Den sista kvällen i april satt jag framför brasan alldeles ensam och kom plötsligt på att nu kan man ju faktiskt åka till Lissabon! Man har kunnat det förut också av och till, men egentligen bara med legitimt ärende och att ens ta en fika någonstans i staden har inte varit att tänka på på länge känns det som. Nu kanske det vore läge?
Sverker var i stugan, upptagen med ett nytt projekt som jag väl får lov att berätta om en annan gång, bara jag hunnit bearbeta det hela själv först. Honom behövde jag alltså inte fråga. Han är den som är minst pigg på att åka till storstaden, men nu var det så länge sedan att han säkert också hade hakat på om han inte haft annat för sig.
Det kändes lite galet, ja rentav svindlande att tänka på att man kunde sätta sig i bilen och dra in till Lissabon och gå runt som en fri människa igen. Sitta på en uteservering och ta en öl eller fika (utan mask!), titta på folk (med mask…) som om allt vore som vanligt, nästan. Bortsett från masktvånget alltså. Det var nog bybornas nya avslappnade leverne på byns uteserveringar som fått mig att inse att nu vore ett lissabonbesök inte bara en okynnig och kanske straffbar stadspromenad med mask, utan kanske nästan som förr?
När den insikten hade landat ropade jag så högt jag kunde: ”Ska vi åka till Feira da Ladra imorgon, tjejer?”. Då kom de ut ur sina tonårsrum mycket snabbare än när jag ropar om att diskmaskinen behöver tömmas eller hundarna rastas. ”Kan man det?” frågade den ena. ”Finns den ens kvar?! frågade den andra och svaret var ja på båda frågorna kunde vi konstatera efter att först ha googlat på restriktioner och på marknaden för säkerhets skull. Världen utanför bubblan fanns kvar, och den var öppen igen! På natten kom en av döttrarna och väckte mig och frågade om det var säkert och sant att vi skulle åka till Lissabon nästa dag. På riktigt? Jo, alldeles på riktigt tog vi bilen in till Lissabon nästa morgon efter att ha rastat hundarna.
Från detta till Lissabon, plötsligt!
Lite andäktigt nästan styrde vi mot Lissabon, fast vi också var lite uppspelta. Lite av en nostalgitripp kändes det som, eftersom det var så längesedan sist. Vi var på Feira da Ladra väldigt ofta vårt första år här och sedan allt mer sällan och nu minns jag inte ens när vi var där sist. Kanske för tre år sedan, när vi hade besök från England? Eller fyra år sedan rentav? Var inte barnen rätt små då? Jag minns dem som små när vi var där sist. Nu är de nästan längre än mig!
Vi tog den fina vägen som följer floden hela vägen in från Cascais och längs ett pärlband av stränder och strandpromenader ända in i smeten. Där låg det ju, Lissabon! Där hade det legat hela tiden, och nu hade det öppnat upp och vaknat till liv igen!
Vi försökte komma på när vi överhuvudtaget var i Lissabon senast, och det var ju i samband med att vi skulle hämta ett pass, i somras tror jag och en promenad i en park där lekparken var avstängd med sådana där plastband som brukar avgränsa brottsplatser. Men innan det? Minns inte.
Manövrerade in bilen i Alfamas gränder gjorde jag i alla fall som att jag aldrig gjort annat och i en brant uppförsbacke i en smal gränd fickparkerade jag som en gudinna om om jag får säga det själv och det får jag ju. Sedan gick vi loss ordentligt, som om vi hade mycket att ta igen!
Lite glesare än vanligt var det, och farbror polisen var där och kollade så alla skötte sig.
Bäbisar behöver inte ha mask. (Upp till elva år är det inget masktvång tror jag)
En kålskål har jag redan. Annars hade jag nog köpt en!
Barnen ville köpa den lilla hunden, men den var inte till salu. Den mindes de för övrigt från tidigare marknadsbesök.
Fler som fyndar!
Undrar om de är systrar, de här tre, eller mor och döttrar? De verkade i alla fall ha väldigt roligt!
Man kan aldrig ha för många skålar. Får de inte plats på bordet eller i skåpen kan man ha dem på väggen.
Bästa bilden!
Ja, jag kan ha köpt en skål eller tre, men så var de också handmålade! Vi köpte också jobbarbyxor till Sverker (begagnade jeans för 1 Euro styck), lite krimskrams och så pratade jag med gubben som sålde mig en ring för lite mer än åtta år sedan. En ring som jag har haft på mig sedan dess.
Hela tiden höll vi förstås utkik efter en ölöppnardelfin, och just som vi skulle ge upp och gå och käka fick vi syn på den! 5 euro – okej! Vi köpte en sådan på vårt första besök på Feira da ladra, och sedan har det fortsatt. Regeln är att man måste köpa en ölöppnardelfin varje gång man är där, och att man inte får pruta. Jag tror vi har 15-20 stycken och den billigaste kostade nog 2 euro och den dyraste 15. Den minns jag, för det tyckte jag var dyrt. Men jag köpte den, och den här förstås, men sedan var vi hungriga.
Härligt att se folk sitta ute och käka och umgås igen! Höra slammer och klirr av porslin och sorl av folk som pratar. Ljud av en stad som lever och andas igen!
Här också med ackompanjemang av gitarr och sång. Lite brasilianska toner, en lättöl och varsin tosta (varm macka) blev det på favoritfiket, som sjöd av liv.
Från fiket ringde vi till Sverker, som för en gångs skull svarade i telefonen. Är ni DÄR?!? Ja, det var vi, och nu dröjer det inte länge förrän vi åker dit igen.
Nöjda med dagen. ”Been thriftin´ in Lisbon!” skrev den ena på sin instastories. (Sedan när ingår ”thrifting” i hennes ordförråd?)
Så inleddes alltså maj med en lycklig och lyckad nostalgitripp till loppisen i Lissabon. En dag som väckte många minnen från förr, men också hopp om en ljusare framtid!
Mer om Feira da Ladra här
Pingback: Allt du önskar ska du få – Bortugal
Å!
Förra året blev jag så nostalgisk när jag såg bilder från Lissabon på instagram. I år har jag liksom kommit bortom saknaden in i ett tillstånd av någon slags kombination av askes och acceptans. Min tillvaro innebär inte att jag tar mig längre än jag kan gå till fots, liksom. (Fast vi var i Alentejo fyra dagar i början av veckan!)
Men igår antydde en brittisk nyfunnen samarbetspartner och kompis att hon skulle försöka komma till Lissabon i sommar, men att hon kanske inte kunde stanna tillräckligt länge för att komma till Porto. Jag brukar inte raskt föreslå att jag ska ta tåget tre timmar för att säga hej, men nu! Klart jag åker ner! Jag kommer att bli besviken om hon inte kan komma så att jag inte har ursäkt att resa.
(Tack för att jag fick gerillablogga mina egna tankar på din blogg!)
Bra gerillabloggat! Du är alltid välkommen att gerillablogga! Visst är det så att man nästan stänger ned lite. Askes och acceptans…
Man kan behöver påminnas om att detta inte är normalt egentligen och om hur det brukade vara!
Hoppas vi snart kan röra på oss mer och träffas och kindpussas! Det finns ju tecken på hopp! Jag försöker fokusera på det, och att inte reta mig alltför mycket på folk som går omkring helt solokvist med mask, som att hela luften vore förorenad av död.
Vilken fin dag! Vilken lycka att känna frihet om än med ansvarskänsla som man säger, javisst det har man men så skönt att göra något spontant. Mycket fint porslin och keramik har ni, jag sitter med mitt senaste fynd här på bordet, en fin karamellskål på fot med handtag, tror det står RB Alcobaça Portugal på den.
Ja, jag gillar skålar och det finns det ju gott om fina sådana i Portugal. Det var verkligen skönt att känna sig relativt fri igen!
Kul att du skriver på bloggen så ofta 🙂 Läste förresten nån artikel på aftonbladet häromdagen där de nämner Henrik Brandão:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/x3Lzlj/ranforsok-mot-henrik-brandao-jonsson-vad-fan-ar-detta
Jag fick ihop några efter torkan i april! Få se om det håller i sig.
Vilken skum rubrik i länken – måste läsa!
Tack för länken!
Han svär som en brasiliansk borstbindare! Haha! (Tur att det gick bra – rånad 6 gånger i Rio – huga!)
Åh så härliga bilder! Vad roligt att ni äntligen kunde åka :D. Första bilden från Lissabon kände jag igen (men ingen loppis då)sen jag var där och gick upp på taket till kyrkan och hade en strålande utsikt över staden och havet… Så stor och vacker kyrka invändigt kommer jag ihåg. Platsen där ni fikar med vackra utsikten var jag också och besökte. Roligt att känna igen sig :)!
Vi har aldrig varit inne i kyrkan eller på något tak, men parken är en fin liten oas!
Tack för uppdateringen från Lissabon! Som vi längtar dit!
Ja, jag förstår det! Nu har de tyvärr portat svenskar ett tag till, och det är två veckors karantän som gäller men snart borde det väl lossna. Hoppas det i alla fall!
Åh! Så mysigt det ser ut!
Ja det var en härlig dag!
Men så härligt och hoppfullt!!
Eller hur! Ta en tripp dit vet jag!