November – en kalasmånad

November är en riktig kalasmånad här i Bortugal, och då syftar jag inte på vädret, även om det också varit kalasbra för det mesta hittills denna novembermånad, utan just att det är en månad då det är minst ett kalas varje helg. Det verkar som om vartannat barn i byn fyller år just i november, och man kan ju inte låta bli att räkna efter och undra om det är karnevalen som ju infaller någon gång i februari som gör så att det blir så mycket födelsedagar i just november. Mycket kalas är det i alla fall denna månad.

En del av kalasen är hemmakalas och andra på alla möjliga olika ställen. Jag har ju skrivit om barnkalaskulturen i Portugal förut – eller i alla fall i vår del av detta avlånga lilla land – förut och när jag trodde att det inte kunde finnas fler ställen att ha kalas på visar det sig att det gör det visst. Nu har vi räknat efter och kommit fram till att vi nog varit på kalas på femton olika ställen och då räknar jag alltså inte hemmakalas. Allt från McDonald’s och Telepizza till Bounce och Kidzania och däremellan ett par lekland av lite mindre format och så har ju en del sina kalas på sociedaderna – byns folkets hus där man lätt får in både hoppborg och buffé i stora salen.

Nyligen fick vi en inbjudan till ett kalas som skulle äga rum på ett ställe som hette Cantinho dos Poneis, alltså Lilla Ponnyhörnan. Hade vi inte åkt i karavan med ett gäng andra föräldrar dit hade vi nog inte hittat stället där det låg kanske tre mil härifrån på andra sidan bergen längst in på en liten grusväg. Där fanns inte bara ponnyhästar utan också några smutsiga får som trängdes i en liten fålla med några magra getter, samt kaniner, kycklingar och kattungar som kalasgäster och födelsebarn fick klappa och mata och leka med. Mycket populärt förstås!

Utsikt mot Sintra och bergen från ponnyhörnan

Nästa dag var det dags för kalas på ett ställe som hette Quinta dos Caracois, dit vi heller aldrig hade hittat om vi inte råkat få syn på folk vi kände som också var på väg dit. Quinta de Caracois betyder Snigelfarmen, men jag såg inte till några sniglar att mata, klappa och leka med. Däremot den största buffé av pajer, pizzor, risóis och bakverk som jag sett hittills, och de där bufféerna brukar vara stora.

Mitt på buffén tronade denna skapelse av en pumpa med klockslaget för födelsedagsbarnets ankomst till världen

På snigelfarmen roade sig barnen kungligt på en liten lekplats med några gungor och en gungbräda i fem timmar och när vi kom och hämtade ville de stanna kvar och leka längre. Säkert en tjugo barn var där som lekte medan födelsedagsbarnets hela släkt satt uppradad längs husväggen och tittade på och mumsade på godsaker från buffén. En och annan öl slank nog ned också. Tyvärr måste jag skriva i ett annat inlägg om en sorglig sak som hände den dagen, men det hör inte hit. Alls.

I helgen var det vår tur att ordna kalas igen eftersom Jonna fyllt nio i veckan. Det blev ett disco härhemma med muffinspyssel som vanligt och några tjejer som sov över. Vi börjar få rutin på det där med att ha kalas nu.

Bjud in, städa, baka. Just add sugar, musik och discolampa. Få inte panik. Det är bara några timmar. Pusta ut. Städa igen.

Vi var förstås och sjöng för Jonna på skolan också på själva födelsedagen. Då hade vi en så här fin tårta med oss som vi beställt på byns bageri. ”Jag vill ha en tårta med katter på!” – Voilá!

En helg kvar i november och tre kalas till! Det enda det är mer av i november än kalas är dansträningar, då denna månad också är spektakelmånaden nummer ett. Det skriver jag om snart!

Jag funderar också på om jag inte någon gång ska skriva om det värsta kalas jag varit på, även det ett novemberkalas men för vuxna. Kanske, men inte nu.