När murarna inte är tillräckligt höga

Det här med grannar har ju en ganska stor betydelse för hur man trivs där man bor.  Man borde nästan gå runt och bekanta sig med sina potentiella nya grannar innan man köper hus och flyttar in, men det gör man ju sällan. Man köper ju oftast grisen i säcken vad gäller grannsämjan. Man får dem på köpet, trevliga människor som ger en hälsotips, tanter som kommer över med citroner, kålhuvuden och kattungar lika väl som angivare, kattkokare, snorungar och annat löst folk och då är det ju bra om huset har murar så man i alla fall håller dem på visst avstånd och får ett visst privatliv. Många portugisiska hus och trädgårdar omgärdas av murar. Ibland är de bara inte tillräckligt höga.

Här håller Sverker på att förstärka murarna med natursten. Kanske måste de höjas också på sina håll?

Om det nu är så att grannarna trotsar murarna och kommer klängandes över dem är det ju trevligare om de är små solbrända pojkar som har med sig påskägg och blombuketter och vill leka med våra döttrar än om det är missunnsamma surgubbar som fotograferar Sverkers renoveringsprojekt och anmäler oss till kommunen. Här i Bortugal har vi råkat ur för både och olika väderstreck.

Norr om oss bor grannen som startade åskmolnshistorien som förhoppningsvis slutar med att molnen skingras och i öster om oss inleddes en söt solskenshistoria. Tyvärr slutade den inte lyckligt, historien om de fyra pojkarna i solblekta kalufser, alla med namn som började på M, som då och då befolkade grannens trädgård. Den som vi först trodde tillhörde ett äldre par tills det visade sig att de bara skötte trädgården åt familjen med våning i Lissabon som alltså hade grannhuset som fritidshus.

Vi har ganska liten trädgård och ingen trädgårdsmästare men är glada ändå.

Den första sommaren var det bara nyfikna blickar, ett och annat Hello och någon gång en boll som kastades fram och tillbaka över muren. Den där första sommaren konstaterades också att man inte hade något gemensamt språk så man fick nöja sig med vinkningar och bollar. Lite blyg var man visst också, på sina håll.

Nästa sommar däremot var det som att muren inte fanns. Det klängdes över den åt bägge håll. Solbrända pojkar med namn på M i solblekta kalufser ropade våra döttrars namn från sin trädgård ena dagen och fyllde vår pool nästa dag. Barn med namn som började på M bar runt på våra katter och satt i vår soffa när de inte var i Lissabon.

Ibland lekte de allihopa men mest såg vi av Näst minsta M som den där sista sommaren kom klättrandes över vår mur det första han gjorde så fort de parkerat vid huset. Det var Frida han viskade högt eller ropade tyst på, och så slank de iväg på äventyr, de två. Lika solbrända, med lika gyllene kalufser och lika barfota.

Jag minns den där bilden jag aldrig tog, av näst minste M och Frida när de i gick barfota i gränden hand i hand, flankerade av både hunden och katt i ett sken av glödande kvällssol. Jag hade inte kameran med mig, men bilden har etsat sig fast i mitt mammaminne. Näst minste M hade plockat en bukett blommor till Frida och de stannade till för att dela på en rågad näve björnbär som Frida höll i sin kupade hand, allt i ett gyllene ljus som såg ut att stråla ut från deras solblekta små huvuden. En nästan löjligt perfekt bild av ett lyckligt barndomsminne, av en vänskap som jag önskade skulle få vara för evigt men som jag nog redan visste inte skulle göra det. Det där kommer att sluta illa, tänkte jag. Dels för att jag visste att grannarnas ”sommarhus” var till salu, men också för att det sällan slutar lyckligt när man är tio elva år.

Men björnbär har jag fotat. Amoras, som i Amor, med taggar och allt.

Kanske var det lika bra att de sålde huset efter den sommaren för efter Näst minste M:s kärleksförklaring blev det lite spänt vid muren. Två små hjärtan hann brista redan innan huset blev sålt och Lissabonfamiljen vinkade hejdå. Ett litet pojkhjärta för att kärleken inte var besvarad på det romantiska viset och ett litet flickhjärta för att en vacker vänskap gick förlorad. En liten sårad pojke som aldrig mer klättrade över muren och en liten ledsen flicka som hade förlorat en vän och insett att livet kanske var mer komplicerat än det borde vara.

Slutet på en historia blir ibland början på nästa, särskilt om det är en historia om hus som byter ägare. Någon som flyttar ut och någon som flyttar in. Jag är spänd på hur den ska fortsätta, historien om vår nya granne österut efter att den nu började på sämsta möjliga vis med att jag en dag helt oväntat fick syn på honom där han plötsligt stod i sin nya trädgård som varit tom och övergiven sedan i höstas och tittade över muren som vetter mot oss. Jag såg bara hans huvud, men han såg minsann hela mig där jag stod och gjorde någon sorts halvhjärtad yogaövning vid poolen.

Det hade inte alls behövt bli så pinsamt om det inte hade varit så att jag var spritt språngande naken.

Fler inlägg om grannar här.