Nej, jag tänker inte på framtiden här i Portugal för vår familj, även om man ju kan undra över den. Jag hoppas förstås vi kan bo kvar här för alltid, men man vet ju aldrig hur det blir med allt. Det var inte det jag tänkte på nu fast jag allt tänker på det en hel del.
Inte heller tänker jag på den ekonomiska krisen eller vinterstormarna som tar stränderna, även om man minsann kan bekymra sej över det också.
”Den mest oroande kartan: den över arbetslösheten, tänkte jag inte heller på just nu. Inte ser det väl så farligt ut förresten? Det kunde vara värre!
Jag tänkte på en ny verbform jag fått lära mej, och som inte har någon motsvarighet i svenskan, eller engelskan, eller tyskan, eller ens i spanskan! Futurum i konjunktiv. Den används för att markera tvivel och osäkerhet kring sådant som (eventuellt) äger rum i framtiden, efter när och om och medan och några andra ord i fråga om framtid.
Jobbig fas i språkinlärningen när man inser att något man gått omkring och sagt och trott var rätt var alldeles fel. Fram till dess hade jag använt vanlig indikativ (inga konstigheter liksom!) som i andra språk och trott det var rätt. När jag kommer hem…, när du har tid…, om det går bra…, om ni kan…, när skolan slutar.., när ni vill.., när jag lärt mej språket… och så vidare, när jag egentligen borde ha ändrat verben till konjunktiv för att markera att det är ovisst, eftersom det handlar om framtiden. Jag har aldrig råkat på något liknande i något annat språk så det går knappt att översätta. Man måste tänka annorlunda. Verben, om det gäller framtiden, ska signalera osäkerhet och tvivel. Eftersom man aldrig kan veta med framtiden.
När vi precis haft genomgång av detta nya gick Fröken Fátima till kopieringsapparaten precis utanför klassrummet för att kopiera övningar och jag och kurskamraterna försökte få någon rätsida på det hon just förklarat om futurum i konjunktiv. De spansktalande och fransktalande förstod inte alls vad det skulle vara bra för. Varför? Det går ju så bra utan i spanskan och franskan? Och alldeles utmärkt helt utan konjunktiv överhuvudtaget i svenskan. Vi fattade inte riktigt. Vi får be Fátima förklara igen när hon kommer tillbaka, suckade vi. Då hörde vi Fátimas röst från andra rummet: Inte ”när hon kommer tillbaka” (Quando ela volta), utan ”när hon (eventuellt) kommer tillbaka” (med eventuellt inbakat i verbet: Quando ela voltar), för det är inte säkert jag kommer tillbaka, det vet ni inte än, för det är i framtiden!
Men hon kom såklart tillbaka. Varför skulle hon inte komma tillbaka? Vi var ju mitt i lektionen!
Sedan övade vi.
Vad ska du göra när du (eventuellt) kommer hem? När jag (eventuellt) kommer hem ska jag äta lunch.
Vad ska du göra när du (eventuellt) fyller år? När jag (eventuellt) fyller år ska jag äta tårta.
Och så vidare.
Varför behövs denna osäkerhetssignal som ska byggas in i verbet när det gäller framtid i portugisiskan och inte i andra språk? Det måste bero på Atlanten. Alla fiskare och upptäcktsresande som gav sej ut till havs utan att kunna veta om de skulle komma tillbaka! Kanske var det på grund av denna osäkerhetsfaktor som de började med futurum i konjunktiv? Någon sorts ödmjukhet inför havets krafter och oberäknelighet? Havet, horisonten, framtiden, det ovissa?
Man vet aldrig med havet…
Vilka fartyg som kommer in..
Om man får någon fisk..
Fiskargubben till sin fru: När jag (eventuellt) kommer tillbaka från fisketuren ska vi ta tag i det där med taket som läcker.
Man vet aldrig vad som väntar bortom horisonten – vad som helst kan hända!
De portugisiska upptäckarna, Vasco da Gama och gänget. Monumnet i Belem, Lissabon visste inte vad som fanns bortom horisonten.
Vasco da Gamas flickvän: När du (eventuellt) kommer tillbaka kan vi väl gifta oss?
Vasco da Gama: Om du (eventuellt) orkar vänta på mig!
Man vet aldrig vilka moln som kan tänkas dyka upp …
Och kustklipporna är osäkra..
Jag frågade fröken Fátima om det kan vara så, att det är det oberäkneliga havet som satt spår i språket. Hon skrattade och undrade vad jag fått sådana tokigheter ifrån. Ingenstans sa jag, jag bara funderade. Fátima rådde mig i och för sig att fundera mindre och plugga mer, men jag kanske har en poäng ändå…?
Jag tror det var den fjortonde verbformen (tempus/modusformen) vi lärt oss, men jag vet inte säkert. Sist jag frågade sa Fátima att det ibland är bättre att inte veta.. Men om jag har räknat rätt är det bara hälften kvar. Undrar vad de har mer för konstigheter inbakade i verben? Tvivel om man hör något berättas i tredje person?! Ovilja när man utför något man egentligen inte känner för att göra? Osäkerhet gällande saker som man har svårt att minnas?
När jag (eventuellt!) har lärt mej alla 28 (?!) ska jag fira ordentligt! Quando eu tiver aprendido todas das 28 formas vou celebrar… ordentligt! (conjuntivo composto do futuro)
Jag tror definitivt du har en poäng! Hur går det? Har du lärt dig alla 28 formerna än?
Jag tror vi gick igenom alla men jag använder nog bara hälften.
Pingback: Bortugal har fyllt 10 år! – Bortugal
Hade inte träffat mànga portugiser innan min flytt til Schweiz för nàgra àr sedan, men nu har jag träffat desto fler. De där 14% arbetslösa skulle vara väldigt mkt högre om man räknade med alla som kommit hit. Min reflektion kring portugisiskan har varit exakt som din ”spanska med rysk brytning”! Men till din tolkning av verbformen sà har jag en annan teori. Som jag har förstàtt finns det mycket i den portugisika kulturen som bär spàr av morerna/muslimern nàgra hundra àr tillbaka. (Jag jämför med kulturen i Marocko som jag känner väl) Se bara pà din lärares namn! Sà att poängtera osàkerheten i framtiden kanske helt enkel är ett uttryck för muslimernas ”inchallah” (Om Gud vill).
Alltid kul att spekulera i alla fall! / Astrid Marie
Hej Marie Astrid! Ja det är ju sant att många portugiser tvingats ge sig av till utlandet för att hitta jobb, bl a till Schweiz. Så var det redan när jag jobbade i Schweiz för nästan 20 år sedan! En tredjedel av min kollegor var nog portugiser. Funderar på et inlägg om det.
Det ligger nog ingen sanning alls i min språkteori men det är som sagt kul att spekulera. Gillar din teori också men den förklarar inte varför inte spanskan, som ju bär mer spår av morernas tid på den iberiska halvön, inte har samma ”om gud vill”.
Läste du mitt inlägg om morernas fästning och annat? :
https://www.bortugal.se/bade-jihad-och-sigurd-were-here/
/ Åsa
Kanske var det havets stormar som fick ”om Gud vill”-inställningen att stanna kvar hos portugiserna. Spanjorerna kanske hade det för bra… Sà en kombination av vàra teorier. (Svensk meddelväg till 100%)
Läste ditt inlägg om Jihad och Sigurd precis efter detta. / Astrid Marie
Även på portugisiska säger man (ofta) om Gud vill, ”se Deus quizer”. Eller så sa i alla fall min mormor i princip jämt. Vi ses imorgon, se Deus quizer, var en klassiker. Kanske är något hos de äldre bara? Jag tycker annars att din teori om havet var riktigt intressant och skulle inte förvåna mig om den stämmer. Ska kolla om min mamma eller moster vet, de är båda utbildade lärare i portugisiska, latin och grekiska. Eh ja, det låter väl logiskt att de borde veta då, eller hur? 🙂
Hej igen Gloria! Jo, jag har också hört uttrycket ”se Deus quiser” rätt ofta. Du får gärna rätta mig om jag kommer med felaktigheter i mina inlägg och utlägg om portugisiska språket, du som har experter på din sida och allt! Jag är ju nybörjare och kan ha fel här och där. Min teori om fururum i konjunktiv äv ju bara ett påhitt men visst känns det som att det kan ligga något i att mentaliteten – om den har med Atlanten eller morerna och spanjorernas invasioner att göra eller ej – sätter sina spår i språket. I uttryck, i ord.. och varför inte i ändelser när nu portugisiskan är ett så syntetiskt språk, där man uttrycker saker i ändelser istället för fler små ord runt i kring? / Åsa
Haha. Väldigt intressant inlägg. Och med humor!
Kul att du gillade det, Joanna. (: / Åsa
Hej Åsa, härligt att läsa dina filosofiska tankar om grammatik och framtiden! Jag har skickat ett email till dig e-postadress, asa@bortugal.se 🙂
Tack Agnes, då ska jag kolla mailen!
…fast jag hittade inget mail från dej där? :/
Önskar du varit min språklärare, sjukt mycket roligare att lära med spännande tankar om varför! Njuter till 100% varje gång jag läser din blogg! Skriv en bok – lovar att läsa 🙂
Tack Malin!
Hu! Jag som tycker att vanliga spanska konjunktiv är jobbigt!
Ja eller hur, Annika! Jag tyckte också det räckte med dem! Nu har vi lärt oss en till som liknar ett spanskt konjunktiv i dåtid, typ preguntara, hablara, men det är något helt annat på portugisiska. O mais que perfeito :pluskvamperekt! Ele perguntara: Han hade frågat! Så nu är jag helt förvirrad kan man säga men jag pratar på ändå och folk brukar förstå vad jag menar. Utom ibland.
Puh, blir trött av att läsa… och då är jag ändå relativt språkintresserad och brukar t.o.m. tycka att grammatik är kul! Men ja, verb kan bli för mycket…
Blir du trött av att läsa, Helena? Du är nog bara bakis fortfarande efter er utekväll i nakenstaden, hehe!
Haha, jobbigt läge! Men inte alls ointressant var det kommer ifrån från början.
Jag kan spanska men portugisiska förvånade mig när jag åkte in över landsgränsen, det är ju likt i skrift men jag tyckte att det lät mer som ryska när det talades. Jättesvårt att förstå.
Hej A-mamman! Håller med om att det är svårt att förstå talad portugisiska, och att det har en del ryska ljud, (fast fröken Fátima gillar inte att man säger att det låter som spanska med rysk accent) och sväljer vokaler, vilket gör att man har svårt att urskilja orden men man har ändå enorm nytta av att kunna spanska, vad gäller allt annat. Jag börjar vänja mig nu men ibland är jag helt lost och fattar noll. När jag är trött och inte orkar koncentrerar mig…/ Å-mamman
Hehe, vilket lustigt fenomen. Det är ju alltid spännande att fundera i hur de språkliga skillnaderna har sin bas i kulturen, så fortsätt spåna.
Ja de har en del lustigheter i språket, Marie, så man får göra lite tankekullerbyttor, vilket säkert är nyttigt. Fast det ligger förstås ingen sanning i min teori även om den var bra. / Åsa