Överraskning (igen)!

Jag blev inte alls upprörd när jag kom hem från ett av mina jobb  i lagom tid för att ta ett dopp och käka något innan det var dags att åka in till Lissabon och starta upp en ny kvällskurs i portugisiska för utvandrare och möttes av denna syn: :

…och det är jag stolt över!

Ta det lugnt Åsa, sa jag till mig själv. Du behöver inte bli arg! Andas. Tänk på vad fint det kommer att bli! – och det funkade! När jag andats färdigt hojtade jag ”Hallå lilla snickaren! Nu är jag hemma!” glatt och väldigt högt för att överrösta oljudet av betongborren på andra sidan den provisoriska rumsavdelaren. ”Har du rivit den där väggen i dag! Vilken överraskning!” sa jag glatt när en förvånad och dammig Sverker tittade ut genom en glipa.”Ja?” svarade han, lite osäkert.

Detta hade han inte väntat sig, detta var han inte van vid! Skulle jag inte säga något om att vi faktiskt kommit överens om att han inte skulle riva något mer innan vi bestämt vad och när gemensamt? Nej, tydligen skulle jag inte det! Det blir ju så himla tjatigt om man alltid ska upprepa sig. Sverker drar igång något, jag går i taket.  Någon av oss måste ju bryta mönstret, och det verkade inte som Sverker tänkte bli den personen, så då fick det väl bli jag. Jag fortsatte i samma glada ton: ”Vad bra att du har byggt för så noga och vad fint det kommer att bli när det blir klart!” och fick samma frågande ”Ja..?!” till svar innan jag styrde mot poolen.

Tog ett snabbt dopp, gjorde en omelett som jag käkade ute i solen innan det var dags att åka iväg till kvällskursen. Ja, det var en lite körig dag med sammanlagt tolv timmars jobb plus drygt två timmars pendling och lite nervös var jag också över att ta bilen till Lissabon och över att träffa kursdeltagarna för första gången. Tänk om jag åkte vilse? Tänk om de här eleverna inte var lika trevliga som mitt första gäng?

Jag har väldigt få köriga dagar,  och jag misstänkte ett tag att Sverker valt just den dagen med flit för att han tänkte att jag kanske inte skulle orka eller hinna ställa till en scen då. Eller om han bara greps av plötslig lust att riva vår fondvägg slash bibliotek slash walk in closet och göra ett stort hål i väggen ”så han kunde se hur stor skjutdörr han behövde beställa”. Antagligen det senare, för han såg rätt förvånad ut när jag tjugo minuter senare hojtade ”Glöm inte hämta ungarna (och alla grannars ungar) om en halvtimme!” innan jag gick ut genom dörren och faktiskt var ganska glad att jag hade ett kvällsjobb att åka till.

Bye bye! Ibland är det skönt att åka till jobbet!

Sedan blev vi rätt osams om en helt annan sak, men det är en helt annan historia som jag behåller för mig själv.

Nu hoppas jag att väggen är fixad och hålet i väggen är tilltäppt med skjutdörr eller annat innan vinterstormarna kommer.

Så såg den ut. Nu är den borta och kommer aldrig tillbaka.

Hur det blir får ni se en annan gång.

I nästa inlägg kan det däremot handla om vårt lilla läslov eller om kalas och spektakel .. Det kan också handla om lösa djur eller kanske om att cykla till jobbet?