Om att ömsa skinn

Om någon av er gjort en liten voodoodocka som ser ut som jag och lagt den i ett syrabad kan ni ta upp den nu. Det räcker. Jag ger mig!

Egentligen vill jag inte skriva om det här alls, men nu gör jag det ändå. Jag kan skriva lite om hur det är att ömsa skinn på det bildliga sättet, för hur det är att bokstavligen byta skinn vill ni inte veta. Jag vill inte heller veta, men jag vet. Jag har gjort det förr, fast det var ett tag sedan sist. Sexton år sedan. Och då menar jag inte när solbrännan flagnar utan när huden slutar hålla ihop en och man blir ett kliande nervvrak. Jag trodde jag var färdig med det.

Man kan börja med att skriva lite om hur det är att ömsa skinn på det bildliga sättet.
Att bryta upp och lämna ett liv bakom sig för att starta ett nytt är lite som att ömsa hud. Det gamla skinnet kanske inte passade. Det hade vuxits ur, det skavde obekvämt och var irriterande. Man lämnar det sammanhang som håller ihop en för ett annat. Man kliver ur en vardag och in i en annan, där man faktiskt till viss del kan återuppfinna sig själv. Jag har gjort det många gånger. Här i Bortugal återuppfann jag en Åsa som springer längs havet, åker rullskridskor och cyklar, ofta flera mil i veckan. En Åsa som bär klänning! En som frivilligt är med i föräldraföreningen, kindpussas med gummor och gubbar till höger och vänster när hon går och handlar i den lilla byn. Fikar med de andra mammorna på sociedaden. En Åsa som skriver en blogg om sina öden och äventyr i det nya landet fast hon tycker det är läskigt att lämna ut (delar av) sitt liv på det viset.

Den nya Åsa pratar portugisiska och klarar sig förvånansvärt bra i de flesta nya sammanhang, men hänger inte alltid riktigt med och tillför inte alltid så mycket till samtalen. De finns ju de som säger att flerspråkiga har olika personligheter. Inte så att de är schizofrena, men visst är det så att språket man har till viss del påverkar vem man är. I ett språk man håller på att lära sig men inte till fullo behärskar blir man oundvikligen lite tafatt och får svårare att uttrycka sig, uttrycka vem man är, och det kan förstås vara frustrerande. En bit in i samtal blir jag trött av den ansträngning det ändå är att förstå och hitta ord och böja verb, och ju längre in i samtalet eller mötet desto mindre förstår jag av det som sägs, har svårare att hitta ord och gör fler och grövre fel. Folk som inte vet hur det är att vara i ett annat språk kan ju få för sig att man är sådan som person. Handikappad och begränsad. Lite tafatt eller dement. Om man ser det så kanske man kan säga att man aldrig riktigt kan bli sig själv i ett nytt språk, men det gör ingenting. Jag känner mig som mig själv ändå. Folk förstår och jag blir lika glad varje gång budskapet går fram. Orden blir magiska formler som öppnar nya dörrar. Det gör inget att jag inte kan säga allt jag kanske skulle sagt om jag var helt hemma i det nya språket. Jag känner mig ändå helt hemma här. Lite tafatt ibland, men hemma och lycklig i mitt nya land, i min nya hemby, i mitt nya hus, i mitt nya skinn.

Men så börjar det klia på en fläck, och nu talar vi bokstavligen. Hur man än gör kan man ju inte flytta ifrån sig själv, även om jag kanske försökte det i yngre år. Till viss det lyckas det ju, man får chansen att återuppfinna sig själv och utvecklar nya sidor av sig själv när man flyttar från en kultur till ett annan, från ett sammanhang till ett annat, men tyvärr får man inte riktigt ett nytt rent vitt blad att börja om på, utan tar med sig skit som man eventuellt går och bär på. Så blev det nu. De senaste veckorna har jag blivit påmind om en del av mig jag inte velat veta av. Jag hade hoppats att jag tog itu med det hela och drev ut det en gång för alla då för sexton år sedan, då jag hade fått nog av att huden inte höll. Icke så.

Det började som en rostfläck på handleden, precis som det brukar, och så var det igång igen och tog bit för bit över hela kroppens yttre skikt. Kanske bara något genetiskt jag inte kan rå för, eller kanske ett samlat uttryck för alla mina svagheter. Hur som helst, Strandkropp 2015 känns väldigt avlägsen. Man kan omöjligt känna sig hel och ren och frisk och stark om man känner sig och ser ut som en kliande karta över skärgården och inga salvor hjälper. Tro mig. Jag har gråtit på hälsokostaffären och på apoteket, eller i alla fall darrat på rösten, bitit mig i läppen och blivit tårögd. Jag har uppsökt läkare fast jag vet att där får jag bara kortison. De senaste två månaderna har jag spenderat tretusen kronor på salvor. Minst. Till sist, efter en dryg månad av fruktlösa försök har jag inget annat val än att välja skärselden. Jag går till en homeopat, precis som jag gjorde då för sexton år sedan, för det var det enda som hjälpte. Det hjälpte i sexton år. Jag kan inte förklara homeopati, jag vet bara att det funkade sist, men först efter två veckors helvete för innan det blir bättre måste det bli sämre. Nu har det varit sämre i tolv dagar. Jag snittar tre timmars sömn per natt. Jag vill inte berätta mer om det. Jag lägger ut några bilder. Inte på mig, gubevars, men på hur det känns.

Tycker man inte bilderna är tillräckligt talande och vill förfasas på riktigt kan man titta här, men gör inte det!

Nu i juni skulle jag ha klätt mig i alla mina klänningar (fast inte alla på en gång), återupptagit kitesurfingkursen (som jag inte tänker skriva om förrän jag står upp och åker) vindsurfat på lagunen i sommarvindarna (utan klänning), gjort kanske 20 mil på Runkeeper, men den nya Åsa jag återuppfann är tillfälligt ur funktion, invaderad av en defekt upplaga av mig själv som hittat mig igen efter alla år. Här.

När det här är över ska jag använda mina klänningar igen, ska jag springa, cykla, surfa, åka rullskridskor, ska jag fira med 10 mil på en vecka tror jag för herregud vad jag saknar känslan. Inte en enda löpmeter på sex hela veckor! På lördag har det gått två veckor sedan kuren påbörjades, och på lördag kommer Sverker hem igen också.  Vi får se vilken Åsa han kommer hem till…