Oväntat besök igen!

Jag vaknade plötsligt till av att Sverker ropade och frågade om jag var anständig. Anständig? Vem? Jag visste varken var jag befann mig eller om jag var påklädd, men tydligen hade jag somnat under fikonträdet med Os Maias, boken som aldrig tar slut, och hade tillräckligt mycket kläder på mig för att vara anständig. Jag har en snubbe med mej! ropar Sverker, och där stod de ju. Sverker och  – mycket riktigt – en snubbe. Som jag aldrig sett förut. En snubbe med en tunna på ryggen och en hund i koppel. Han hälsade på engelska men bröt på något annat språk som jag inte kunde identifiera.

 

 

 

På förmiddagen hade jag varit på skolutflykt med Jonnas klass (därav behov av siesta kanske?) och Sverker hade gått till havet för att snorkla och försöka fånga lite fisk. På hemväg hade han fått följe med snubben med tunnan och hunden. Så hade de börjat prata, och Sverker hade tydligen bestämt sig för att snubben behövde en öl och ett mål mat.

 

 

På tal om oväntat besök; medan jag satt och skrev detta damp det ned en melro (koltrast) från boet i skorstenen ned i askan. Esperto como um melro, smart som en koltrast säger man på portugisiska har fröken Fátima lärt mig, men jag vet inte om det är så himla smart att bygga bo i vår skorsten år efter år, när ungarna ramlar ner i eldstaden stup i kvarten. Jag hann precis rädda denna melro från Ilse-katten som suttit och väntat hoppfullt, eftersom dylikt händer lite då och då den här tiden på året och inte är så oväntat alls.

Om Sverker är hemma när det trillar ned fåglar bär han upp dem till boet i skorstenen igen, men så snäll/smart  (som en koltrast) var inte jag. Jag satte den på muren vid uteplatsen utanför vardagsrummet för att se om den kunde flyga och se, den viftade på vingarna och lyfte! Lite. Men seglade sedan ned mot gräsmattan och damp ned som en skänk från ovan mitt framför Frasse, som låg där och vilade. Frasse ruskade förvånat på huvudet innan han satte tassen på den och bet huvudet av den, allt innan jag ens hann röra mig ur fläcken eller ens svära. Jag mår lite dåligt över det inträffade och har inte vågat säga något om det till barnen eller ens till Sverker, men jag tröstar mig med att Frasse, han blev ju i alla fall glad.

Nästa dag trillade det ner en till melro, och denna får bo i en låda på balkogen tills han kan flyga på riktigt och istället för att bli kattmat blir han matad med kattmat av tjejerna. Den här melrosdramatiken har blivit lite av en tradition nu. Bortugal blir Melros Place varje maj!

 

 

Men åter till tangentbordet och snubben med hunden och tunnan. Vem var han? Över en lunch bestående av chorizo, svamp, spenat, omelett, bröd och ost blev han grundligt utfrågad. Från Belgien, av alla ställen, och 42 mil in på sin långa vandring hela vägen från Cabo de São Vicente till Estland, via alla länder däremellan. Längs kusten. E9, European Coastal Path eller European Long Distance Path heter leden. Det verkar ju vara passande namn bägge två.

 

 

Själv tycker jag nästan att detta är att gå för långt, men bitar av denna rutt har jag ju faktiskt funderat på att gå. Den portugisiska Caminho de Santiago, norrut, känns lockande men även Rota Vicentina, längs den alentejanska atlantkusten söder om oss. Fiskarleden, 12 mil längs havet låter ju fantastiskt, och skulle nog vara en lagom utmaning för mig om det inte vore för den lilla detaljen att jag då först måste slita mig hemifrån. Det känns som en oöverstiglig utmaning just nu, så jag vandrar på stället i stället, här i omgivningarna, inom min trygghetsradie, med hemmet nästan inom synhåll.

 

 

 

 

 

 

 

Men åter till snubben, som tydligen inte var lika hemkär som vi är utan alltså tänkte ta en tolv månader lång hundpromenad ända till Estland. Så var i alla fall planen, men hur det går med det återstår att se. Hittills hade han haft ganska mycket otur, förutom när han träffade Sverker förstås. Eftersom han inte har någon blogg får väl jag berätta! I nästa inlägg…

Kanske redan i morgon? Eller snart i alla fall.

PS. Kommer ni ihåg sist vi fick oväntat besök?