Om herdar och getter och en blixt

Idag satt jag i väntrummet på sjukhuset och såg nyheterna på teveskärmen. Ljudet var inte på men det jag såg räckte för att göra mig orolig. Jag brukar inte titta på nyheterna av just den anledningen att de gör mig upprörd och orolig. Man måste ju ändå följa med i vad som händer tyvärr, men vad skönt det vore att slippa nyheter helt egentligen.

 

Ibland tänker jag på en liten pojke som sa att när han blev stor ville han bo i ett stenhus och ha getter och aldrig titta på nyheterna. Jag är ganska säker på att det var en liten grekisk pojke men minns inte riktigt sammanhanget, utan bara den lilla pojken i teverutan som sa detta med sådan övertygelse. Jag undrar vad det blev av honom! Bor han i ett stenhus och vaktar sina getter nu, i godan ro, någonstans där han inte nås av nyheter om läget i världen? Finns det alls folk som väljer herdeyrket nuförtiden?

Innan jag kom till Portugal var herdeyrket för mig något jag på sin höjd förknippade med Bibeln, men egentligen aldrig ägnade en tanke. När man då väl ser livs levande herdar väcker det förstås många tankar och frågor. Många frågor som hittills inte fått så många svar.

Jag har i och för sig pratat med en herde. Det var när vi var i Serra da Estrela som han stod där i vägkanten och försökte få sina får ur vägen för trafiken, eller var det egentligen tvärtom, undrade jag sedan. Hade han rentav föst upp fåren och getterna på vägen för turisternas skull?

 

Han var i alla fall utrustad med små kort med en liten karta över området, och skämdes inte över att säga att han skulle uppskatta en slant till cigaretter och kaffe, eller kanske en öl. Självklart fick han det. Att fösa runt får kan inte vara speciellt lönsamt, och så kändes det mer som en win-win situation på det viset än om jag helt fräckt bara hade fotograferat honom som om han vore ett exotiskt djur och vi var på safari. Han var helt klart inte ett exotiskt djur utan en livs levande människa och en väldigt mänsklig sådan med laster och behov. Det respekterar jag.

 

Sådana är de väl, herdarna. Människor som du och jag men med ett lite gammaldags jobb. För ett tag sedan snubblade jag över en fascinerande artikel som beskriver en speciellt dålig dag på jobbet för en herde.

Herden, som hette Dario Gonçalves da Lima och var 53 år gammal – typ som jag – var ute med sina får en dag då ett oväder drog in. Det regnade, haglade, åskade och blixtrade i bergstrakterna kring Gondoriz i Arcos de Valdavez. Han sökte skydd intill en sten, med flocken på 350 getter cirka 100 meter bort. Plötsligt såg han att några av getterna verkade skaka och hade svårt att stå upp. Han ringde då till en herdekompis (!) och berättade om detta.

När han lagt på och vände blicken mot flocken igen trodde han inte sina ögon. Fler getter än han kunde räkna låg som döda på marken och när han såg efter var de mycket riktigt tvärdöda. Utanpå såg de hela och oskadda ut, men de var döda, och de var hela 68 stycken. Han blev förstås förtvivlad och berättar att han satte sig ned och grät.

 

”Jag blev såklart chockad, men tur att frugan inte var där när det hände – hon hade nog svimmat!” kommenterade Dario, men när han hämtat sig från den första chocken ringde han sin fru och bror, som kom och hjälpte honom att samla ihop de getter som överlevt, men skrämts och skringrats.

Dario säger också att han hellre hade förlorat 5000 euro än de här getterna. Just dessa getter var av en speciellt värdefull ras också, och några av getterna varit på tjocken. Dessutom hade några getter som dog haft killingar som han nu inte visste hur de skulle klara sig. ”De är inte som kalvar. De tar inte nappflaska, de här getterna”, säger Dario.

Den här dagen förlorade han också två av sina fyra “kollegor” –  hundar av rasen Castro Laboreiro. Han vet inte var de blev av. “De försvann efter blixtnedslaget. De viker annars aldrig från flockens sida, men jag såg aldrig mer de hundarna”, säger han sorgset.

Dario, som har vallat får hela sitt liv hade aldrig varit med om något liknande. Frågan är om någon har det. Dario hade pratat med andra herdar, varav en del var i 80-årsåldern och de hade minsann aldrig hört talas om något liknande heller.

 

Dario vet inte om han kommer att få någon ersättning och är bekymrad. Getterna är hans levebröd och det är som herde han försörjer sin familj. ”Varje dag tar jag och hundarna upp  getterna upp i bergen på bete och sedan tar jag in dem på natten”, berättar han. Det är mitt liv.

Idag hittade jag i alla fall en artikel om att Dario fått pengar av kommunen och av veterinärsamfundet. Mycket pengar – sammanlagt 7500 Euro!

En intressant och annorlunda nyhet var detta i det annars ganska deprimerande flödet, tyckte jag. Som herdeintresserad läste jag artikeln om Dario och hans getter flera gånger om. Jag tänker sedan dess på den rätt ofta. Ungefär lika ofta som jag tänker på pojken som ville bo i ett stenhus, ha får och slippa ta del av nyheterna.