Om skjutsande och bussande och en tågresa

Det finns flera saker jag tycker är väldigt bra med vår by och som vi faktiskt tänkte på när vi köpte hus här, i den mån man nu kan påstå att vi tänkte alls. Att kunna gå med barnen till skolan och att kunna gå till affären kändes som en bra grej och det var det verkligen också. Åren då vi promenerade eller cyklade med barnen till skolan minns vi med glädje och tacksamhet.

Nyligen gick vi vägen till byskolan en dag, bara Sverker och jag, för första gången på länge, och då mindes vi deras små händer i våra och saknade dem och deras pladder och fröknar och klasskamrater. Hejade på tanter och gubbar som vi inte sett på flera år som bor längs skolvägen och som vi brukat heja på dagligen, då när barnen gick i byskolan. Lite nostalgiskt kändes det. Det var ändå fem år som vi fick ha det så, men nu är det andra tider.

Sedan barnen började åka buss till skolan i Cascais från årskurs fem är det inte samma sak. I början gick vi med dem till busshållplatsen, men inte nu längre. Nu går tjejerna med kompisar till bussen och med kompisar från bussen hem och det är ju också bra, på sitt sätt. Var sak har sin tid och de verkar gilla att ta bussen. Det är bra att de blir mer självständiga och vi behöver alltså väldigt sällan skjutsa.

Här i byn finns också aktiviteter på gångavstånd. Dans, yoga och thaiboxning, och kompisar har de på gångavstånd. Förr gick jag ofta med dem och hämtade dem sedan också, fast till fots, och då var det ett himla knatande på helgerna när de hade dans på olika tider,  men nu går de alltså nästan alltid själva, med varandra eller med kompisar.

Vi skjutsar egentligen bara om det är mörkt och de inte har sällskap eller om det regnar, eftersom regnkläder inte är något de äger och har och ingen annan heller i Portugal verkar det som. Förra helgen regnade det dock nästan hela helgen, och det blev plötsligt ett himla skjutsande. Jag fick åka som en jojo fram och tillbaka hela lördagen och tänkte flera gånger att det är väl för himla väl att det inte är så alla helger. Det blev en helg med extremt mycket skjutsande.

På lördagen skjutsade jag först Frida till ett kalas som skulle vara i bowlinghallen. Det var grannpojken som är en av Fridas bästa kompisar (och nu även vår hundvakt) som fyllde år och kalaset skulle börja mellan halv två och två. Instinktivt känner man då att man borde vara där halv två, så inte födelsedagsbarnet behöver sitta och vänta på att man ska dyka upp, men nu bor vi ju i Portugal och där skulle det nästan vara konstigt att dyka upp alltför punktligt. Vi höll oss till fem över halv, men sedan tyckte vi att det var dags att åka. Kvart i två var vi där. Perfekt! Mitt i prick liksom – inte för tidigt och inte för sent!

Det var bara det att ingen av kompisarna var där än. Inte ens födelsedagsbarnet! Konstigt! Det var väl rätt dag? Jo, Frida hade en chatt i gång med kompisar och flera var på väg tydligen och se där dök det ju upp en, fem i två. Då rullade jag hemåt. Nu var det väl typ två timmar till hämtning.

Vid infarten till vår by finns en busshållplats, och där satt det någon i regnet, under busshållsplatsens tak visserligen men med axlarna högt uppe och med huvan på som om han frös. Jag kände igen om honom på jackan och på lockarna som stack fram under huvan och stannade bilen och hojtade Grattis! Och frågade om han inte skulle vara på bowlingen. Jo, men bussen kom ju aldrig….

Hoppa in! ropade jag och så sprang han hukande över vägen i regnet och hoppade in i bilen. Så åkte vi mot bowlingen och vid nästa busshållplats stod ett gäng till som vi också plockade med oss. När vi kom fram till bowlingen stod resten av klassen i entrén till bowlinghallen och jublade för att Duarte äntligen dök upp och så kunde kalaset starta.

Det var en av den helgens goda gärningar. Kalaset räddat! Inte för att vara sådan, för vi skjutsar som sagt inte heller våra barn hit och dit om det inte behövs, men på grabbens födelsedag, när det regnar och allt, kunde väl någon i familjen skjutsat? Både mamman och pappan har bil och storebror och storasyster också och alla kunde väl inte vara superupptagna? Detta grubblade jag över när jag körde hemåt för andra gången, men det var egentligen lite av ett sidospår på temat skjuts eller buss.

Det var i alla fall ovanligt mycket skjutsande förra helgen, som sagt. Efter två timmar eller så skulle hon hämtas och sedan var det bara någon halvtimme så skjutsade jag henne till dansen och sedan Jonna. Sedan hämtade jag Frida men Jonna blev kvar hos en kompis så henne slapp jag hämta men det var ändå en massa gånger på samma dag som jag körde i väg med bilen den dagen. Puh!

Den här helgen regnade det inte, så det har varit vilsamt på skjutfronten eller ja, Sverker hämtade förresten Frida hos kompisar någon gång på fredagskvällen, eller snarare mitt i natten men jag har sluppit vara taxi. Vi tog bilen till en loppis en sväng på lördag förmiddag men sedan gick tjejerna till sina dansträningar och vad det nu var och kom hem på egen hand.

Det kändes som ett stort steg när de började gå själva till och från aktiviter och när de började ta bussen själva till och från skolan, och nu är det dags för nästa stora steg nämligen att inte bara ta bussen till Cascais utan sedan även tåget vidare därifrån!

Idag har vi varit till Cascais för att kolla upp på tågstationen om det funkar att Frida kan åka tåg till sin surfträning efter skolan. Detta har vi väntat på länge! Äntligen har det kommit igång surfträning i skolans regi och Frida klarade uttagningen och ska vara med. Det drar igång nästa vecka och ska vara en gång i veckan under resten av  skolåret. Jag kan nog skjutsa för det mesta, men nu vill hon hellre ta tåget och går det är ju det jättebra om hon fixar det!

Idag kollade vi tågtiderna, köpte kort och laddade det med ett antal resor och så provåkte vi tåget och gick från stationen till stranden, köpte en glass och tog sedan tåget hem igen. Mission accomplished. Lätt som en plätt och ganska snabbt gick det. Nu ska hon bara klara det på egen hand, med surfbräda. Där var ingen surf idag, utan lågvatten och platt, men förhoppningsvis kommer det att bli många roliga eftermiddagar med surf där för Frida med skolans surflag. Just nu vet jag inte vad hon tycker är coolast – att hon blev uttagen till skolans surfteam eller att hon ska få åka dit helt själv med tåg!