När man hjälper till lite för mycket..

Vad gör man inte för att det ska gå bra för barnen i skolan? Man stöttar dem i skolarbetet, hjälper dem med läxorna, förklarar för dem när de inte förstår (så gott man kan) och förhör dem inför proven. I alla fall är det så vi gör.

Ibland tar det en hel del tid. Här har vi nyss klarat av mitterminsprov och man kan redan börja förbereda sig för slutterminsprov. Förutom adel, präster, ståndare och pistiller har vi pluggat djurens fortplantning och hur de anpassar sig till olika faktorer i miljön samt när var hur och varför muslimer ockuperade den iberiska halvön och vad de lämnade efter sig. Vi har studerat den portugisiska kustens olika formationer och slitit våra allt mer grånande kalufser över matteproblemen i årskurs fem.

När använde man sådant här senast? När man själv gick i skolan för hundra år sedan! Att det hette saker som ”Propriedade associativa de multiplicação” och dylikt hade jag ingen aning om.

Man kan blir trött för mindre

Här handlar det om varför djur migrerar, men jag kände igen mig lite.

Ett stort prov om miljön och ett miljöprojekt har vi också hunnit med.

Vad mycket vi lärt oss! Ja en del kunde vi ju sedan tidigare, vi som redan klarat av vår skolgång för längesedan, men det skadar inte att repetera kunskaperna. Och så har vi lärt oss massor om Portugals Geografi och Historia, som är ett eget skolämne i årskurs fem.

Folk som fanns på halvön när romarna kom

Iberiska halvön återerövras från morern/muslimerna.  D. Afonso Henriques är vi nästan experter på vid det här laget.

Vi hänger förstås inte alls med i allt de lär sig, men vi lär oss en hel del på köpet när det pluggas till prov. Men nu skulle det inte handla om vad man gör utan vad man inte gör för att det ska gå bra för barnen i skolan. Det har jag också lärt mig. Det har jag lärt mig av andras misstag faktiskt.

Jag ska berätta vad man inte gör, men först ska jag berätta vad vi inte gjorde. Vi hjälpte inte till ett dugg med grupparbetet om den portugisiska adeln. Vi hade fyra barn här hemma som tillverkade hjälmar av vinkartonger och svärd av papp och en stor affisch föreställande en fästning, utan att vi lade oss i det minsta. Vi hade i och för sig druckit upp vinet så de hade Bag in Boxarna att bygga hjälmarna av, men det är ju sådant man inte kan begära av dem att de ska göra själva, så där får man lov att ställa upp.

Det blev hur bra som helst. Jag hann inte ta någon bild, men man kunde öppna fästningens dörrar och där innanför hittade man texterna om adelns roll i samhället. Om hur de skötte försvaret och tog in skatter från folket och vad det nu var. De blev nästan klara och skulle hinna träffas här hemma hos oss en gång till för att fixa till det sista. Barnen alltså, inte adeln. Jag hade inte kunnat göra det bättre själv, höll jag på att säga. Det kanske jag hade kunnat, men det hör ju liksom inte hit.

Hur skulle det se ut om jag sedan, när de andra barnen gått hem, fick för mig att förbättra lite. Började riva lite i ett hörn för att ta bort en ditklistrad text som jag tyckte var ful eller fel. Kanske råkade jag riva sönder för mycket för att det skulle gå att rädda eller så kunde jag helt enkelt inte hejda mig förrän affischen var helt förstörd, så jag var tvungen att göra en ny. En ny som ju faktiskt blev mycket bättre. Nöjd med mitt verk skulle jag skicka med barnet min affisch till skolan för inlämning och bedömning.

Det skulle jag ju förstås aldrig göra, men folk är olika. Just det här gjorde nämligen en annan mamma, men det skulle hon inte ha gjort. Inte om hon hade vetat att de andra barnen (inklusive Frida) skulle vägra skriva på grupparbetet, som ju nu inte längre var deras. Om hon vetat att det skulle uppdagas att detta nu inte längre var ett grupparbete utan ett mammaprojekt. Om hon hade vetat att det skulle stjälpa snarare än hjälpa för nu fick barnet underkänt på projektet som straff vilket innebär att sonen kommer att få sänkt betyg i ämnet Portugals Geografi och Historia.

Jag borde kanske fått lite onda aningar i lördags när pojkstackarn ringde på och bad att ta med affischen hem och visa mamma, men inte kunde jag väl veta att hans mamma var så klåfingrig och överambitiös och opedagogisk. Om jag hade vetat att hon skulle sabotera barnens grupparbete så de blev tvungna att göra om det från början hade jag förstås vägrat lämna ifrån mig affischen, men hur skulle jag kunna föreställa mig något dylikt?

När jag fick höra om detta trodde jag först inte mina öron men sedan åkte vi och köpte papper till en ny affisch och så fick de göra om allt från början, de tre som var kvar av gruppen.

Här har vi resultatet och det är möjligt att jag skulle kunna göra det bättre, men det hör ju varken hit eller dit.

(Fast jag skulle ju kunna ta bort den där fåniga bilden och klistra dit mer text i stället så arbetet ger ett seriösare intryck….)

Här och här och här har jag skrivit mer om pluggande och här om grupparbeten, 

och här är allt jag skrivit om portugisisk skola.