Om alla hundars lika värde

Kan man egentligen gå hem till någon och ringa på och påpeka att deras fastkedjade hund behöver en promenad? Själv har jag som sagt bara tänkt tanken men skulle aldrig tagit det till handling. Det är bara tack vare att jag har en man som är väldigt oblyg och svår att stoppa som kan jag nu svara på den frågan. Ja, man kan.

Han började alltså med dansmormor, som vi ju känner väl. Kanske hjälpte det att hon kände igen Sverker och att vi brukar skjutsa henne till spektakel och bjuda henne på portvin i pauserna. Hon gillar Sverker och måste ju veta att han menar väl.

Han lyckades tydligen kommunicera sitt ärende och fick med sig Bobby på promenad. Oändligt sakta och lite ängsligt och med viss möda gick Bobby sin första promenad på gud vet hur länge. Luktade på allt och kissade på nästan allt. Sedan fick han sitt sår på halsen tvättat och vattenskålen tvättad. Han var jättesnäll! sa Sverker.

Jaja, sa jag, men vad sa dansmormor? Först var hon orolig att Bobby skulle bita Sverker för själv går hon inte nära honom utan käppen. Hon är också noga med att ha halsbandet så tajt som möjligt så han inte kan smita. Hon är nämligen rädd för honom, men lugnade sig när hon såg hur glad och snäll Bobby var med Sverker. Sådär brukar han aldrig vara med någon annan, sa hon. Han brukar var muito ruim mot alla. Hemsk! Muito amigo (mycket kompis) intygade Sverker och försökte övertala henne att inte ha halsbandet så tajt och att kanske klappa honom lite. Sedan gick de alltså ut på promenad, Sverker och Bobby.

Om ni tycker att Bobby ändå inte ser ut att ha farit så illa har ni fel. Visst är han en fin hund men han ser ändå så pass eländig ut att en bil stannade och en man klev ur och erbjöd sin hjälp. Han tittade bekymrat på hunden, konstaterade att den var undernärd och vanskött och behövde vård. När mannen, som också bor i byn och själv har adopterat fyra hundstackare fick höra hur det låg till blev han genast vänligare inställd men var ändå bekymrad och erbjöd sig till och med att betala veterinärkostnader och mat om det nu skulle vara pengar som är problemet.

 

Ibland är det ju faktiskt pengar som är problemet, i alla fall delvis, men Sverker tog inte emot några pengar. Däremot fick han lova att försöka se till att hunden inte fortsätter fara illa, hur han nu ska kunna göra det. Det tog förstås emot att kedja fast Bobby vid hundkojan igen, men det gjorde han alltså. Innan han gick därifrån tvättade han i alla fall Bobbys sår och försökte övertala dansmormor att inte ha halsbandet så tajt och lovade att kan skulle komma och titta till Bobby snart igen.

 

Nästa dag gick jag med till dansmormor, ändå lite orolig över hur hon tagit det hela, beredd att medla och släta över, men hon verkade inte alls stött eller sur. Tvärtom verkade hon bara glad över att vi kom! Hon lovade till och med att göra en nyckel åt oss så vi kunde gå in genom grinden och hämta Bobby om hon inte var hemma. Och så skulle hon köpa en sele eller ett mjukare halsband. Hon hade till och med pratat med dottern som inte är lika rädd för Bobby och bett henne komma och bada Bobby så de kunde ta honom till veterinären utan att skämmas. Annars erbjöd vi oss att göra det.

Sedan dess har Bobby fått gå ut och gå flera gånger och är mycket piggare och inte längre så ängslig och långsam.

 

Han har också fått komma hem till oss och bada badkar och så har vi bjudit honom på ett och annat skrovmål.

 

Vad bra, tänker jag. Jag hade tydligen underskattat Sverkers charm. Det var ju inte så farligt, om det nu inte är så att dansmormor och hela hennes släkt (halva byn) ändå tagit illa upp men inte visar det. Vad vet jag?

Nöjd med sin framgång med dansmormor och Bobby tar sig Sverker an nästa fall av djurplågeri, för riktigt nöjd är han inte så länge hans promenad in till byn kantas av kedjade hundar. Nu handlar det inte längre om hundägare vi känner, så då gör Sverker lite research.

”Det är ju värre än Guantánamo!”, säger Sverker. Det säger han till killen som håller i byns fight club, och undrar om han vet vilka de är, de som har den stackars hunden vi går förbi varje dag. Jaså de där, de är mina kusiner, säger han.  ”De är idioter, det är ingen idé att prata med dem!” Vid det här tillfället är jag faktiskt med så jag behöver inte föreställa mig samtalet.

När de pratat ett tag om hur synd det var om hunden visar det sig att de pratar om olika hundar. Olika kusiner faktiskt. Mister Fight Club trodde vi menade en annan hund vid ett annat hus men som av en händelse är han också kusin med de som har hunden vi faktiskt menade. Dessa kusiner är tydligen också idioter. Antagligen har han massor av idiotiska kusiner med fastkedjade hundar.

Han tycker också det är för jäkligt men ”hans mormor skulle gå i taket om han la sig i och sa vad han tyckte”. Det låter lite roligt när det kommer från en kille som är full av tatueringar och muskler och dessutom har boxarhandskar på sig. ”Bry dig inte om dem!” säger han till Sverker och boxar till honom lite lätt. Jag tycker det låter som ett gott råd. Hur ska vi kunna säga till dem om inte deras kusin törs? Men Sverker bryr sig. Han bryr sig om deras hund.

Och så går han förstås dit när jag är på jobbet. Det får ni läsa mer om på söndag. Det är i och för sig långfredag, men inlägget kan ändå inte inte vara dubbelt så långt som vanligt. Nu är det här påskägget fullt.

Glad påsk så länge!