I tisdags vinkade jag av mina föräldrar. De träffar ju inte sina barnbarn lika ofta sedan vi flyttade till Portugal men de träffar dem nog mer egentligen. De har varit här flera gånger och de kommer ju inte bara över dagen som de gjorde i Sverige. Det värmer att se hur glada de blir över att få rå om barnbarnen och hur bra barnen mår av den extra uppmärksamheten. Själv kan jag regridera från 45 till 15 om jag tillbringar för mycket tid med mina föräldrar. När jag blir otålig, och det blir jag ibland, dyker tonåringen i mej upp och himlar med ögonen och snäser lite, men det hör egentligen inte hit. Barnen lever upp, och ”di gamle” likaså. I deras möte finns inga hangups eller neuroser, inga missförstånd, utan bara ren glädje och kärlek. Det tycker jag som mamma och dotter är vackert.
Mina föräldrar och mina barn, ett perfekt team!
I tisdags när jag hade vinkat av mina föräldrar för den här gången var det dags för en insats som extravuxen på barnens skola igen. Den här gången höll vi oss inom byn, för utflykten gick till gammeldagiset, dit barnen åker buss varje dag för att äta lunch fast det är gångavstånd. Idag skulle de gå dit och tillbringa lite längre tid där och umgås över generationsgränserna.
Fridas klass hade övat in fyra sånger som de sjöng med stor inlevelse inför en ganska tacksam publik. Någon i publiken somnade till lite, men de flesta klappade händer och verkade trivas med underhållningen.
Det var ju fint och bra bara det, men än var det inte färdigt! Nu var det den äldre generationens tur att sjunga sina sånger. Gamla traditionella folksånger som de brukade sjunga när de var barn. En del av barnen sjöng med de också, och gissa om jag var stolt när Frida kunde två av sångerna! Hon tittade förvånat på mig när hon kände igen den första och sjöng sedan glatt med i hela sången, och i nästa! Frida kände igen låtarna från en CD med ganska konstiga portugisiska barnlåtar som de gärna hör på i bilen, en CD vi köpt lite av misstag. Vilken lyckträff! Jag lägger ut ett filmklipp på det med för de som är intresserade! (Mamma och pappa till exempel ; De kan nog också låten!)
Inte nog med det, för sedan skulle det minglas, och pratas om hur de gamla lekte när de var små. De hade minsann inga Monster High, inga I-pads och hör och häpna inte ens mobiltelefoner! Den senaste flugan på skolgården nu, förutom Avatons, små plastfigurer som naturligtvis inte fanns förr i tiden, är att hoppa hopprep, och det gjorde man ju förr tiden också.
Bilar fanns det väldigt få så om man skulle till Cascais fick man gå eller om man hade tur fick man åka med en kärra bakom en åsna eller häst, berättade någon. Det hade barnen svårt att föreställa sig. Så otroligt mycket som förändrats i världen under de gamlas livstid!
Bildgooglade ”Cascais antigamente” (förr i tiden) och hittade den här bilden.
Mycket har ju blivit bättre under deras livstid, men annat har blivit sämre. I den här lilla byn känns det ändå som att tiden inte sprungit ifrån de gamla helt och hållet. På många sätt känns det som att det är de gamlas värld lika mycket som de ungas, och så är det ju inte överallt.
Här i byn. Nutid
Man hade satt av gott med tid för besöket, så man hann spela lite kort och bygga lite pussel också, innan det var dags för boccia. Man hade röjt undan borden i rummet där skolbarnen äter lunch och gjort plats för bocciamatchen. Jag vet inte vem som vann, men alla blev lika glada vare sig det var ett blått eller rött klot som kom nära det vita klotet. Det var fantastiskt att se hur roligt de hade tillsammans. Jag blev nästan lite religiös på köpet! De små färska varelserna, fulla av bus och nyfikenhet, med hela livet framför sig och de gamla trötta kropparna, fulla av minnen med sitt liv bakom sig. Alla i en fas där de vill mer än de kan, men här var något de kunde göra tillsammans.
Och så tillbaka till skolan!
Nästa dag var det dags för Jonnas klass att umgås med de gamla. I samlad trupp gick vi ut genom skolgrindarna och ned genom Broccoligränd till gammeldagiset, där de satt uppradade idag igen i väntan på finbesök. Jonnas klass hade inte övat in sånger utan skrivit gåtor som de läste upp, gåtor av typen ”Vem bär sitt hus på ryggen och lämnar ett glittrigt spår?”. Det klarade gamlingarna galant, och sedan var det några av dem som hade gåtor också, men de var lite klurigare.
Nedför Broccoligränden
Några av de gamla satt och sov den här gången också och missade allt det roliga, men annars var det ett väldigt lyckat projekt tycker jag. Jag är glad att jag fick vara med! Det var mycket glädje och värme i mötet mellan de små och de gamla.
Barnen stannade där och åt sin lunch, och jag gick hem till min lunch. Efter lunchen skulle jag läsa minst ett kapitel i Saramagoromanen, men jag somnade som vanligt efter några sidor. Jag skulle inte ha lutat stolen bakåt så det blev sådär jätteskönt i den ljumma brisen! Där satt jag och sov och snarkade i minst två timmar som en annan gamling, under fikonträdet. Varken barn eller gamling. Färdigvuxen. Extravuxen. Medelålders. Mittemellan. Halvfull av både minnen och framtid. Halvvägs på livets resa.
Pingback: En avhandling om portugalsvenskar – Bortugal
Saramago – en av väldigt få författare vars bok jag inte kommit igenom (dock en annan än den du läser). Lycka till…
Underbart att umgås som du berättar om här med gamla och barn, är det någonstans det skulle behövas och kunna kännas lite mer naturligt än det ofta gör, så är det nog i Sverige. Bra idé för alla skolor.
Ja eller hur, A-mamman, det vore verkligen en bra grej för alla tror jag, med mer utbyte över generationsgränserna! Och ja, visst är han lite jobbig, Saramago! En del meningar pågår en halv sida! / Åsa
Fint med möten mellan gamla och barn på det sättet. Har en känsla av att många svenska barn har ganska begränsad kontakt med äldre (och kanske även motsatt då, dvs många äldre som inte har så mycket kontakt med barn).
Hej Freedomtravel -Helena! Ja här har det ju möten över generationsgränserna ändå igenom att det ofta är mor/far-föräldrar som hämtar efter förskola/skola och ersätter dagis och vabb och sådant i många fall. Jag har aldrig sett så mycket gamla tillsammans med småbarn som här, med barnvagnar eller hand i hand. / Åsa
Jag fick Baltasar och Blimunda av Jesús, på svenska, men har bara läst början, fastnade där… Ska jag fortsätta tycker du?
Haha! Grattis, Annika! Ja, början är nog värst, så det blir i alla fall bättre, och om man vill kan man ju hoppa över detaljerade beskrivningar av religiösa processioner. Jag tror storyn är rätt bra i grund och botten. Jag berättar historien för barnen allteftersom jag läser, i stället för saga, (utan onödiga detaljer) och de gillar den i alla fall. Alltid något. Rekommenderas också för folk som har sömnsvårigheter!/ Åsa
Ja men Gud vad jag känner igen mig i det där med att man själv himlar med ögonen åt sina föräldrar, men att det är så fint, så underbart att se dem med ens barn!! Tyvärr dog min mamma när vår äldsta som var dryga två år 🙁 Jag hade lillebror i magen, och det har kommit två småsystrar också. Saknar henne massor förstås, men är också så himla glad att jag fick se det där samspelet mellan henne och vår son – att veta att oavsett vad jag kunde tycka om henne som mamma ibland, så var hon en mormor utan dess like, och det är härligt att få se sina föräldrar i en ny roll!
Ja visst är det, Catharina! Försöker att inte regridera, men ibland så bara blir det så, som av en naturlag!
Vackert ?
Ja visst var det fint, Magdalena! Fint tänkt och fint genomfört.
Hej igen
Det är så härligt att se dina tjejer hur de har anpassat sig och kommit in i den portugisiska skolan, helt otroligt…
Vilken glädje barnen utstrålar trots att det
är ” strängt” och ställs höga krav ,långa dagar och mycket läxor.
Hälsningar från Åsa J
Ja jag tycker själv att det är ganska fantastiskt, Åsa, och hoppas att det håller i sig! / Åsa