Om frihet och frustration

Snart är vi inne i frihetsmånaden!

Så inledde jag det här inlägget förra veckan, uppfylld av hopp. Sedan dess har saker hänt som får mig att tänka ännu mer på frihet, men inte med samma hopp.

Så här avslutade jag min första version av det här inlägget, som jag skrev i onsdags:

“Kom nu inte med det där om att man inte ska ropa hej och allt vad det heter, för nu ropar jag: VÄLKOMMEN APRIL! HEJ FRIHET!”

Den dagen hade jag cyklat till Estoril med vinden i håret och helgen innan hade vi varit i stugan och surfat. Jag hade också fått goda nyheter både från mina föräldrar och mina barn, så jag var liksom fylld av hopp och frihetskänsla.

Äntligen började det lättas på de hårda restriktionerna som infördes som ett svar på den andra (eller var det tredje) smittovågen i början av 2021. Tydligen har vi skött oss, och siffrorna har gått ned och vi vädrade frihet, och hopp om en återgång till det normala. Jag kostade i alla fall på mig att hoppas och ta ut lite glädje i förskott. Om jag sedan skulle bli besviken hade jag i alla fall varit glad en stund. Så tänkte jag i alla fall när jag började skriva det här inlägget för ett par dagar sedan, men i slutändan sitter jag istället här med en känsla av obehag och lite klaustrofobi.

Visst kändes det lite som att friheten eventuellt hägrade igen efter två månaders lockdown, men lika krångliga och ologiska som reglerna var under nedstängningen, lika krånglig och ologisk är den strategi man valt för att öppna upp Portugal igen.

Jag skrattade igenkännande åt den här krönikan om krångliga regler, apropå premiärministerns framträdande där planen för återöppnande att samhället presenterades (Fritt översatt från bloggen Por falar noutra coisa  = “Apropå något helt annat”) den 11/3):

”I motsats till vad jag trodde klev Costa (premiärministern) inte fram och sa ”Så här är det hörrni:  Jag är trött på den här skiten. Från och med imorgon är det fritt fram och sedan får vi se. Carpe diem! YOLO (You Only Live Once), bitches!” Det hade du varit mycket enklare, men istället presenterade han en plan så full av regler och detaljer att jag slår vad om att det måste finnas en punkt som säger att det är tillåtet för restauranger som serverar Bacalhau à Bras och har en kock som är född i fiskarnas stjärntecken att ha öppet när det är fullmåne.

Gym och frisörer öppnar före teatrar. Är det för att man först måste ansas och komma i form för att kunna gå på teater sedan? I maj kan man ha bröllop men bara för 50% av gästerna! Är det bara brudens gäster som får komma?

Premiärministern använde sig av en powerpoint för att förtydliga åtgärderna för portugiserna, men allt var mycket förvirrande. Snälla rara Costa! Kvadranter och axlar och grafer och tusen olika regler? Jag har läst till ingenjör och förstod knappt hälften!”

 

Lite är det som att de ger med ena handen och tar med den andra också, eller talar med kluven tunga. Å ena sidan öppnas allt upp, lite i taget, men vi ska ändå stanna hemma.

 

 

Krångligt eller ej, hoppfullt kändes det i alla fall att höra att mina föräldrar snart får sin första spruta och svärmor snart sin andra. Förhoppningsvis betyder det att de snart kan komma ned och träffa sina utvandrade barn och barnbarn för första gången på snart 17-18 månader, men man vet aldrig. Det borde jag lärt mig.

Kanske dröjer det till maj eller lite längre till och med innan den äldre generationen kan flyga ner och krama sina barnbarn, men i april trodde i alla fall jag att den stora friheten skulle börja. Skolorna skulle öppna igen, så barnen slipper ha ännu mer av sin skolgång och tonårstid på en skärm, och innan dess dök det upp en trevlig överraskning, nämligen påsklov!

Jag trodde påsklovet var inställt (förutom långfredagen som väl är typ helig) i och med att de hade två veckor skolfritt i januari innan distansundervisningen kom igång, men igår fick jag veta att barnen är skollediga hela påskveckan! Ibland lönar det sig att missa information eller missförstå, eftersom man då kan få en glad överraskning som bonus, tänkte jag.

Genast började jag planera för denna bonusvecka. Vad skulle vi då ägna denna vecka av oväntad frihet till? Jo, vi skulle ägna den åt stughäng. Jag måste i och för sig jobba några dagar och har en hemtenta, men desto större anledning att dra till stugan och fly bullret från bygget bredvid (den här veckan har det satt igång igen!) och få jobba utan ljudet av sten som hackas sönder (PAPAPAPAPA!!! 8-18 måndag till fredag) och brasiliansk musik på högsta volym, som de som nu putsar grannhuset spelar som att för överrösta ljudet av berg som hackas sönder. Svårt att tänka och inte få huvudvärk, med andra ord och svårt att inte bli förbannad.

Vi hade det så bra i stugan förra helgen så att vi lämnade kyl och frys på med mat i och allt vad det var. Vi skulle ju ändå dit snart igen! Det trodde jag då och det trodde jag fram till i onsdags, när jag hade lektion med portugiser som berättade att regeringen bestämt att man på inga villkor (som passar in på vår situation i alla fall) får lämna sin hemkommun under den här ledigheten.

 

 

Så har det varit av och till länge. Rätt som det är får man inte lämna sin kommun mellan kl 20 på fredag kväll och kl 05 på måndag morgon, men vi har lyckats anpassa till det och kunnat smita till stugan ändå och det utan att sprida något virus, jag lovar!

 

 

Nu hade vi tänkt dra på fredag efter ungarnas sista onlinelektion som slutar klockan 19.10 (!) eller kanske först på måndag men tji fick vi. För att verkligen hindra folk från att ändå lämna sina hem för att få lite miljöombyte under skollovet mellan nörton veckors skärmundervisning och resten av terminen med masktvång meddelade regeringen i onsdags att förbudet börjar vid midnatt natten mellan torsdag och fredag, och man sätter in extrastyrkor som vaktar vägar och det är dubbla böter för att korsa kommungräns. Upp till 20000 Euro läste jag någonstans, om man är fler i bilen.

 

Jag fick veta det fyra timmar innan midnatt när jag pratade med elever – jag orkar som sagt inte hålla reda på alla regler hit och dit längre, men tur var det väl att vi fick veta. Annars hade vi kommit åkande med surfbrädor på taket med hundar och barn, glada i hågen, och kanske åkt fast i en vägspärr. Tvärstopp alltså ända tills påsk och lov är slut, om man inte stack innan midnatt.

Vi höll på och velade hit och dit om vi skulle slänga in lite grejer i bilen och dra innan midnatt, men då får vi inte åka hem förrän måndagen efter påsk, när skolan börjar. Lite väl länge att vara borta från katterna elva nätter och lite stressigt med en del vi inte hunnit fixa innan avfärd.

Vi funderade också på att dela upp oss. Jag och en av tjejerna kunde åka iväg dit innan midnatt så jag fick jobba i lugn och ro och de andra kunde vara hemma med katterna, men så länge vill vi inte vara ifrån varandra. Regeringen fick som de ville, med andra ord. Det blir hemmahäng hela veckan.

Lite trist kändes det. Och onödigt. Jag ser INTE fram emot en påskvecka med byggbuller, men det kunde vara värre och en tur till LIDL är ju alltid kul, tänkte jag igår tills jag blev stoppad av polisen i en stor vägkontroll i en rondell på väg dit. På med mask, se oskyldig ut – vilket jag ju var  –  och visa dokument om var jag bor och tala om vart jag ska. Borde vara lugnt, men känns så sjukt. Som att jag gjort något fel.

Tydligen har jag det också, för polisen går iväg med mina papper och konfererar med en kollega och kommer sedan tillbaka och säger att om jag bor där jag bor finns det affärer på närmare håll och där borde jag handla. Jag kollade sedan och det är förvisso 1,5 km längre till LIDL än till Minipreço men båda ligger för sjutton i min kommun! Hade jag åkt till Aldi som ligger på andra sidan kommungränsen hade jag kanske fått dyra böter. Nu räckte det med en tillsägelse.”Låt det inte upprepas utan håll dig så nära hemmet som möjligt och handla helst så mycket att du slipper åka och handla igen innan den 5 april, eftersom det är stränga restriktioner fram till dess och vi kommer att kontrollera vägarna” fick jag veta, och på hemvägen blev jag stoppad igen och fick samma uppmaning av en annan polis.

Våra planer på en tyst och skön påskvecka är alltså lika krossade som den spirande frihetskänsla jag hade när jag började skriva det här inlägget. Visst, det finns olika perspektiv på detta, och de menar nog väl. Vi har dämpat smittspridningen denna lockdown och det är bra, men jag tycker ändå det känns otäckt. En del kanske tycker att det är larvigt att gnälla och jag håller med om att det inte går någon nöd på oss härhemma i påsk, men det handlar ju inte bara om oss. Det handlar om Frihet, och  Frihet är ingen liten skitsak och inget man borde tafsa på i onödan tycker jag.

Jag hade börjat hoppas på denna april. April är ju faktiskt månaden när portugiserna annars firar Frihetsrevolutionen, eller har firat alla år sedan 1974 till nu utom i fjol, då det också var ”stanna hemma” som gällde. Då skrev jag också om frihet.

Jag har som sagt inte upplevt diktatur och revolution, men en sak jag har lärt mig det här året är i alla fall att inte ta friheten för given. Det kanske låter melodramatiskt, men plötsligt känns det som att det inte finns någon frihet att fira, för så länge den kan begränsas hit och dit utan rimlig anledning är det inte frihet utan bara en illusion.

 

 

Det var mina frustrerade funderingar kring frihet och frånvaron av den.

Glad Påsk i alla fall!