel jag ju sagt att jag inte vill fortsätta med. Som min förra dermatolog sagt att jag inte borde fortsätta med. Det är vad jag får, tills nästa gång vi ska ses i juni. Det är vad jag har, fortfarande, och nästan inte ens det.

Jag fick på mig kläderna och kom därifrån på något sätt. Jag började inte gråta så hon såg, men så fort jag kom ut från mottagningsrummet var jag i tårar och är det ännu när jag börjar tänka på det.

Detta var i maj och jag hörde själv hur hon ringde till receptionen och bad dem fixa en tid till mig i juni, eftersom det var mycket viktigt att hon fick träffa mig då, även om det var fullt i schemat. I juni blev min tid inställd och jag fick ingen ny förrän i november. I går fick jag veta att även novembertiden är inställd. Tydligen vill hon inte träffa mig igen, och jag vill inte träffa henne heller, men någon måste jag ju träffa!

Det är tur att jag känner folk på apoteket i byn och att de känner mig, annars hade jag varit utan kortison också vid det här laget och då hade det blossat upp överallt igen. Som tur är får jag kortison utan recept på apoteket i byn, i brist på annat, men egentligen borde jag – i alla fall enligt min förra dermatolog – få byta läkemedel! Ta mindre kortison, men jag törs inte ändra dosen själv. Jag vill ju vara en ansvarstagande patient som följer ordinationerna!

Igår ringde jag till sjukhuset och sa att jag måste få en ny tid, en utvärdering av min medecinering och nya recept. Jag sade också att jag helst vill ha en ny läkare och det var när jag sedan skulle säga att mitt sista läkarbesök var en dålig erfarenhet som jag började gråta i luren. Hon i andra luren kunde inte hjälpa mig, men gav mig rådet att skriva ett mail till sjukhuset och förklara min situation, så det är det jag borde göra nu.

Det är bara inte så lätt. Det är svårt att skriva på ett bra sätt till sjukhuset om detta.

Det är när jag försöker skriva till sjukhuset som jag plötsligt kommer ihåg vad min förra dermatolog heter. Hela namnet! Jag kan se henne framför mig, och fast jag aldrig tänkt på vad hon heter vet jag det nu. Jag minns plötsligt också att jag såg henne komma ut från privatkliniken på köpcentrumet i Cascais en gång för ett år sedan, kanske. Jag hälsade på henne och hon på mig, bakom sin mask. Kanske hon jobbar där? Jag googlar fram klinikens namn och ringer dit och frågar och jo, hon jobbar där. Är jag hennes patient? Vill jag boka en tid med henne?  Vad är mitt ärende? Det är då jag börjar gråta igen.

Nu har jag i alla fall bokat en tid och i och med det känns det lite mer hoppfullt igen. Vår vårdförsäkring täcker halva kostnaden för läkartid i privat vård. Det är bra men just nu hade jag hade gärna betalat det dubbla också. Det känns lite bättre nu som sagt, fast jag är lite nervös inför återseendet. Jag kommer ju att börja gråta och jag kanske kommer att bli besviken igen…

Bilder från veckans löpning får dekorera detta annars nästan bildfria inlägg, som avslutning.

Här skrev jag om när jag blev sjuk

Här skrev jag också om detta

Här har jag också skrivit om hälsan