Ny termin och nystart, snart!

Undrar om det är det svenska läsåret som spökar i kroppen, för nu har jag börjat fundera över höstterminen, fast det är fem-sex veckor (!?) eller så kvar av barnens sommarlov här och två av mitt. Hade jag inte varit här i Bortugal utan kvar i mitt gamla liv hade det väl varit dags att ta ett motvilligt farväl av sommarlovet ta itu med en ny termin som högstadielärare just den här veckan. Varje läsår en nystart, aldrig klev man ut i samma flod två gånger. Minns känslan av spänd förväntan inför ett nytt läsår, blandat med ångest över allt jobb och all stress som väntade, men också glädje över att återse kollegor och elever. Sänder dem en liten tanke nu denna vecka, men mest tänker jag på hur min portugisiska hösttermin ska bli. Jag kliver också ut i en annan flod när min hösttermin här börjar.

Jag hade nog egentligen gärna haft mina timmar med Fátima under hela sommaren också, i alla fall om jag varit frisk, men i år blev det ett ganska långt uppehåll. Jag har saknat kursen och längtar efter att den ska börja. Samvaron, samspelet och samtalet som fanns där. Vi har inte varit samma kursdeltagare hela tiden utan folk har kommit och gått, som surfspanjoren, den pensionerade norrmannen, den fryntliga maltesiskan, den spanska X-model mamman och hennes dotter som skulle bli popstjärna, och den sura ukrainskan som bara satt och blippade på mobilen och vägrade läsa boken vi höll på med, men en viss kärntrupp har vi varit nästan från början, för ett tre terminer sedan, och för det mesta var det bara vi. En liten grupp kvinnor som nog allihop haft kursen inte bara för att förkovra oss i språket utan även som en social ventil. Ibland hann vi knappt med de hörövningar och texter och verbböjningar fröken Fátima förberett, men hon lät oss hållas, och hjälpte oss med de ord som fattades och deltog i samtalet och diskussioner.

Saudades! (saknad!)

Jag saknar Novidades: Nyheter, som varje lektion inleddes med. Novidades i Åsas liv? Har ni besök nu igen? Har Sverker rivit några fler väggar sen sist? Har Clara pratat med sin man om hur hans tonårsbarn uppför sig mot henne? Har hon sökt några fler jobb? Har Margo pratat med hyresvärden om att det regnar in? Har de kommit någon vart med flyttplanerna? Blir det Kalifornien eller Genéve? Har Ana haft någon tjusig temamiddag att berätta om? Har hon hunnit prata med sonens lärare? Allas chans att vädra saker, och det hänt något nytt var man ivrig att få berätta om det på kursen! Det spelade egentligen ingen roll vad vi pratade om, vi kunde prata om precis vad som helst och ändå lära oss massor. Det gjorde vi också. Efter ett tag blev det ju oundvikligen så att vi hade ganska god insyn i varandras liv också.

När kursen börjar igen i september kommer det att bli annorlunda. Nu kommer vi att prioritera skriftlig produktion, för nu har kursen ett tydligt mål – att förbereda oss inför test i Português Avançado i november, och då är det framförallt det skriftliga som måste prioriteras om vi ska ha en chans att klara oss, vilka vi nu blir. Det blir inte detsamma, och vi blir inte samma deltagare. Panta Rei, allt flyter ju. Folk kommer och går.

Ibland fikade vi till och med..

Jag kommer att sakna Clara, den frusna colombianskan och hennes berättelser från Colombia. Hon som hade gjort en deal med jungfru Maria och klippt av sitt långa hår som nådde till knävecken och skänkte det till cancerpatienter för att få visum och ett nytt liv i Portugal. Hon som offrat så mycket, inte bara håret, för att få ett nytt liv här, bara för att upptäcka att hon nog hade större frihet och bättre möjligheter i Colombia än i det liv hon fick här. Hon har gråtit när hon berättat och vi har kommit med tafatta råd och försökt trösta. Hon har det så tufft med sin sjukdom och sin nya familj.

Jag kommer att sakna Margo, den svala tjusiga fransyskan, Hennes oväntade frustande skratt, så otroligt smittsamt. Hon som har bott i nästan alla världsdelar med sin amerikanske oljebranschman och deras barn som hon gjorde lunchlådor åt varje dag för att de inte tyckte om maten på internationella skolan. (De tyckte tydligen mest om hummus, så hon gjorde mycket hummus!)

Jag kommer att sakna spanska Ana, med sin trollfrisyr och sin hesa röst, som dansade flamenco, ordnade väldigt avancerade middagsbjudningar på olika teman för sina vänner och gärna pratade recept och alltid gled över till spanska när hon blev ivrig, till Fátimas förtret.

Clara och Ana ska av olika anledningar inte vara med och satsa mot Português Avançado i höst, och Margo gjorde testet i juli fast hon inte kände sig beredd, eftersom hon flyttar med sin familj till Kalifornien nu i augusti. Om hon klarade testet eller inte vet vi inte ännu. Om jag får veta att hon inte klarade det kommer det att bli tufft för mig att klara det. Jag är osäker nu på om det är Fátima som bestämt det här med att jag ska göra testet i november eller jag, men så får det bli i vilket fall. Jag kan behöva ett tydligt mål, en utmaning. Lite press. Eller?

Läskigt att bli rättad…det här var nog i höstas, men jag kan nog göra samma fel nu med.

En era är i alla fall förbi, livet går vidare, kanske ses vi igen, kanske håller vi kontakten, men vår lilla cirkel är upplöst. Även om det inte kommer att bli detsamma ser jag (lite nervöst) fram emot att kliva ut i floden igen i september.

På väg till kursen…

Något översatt. något brasililanskt, och Jerusalém som jag fick av fröken. Mer nytta än nöje: Ingen av dem någon hit, men bra övning…

Tills dess kämpar jag på med skrivuppgifter som jag fick som läxa (har skrivit fem hittills – tre kvar!) och romaner (läst tre hittills i sommar), och tvivlar på att november är realistiskt. Att skriva på portugisiska känns väldigt svårt! Särskilt om man ska skriva på tid och måste begränsa sig till 200-230 ord och inte får veta temat i förväg! Kanske gör jag hellre provet i maj?

Eller? Tål att tänkas på..