När barnen ringer från vägrenen

Nu åker vi in till Lissabon! brukar Sverker säga på skoj så fort vi blir barnlösa, vilket händer allt oftare nu när barnen har allt fler egna aktiviteter. Som om vi skulle ha ett uppdämt behov av att gå runt i storstaden utan barn och nu äntligen kunde göra det. Hittills har vi nog bara gjort det två gånger, alltså åkt in till Lissabon utan barnen, och i torsdags var en av dem.

Vi hade lämnat barnen vid bensinstationen och fått besked om att de antagligen skulle åka till Ericeira för dagens surfsession och kanske var det detta som avgjorde saken. Kunde de åka ända till Ericeira utan oss så kunde väl vi åka in till Lissabon! Sagt och gjort, för en gångs skull fast han sagt det på skoj. Vi styrde mot staden istället för hemåt.

Jag är ju van att köra in till Lissabon och jobba, men då kör jag alltid samma rutt som jag kan utantill. Nu skulle vi rakt in i smeten bland spårvagnar, jätterondeller och enkelriktat. Enorma glasbeklädda futuristiska byggnader tornade upp sig kring oss och vi hyperventilerade nog lite i den flerfiliga rondellen. Det var Sverker som körde. Jag kör i och för sig bättre, men Sverker klagar så mycket på min körning att jag blir distraherad när han är med, så han fick köra.

Någonstans i Anjos tyckte vi att det räckte och parkerade bilen och gick. Och gick och gick i cirklar i de labyrintartade kvarteren Mouraria och Castelo.

Jag hade inte kameran med mig men fotade lite med mobilen. Svårt att låta bli!

Vi gick tills vi blev hungriga. Åt jättegoda dumplings i Lissabons Chinatown, som egentligen bara är några gator där kinarestaurangerna ligger ovanligt tätt. Medan vi satt där föreställde vi oss att barnen var i Ericeira och surfade.

Kanske på den här stranden?

Eller den här?

Huvudsaken de har roligt!

Roligt hade de nog haft, men knappt hade vi lämnat restaurangen förrän barnen ringde från surfbussen och sa att de var på bron. Vilken bro? Jag letade febrilt i min inre kartbild över Portugal efter en bro på vägen mellan Ericeira och Estoril, men kunde inte hitta någon. Det visade sig att de av okänd anledning ändrat sig och åkt söderut över bron till Caparica istället, som ligger närmare och nu var de alltså redan på väg tillbaka.

Hur konstigt är det inte att plötsligt ha barn som är så stora att de kan vara i Caparica och surfa när vi tror att de är i Ericeria? Det var egentligen överenskommet att de skulle ringa när de åkte ifrån Ericeira så vi hade en timmes tidsmarginal, men nu var de alltså plötsligt på bron på väg hem från Caparica och vi hade bråttom att hitta bilen och trassla oss ut ur Lissabon.

”Nu kommer de att få stå och vänta en halvtimme vid bensinstationen, men de får väl skylla sig själva som inte ringde från Caparica!” sa jag till Sverker när vi äntligen var ute på stora motorleden A5 mot Cascais, och det var precis vad jag tänkte säga till dem när mobilen ringde och jag såg att det stod ”Jonna” på displayen, men innan jag hinner säga något hör jag Jonnas röst: ”Mamma, vi blir lite sena. Vi hade en olycka på A5 och väntar på bärgning”!

A5

Tusen tankar hinner rusa genom mitt huvud, som till exempel helt ologiskt att det här är straffet för att jag helt obekymrat och oansvarigt skickar iväg mina barn med främlingar för att kunna strosa omkring i Lissabon utan dem, vilket för det första inte alls är sant och för andra inte den första tanke jag hinner tänka. Min första tanke är ambulanser och kroppsdelar och blod, fast Jonna som tur är låter helt lugn och oskadd.

En annan tanke som är vettigare: A5? Den åker ju vi på! och i samma ögonblick får jag syn på surfbussen i vägrenen och ropar åt Sverker att svänga in och stanna. För en gångs skull gör han genast som jag säger utan att ifrågasätta, antagligen för att han också sett surfbussen och känt igen loggan och är snabbtänkt.

Kanske ingår inte ordet punktering i Jonnas aktiva ordförråd? Någon olycka blev det tack och lov inte, men nog hade det kunnat bli. En punktering på A5 som är en vältrafikerad, snabb och ganska olycksdrabbad vägsträcka är inte att leka med. Däcket var helt söndertrasat och stackars Nuno som kört bussen var helt skakig och blek i värmen där han stod och väntade på bärgning efter att ha konstaterat att domkraften var för klen för den tunga bussen.

Men vad är oddsen för att de skulle ringa i precis det ögonblick vi låg precis rätt för att hinna svänga av och plocka upp dem? Och var hade de fått punktering om de åkt till Ericeira som de hade tänkt? Att de fått sitta och vänta ett tag i bussen hade ju inte varit någon katastrof, men nog hade dagen kunnat sluta i just katastrof i ordets rätta bemärkelse. I stället en punktering, ett telefonsamtal och vips är mamma och pappa där, som om vi teleporterat oss dit, som om vi hela tiden varit precis intill och bara väntat på signalen.

När vi kom hem åt vi glass och somnade sedan alla i utesoffan mitt på blanka eftermiddagen, trötta av alla intryck och av att om så bara för ett ögonblick ha blivit väldigt väldigt rädda. Räddast av alla blev nog ändå Nuno. Nästa dag åkte de inte heller till Ericeira utan till den allra närmaste stranden och vi fick skjutsa dem dit eftersom surfbussens alla däck skulle bytas.