Lucka 2: Omkörd i karriären

Jag kanske inte hade så jättehöga förhoppningar om att kunna sälja min röst, men jag hade inte väntat mig att bli totalt brädad och omkörd i röstkarriären. Duger inte jag så är det ju snopet om de plötsligt hör av sig och vill ha min man. Eller ja, hans röst i alla fall, eller rättare sagt ett prov på den. Men snäll som jag är släpper jag allt jag har och spelar in ett röstprov på mobilen och skickar iväg. ”Hej jag heter Sverker och jag kommer från Sverige” säger han, och inte låter han så mycket bättre och proffsigare än jag? Jo. Tydligen.

”Ele tem jeito!” (Han är duktig, har talang) kommer svaret blixtsnabbt från min kontakt på studion i Restelo, och så en stor smiley på det. En smiley! Löjligt. ”Kan han komma hit på tisdag och spela in?” Ja, jo, han kan väl det då.

Sedan kunde han nästan inte det för tisdagen i fråga verkade Frida plötsligt hängig, och planen var att jag skulle släppa av mannen med den gyllene rösten vid studion och sedan åka vidare till mitt mindre glamorösa jobb på universitet. Där skulle jag slava till sent på kvällen, så hem fick han ta sig själv. Möjligen att han fick låna mitt busskort. Men hur skulle vi göra nu? Ringa studion och ställa in inspelningen, så han kunde vara hemma och vabba? Våga lämna henne på skolan och hoppas att hon skulle pigga på sig? Svårt att veta hur sjuk hon var, men en verklig artist låter ju inte sådant komma i vägen för karriären. In med henne i bilen och iväg till studion. The show must go on, eller vad de nu brukar säga på Broadway.

Att hitta dit skulle ju inte vara något problem, vi hade ju varit där förut. Vi var där ganska tidigt, så vi hann ta en fika tillsammans på caféet mittemot studion, men sedan behövde jag ge mig av. Det fattades en halvtimme till den avtalade tiden för Sverker när jag såg en kvinna i läderbyxor och plattfönat hår gå in i studion. Henne kände jag igen! Jag sprang över vägen för att byta några ord med henne,. Hon kände genast igen mig men såg väldigt förvånad ut. ”Hej! Jag är bara här och lämnar av min man!”, skyndade jag mig att säga. ”Han sitter på fiket där och har vår dotter med sig för hon är lite sjuk. Hoppas det går bra!” Nu såg hon ännu mer förvånad ut och sa att neej, de hade inga inspelningar bokade för dagen. Överhuvudtaget.

Nu blev jag varm om öronen och tog fram mobilen för att läsa mailet igen. Hade vi tagit fel på dag? Nej, det hade vi inte. Jag visade triumferande upp mailet på mobilskärmen för studiokvinnan, som log vänligt och sa att det där mailet var från en annan studio. Deras hette Zof och den andra hette Voz eller något dylikt. Dylika namn alltså, och bägge låg i Restelo! Kunde det vara möjligt? Ja, det kunde det tamejsjutton. Jag hade ju faktiskt haft mailkontakt med två olika studios i Restelo. Bägge kontakterna hade förmedlats till mig via universitetet och jag hade svarat på båda. Den ena hade hört av sig i augusti, om Volvoreklamen, och nu var det alltså den andra som hört av sig så det var dit vi skulle, men var låg den?

Den låg på en parallellgata, så det var inga problem. Nu kunde jag lugnt åka till jobbet efter att ha överlämnat mannen med den Gyllene Rösten och barnet med lite feber och hosta till en kvinna som faktiskt också hade läderbrallor och plattfönat hår, på en studio som hette nästan lika och låg på parallellgatan. Det var ju tur att jag inte åkt iväg utan att prata med kvinnan i den första studion, för hade Sverker gjort det efter att jag åkt och fått höra att det inte var något bokat där hade han bara åkt hem. Och tänkt att jag var mer än lovligt snurrig.

Så här i efterhand undrar jag om inte kvinnan i första studion såg lite rädd ut också. Hon måste ju ha undrat när jag kom springande emot henne. Där är den där svenskan som vi valde att inte använda. Kan hon inte ta ett nej eller? Så kanske hon tänkte för ett ögonblick, innan hon övergick till att undra varför jag svamlade om min man och mitt febriga barn. Jaja, jag får bjuda på det.

Det hela hade i alla fall gått hur bra som helst, fick jag höra sedan. Frida hade fått sitta med inne i studion, och bara hostat liitegrann, och Sverker hade snällt sagt ord som ”BORD” och ”STOL” på rätt ställe. Jag säger inte att vem som helst hade kunnat läsa de där orden, men det jag läste när jag var i studion var ju liiite mer avancerat, om man säger så. Men men. Kul att det gick bra, och hem tog de sig också.

Jag trodde att det här var något som bara skulle spelas på IKEAs internradio, så döm om min förvåning när Jonna (som alltid har radion på högt, på Radio Commercial) hojtade från sitt rum. ”Pappa är på radion och det låter JÄTTEBRA!”. Visst, det lät helt okej..

Samma dag på jobbet säger mina portugisiska elever att de hört svenska på radion. En portugisisk röst som sa ”Como é que se diz ”cadeira” em sueco”? (Hur säger man caderia på svenska?), och så en svensk som svarar STOL, som om det vore en liten svensklektion. Lite kul tycker jag förstås att det är att kunna säga att det är min man som är den svenska rösten i IKEA-reklamen. Men han behöver ju inte gå och bli märkvärdig för den skull…

Jag har inga bilder från studion, men han gick tydligen på sin egen reklam, för plötsligt hade vi ärende till IKEA…

Där uppförde han sig som att han ägde stället..

Jo, faktiskt också på IKEA. Snygg fondtapet!

Och 25-aprilbron som (fejkad) utsikt var ju också ganska snyggt!

Här är ett annat inlägg om hur det kan kännas att besöka moderskeppet när man är utlandsvensk förresten.

(Detta är inte ett sponsrat inlägg)