Nyårslöften

Detta inlägg skulle lika gärna kunna heta dagens boktips eller kanske skrytvarning, bara så ni vet, men det handlar om nyårslöften.

Jag brukar inte avlägga nyårslöften, men i fjol gjorde jag det. Jag lovade mig själv att hitta en kurs i portugisiska, och målet var att bli så pass bra på språket att jag klarade att läsa en roman. Den tredje januari började jag på Fátimas språkskola i Cascais och sedan dess har jag gått där två gånger vi veckan hela året utom när vi hade tre veckors sommaruppehåll och så två veckors juluppehåll.

Stortrivs med min språkkurs!

Jag är inne på min femte roman på portugisiska. Den första kanske inte direkt var en roman, men en liten bok i alla fall, som hette ”Um estrangeiro em Alfama” (En utlänning i Alfama) Den är skriven av en norsk journalist som bodde ett antal månader i en av de äldre stadsdelarna i Lissabon och i boken berättar han om hur han upplevde Lissabon, portugiserna, Portugal. Väldigt intressant! Det är alltid morsomt att få ett lite norskt perspektiv på saker och ting!

Den andra boken hette ”Morrer na Praia do Futuro” (Att dö på Futurostranden). Vilken sjukt läskig bok som till råga på allt bygger på en sann historia, om en portugis som efter en skilsmässa och annat trassel lånar pengar av en kollega och drar till Brasilien. Där tänker han starta ett nytt liv. Han träffar en kvinna som han gifter sig med, de får barn, han investerar pengar i en strandbar, men hamnar i dåligt sällskap och finner sig snart vara helt desperat. När hans kollega kommer över i sällskap med sex vänner till från Portugal, för att få tillbaka sina pengar och känna på drömlivet som deras polare uppger sig leva har han inga pengar kvar. Strandbaren är stängd, men där väntar det dåliga sällskapet den panka portugisen skaffat sig. Under golvet har de grävt en stor grop. Kollegan med vänner hämtas upp på flygplatsen och skjutsas till strandbaren där de slås medvetslösa, binds och tvingas uppge koderna till sina bankkort. När korten är tömda kastas de ned i gropen och begravs levande. Hela storyn berättas från fängelset av portugisen som begick morden. Det kanske otäckaste med boken är att han får det att låta som att det han gjorde var något omständigheterna tvingade honom att göra, och att han i boken försöker få någon sorts upprättelse, då han anser sig ha fått för hårt straff.

Den tredje boken läste vi tillsammans på språkkursen och turades om att återberätta kapitel för gruppen. Det var en bok som ni kanske också läst. Paulo Coelhos Alkemisten, fast på originalspråket. Jag gillar inte Paolo Coelho, och när min språkfröken erkände att hon inte heller gjorde det kände jag mig lättad. Då kunde jag sluta försöka gilla den, vilket jag gjort bara för att jag gillar min fröken så mycket. Den var i alla fall lättläst. När vi alla hade erkänt att vi inte gillade Coelho hade vi mycket roligare med kapitelredovisningarna. Det blev många skratt.

Den fjärde var en deckare om ett mord i Porto. Den läste vi också på språkkursen. Titeln var något om ”utan huvud”.., då den mördade halshuggits och huvudet kastats i Douro-floden.

Nu har vi börjat med en roman som heter Ecuador. En roman som utspelar sig på kolonialtiden. En köpman i Lissabon bryter på befallning av kungen upp från sitt liv för att bli konsul på ön St. Tomé i Karibien. Hans huvudsakliga uppgift där blir att försöka få stopp på de rykten som engelsmännen sprider om att Portugal fortfarande bedriver slaveri i kolonin St Tomé. Jag har inte kommit så långt ännu. Han är fortfarande kvar i Lissabon. Vi har nog att göra ett tag med den boken, för det är en riktig tegelsten, men den verkar som tur är intressant.

Ninnaninnaninana..

Jag lovade också att jag skulle springa hela vägen från vårt hus till Cais do Sodre i centrala Lissabon, fast inte hela sträckan på en gång. Det är 4,3 mil längs havet sammalagt ungefär, och jag har sprungit varje kilometer av den sträckan.

Den var nog en av mina allra bästa!

Av bara farten blev det så att jag anmälde mig till, och fullföljde, två halvmaraton i år också.

Så. Nu har jag skrutit färdigt om att jag infriat förra årets nyårslöften med råge.Lite osympatiskt, jag vet! Eller mycket?

Vad ska jag lova i år då?
Springa och läsa och gå på språkkurs tänker jag ju fortsätta med, förstås. Ett lite småtrist löfte har i alla fall inför 2015. Jag måste börja läsa igenom anteckningarna från språkkursen noggrannare! Jag antecknar ju flera kilometer, och sedan stoppar jag ned kollegieblocket i väskan och så ligger det där till nästa lektion! Jag gör läxorna förstås, och förbereder mig väldigt mycket om jag det är min tur att återberätta bokkapitel, men det duger inte längre. Nu ska jag bli en bättre elev!

Kanske renskriva också!

Jag skulle kunna tänka mej att lova att springa ett lopp i någon annan stad än Lissabon. Jag är lite sugen på att testa ett Urban Trail–lopp. Det är tiokilometerslopp som anordnas i flera portugisiska städer; Coimbra, Porto, Sintra. Det kunde vara spännande att åka upptäcka Coimbra eller Porto på det viset. Helst bägge! (Sintra har jag ju redan varit i flera gånger!) Det får bli ett halvt löfte.

Det räcker tycker jag.

Sverkers nyårslöfte får ni läsa om i januari, om det blir något. Jag har det färdigformulerat i mitt huvud, men det är inte säkert han köper det.