Denna marsmånad dök ordet oxveckor plötsligt upp i huvudet på mig, där det legat och samlat damm och varit helt onödigt och oanvändbart i flera år. Finns det oxveckor i Portugal? Nej, det gör det nog inte egentligen. Här finns det ingen del av året som man vill snabbspola. Ingen månad som varje år känns som en mörk tunnel eller en lång färdsträcka då det bara är att köra ned huvudet, bita ihop och vänta på bättre tider eller kanske bara en glimt av solen, som man kanske får om någon månad eller tre om man har tur.

Oxveckorna, är enligt nyare muntlig tradition, perioden efter trettonhelgen fram till påsk. Dessa veckor upplevs oftast som tröga och tunga, därav ox- i förleden. (Wikipedia)

Será que quis dizer “oxpecker” ?

Nenhum resultado para “oxveckor”.

(Sökresultat från översättningssidan Linguee : ”Menar du kanske oxpecker? Inget resultat för oxveckor”

Ändå dök alltså ordet oxveckor upp i mitt medvetande och kändes plötsligt aktuellt och relevant. Jag tror det var kombinationen av förkylning och dubbeljobb (kurser som löper parallellt ett tag) och flera veckor med ovanligt dåligt väder som väckte ordet oxveckor ur sin dvala i mitt snuviga huvud en morgon då jag kom till jobbet dyblöt efter att det tredje paraplyet blåst sönder. Det tredje den här månaden.

Man vill extra gärna komma torr till jobbet just de dagarna man har lektioner i en sal utan värme.  Men det var bara att bita ihop, ta en huvudvärkstablett, köpa en kopp te i fiket, snyta sig och släppa in eleverna i den råa salen och sätta igång och förklara (igen) varför ordet inte ibland ska stå före det finita verbet och ibland efter. Och snyta sig igen.

Nej den fungerar inte!

I måndags tog jag bilen. Det gjorde alla andra också.

Alla klagar på vädret, som faktiskt är ovanligt dåligt denna vår. Stormarna avlöser varandra och i stället för spridda skurar har vi haft regn utan uppehåll i flera veckor känns det som. Nu får det faktiskt räcka, säger alla. Já chega! Men föga verkar det vara färdigstormat för knappt har den förra stormen bedarrat så dyker det upp varningar om nya.

”Mycket allvarligt! I helgen kommer Stormen Hugo! Och sedan kommer Irene! Sedan slutet av december 2017 till mars har stormarna avlöst varandra och solen har vi knappt sett. Ändå råder torka i landets–”

Lite överdrivet kanske. Nog har vi sett solen mellan stormarna, men regnet har inte varit långt borta, och stormarna har varit fler än vanligt. Jag får skriva mer om stormarna i ett annat inlägg. De ställer till med en hel del längs kusten, men oss har det egentligen inte drabbat mer än att några paraplyer blåst sönder och att vi blev förkylda. Först var Sverker döende i mansförkylning och sedan blev jag krasslig.

Ibland skiner det upp och blir mer regn.

Jag vet. Hur mycket jag än beklagar mig kan de inte mäta sig med svenska oxveckor, våra futtiga veckor med ruskväder och förkylning. Det kan inte ens mäta sig med en ovanligt mild skandinavisk november, och efter den kommer ju vintern. Efter vårt lilla rusk kommer sommaren som varar till november. Vi är nog bara bortskämda med vackert väder. Det är faktiskt synd att klaga.

Inte heller ska jag klaga på att jag nu jobbar mer än vanligt en period. Tvärtom faktiskt. Jag har världens roligaste jobb och världens trevligaste elever. Jag lär mig själv massor varje dag och skrattar flera gånger om dagen, och så får jag ju betalt för det. Inte mycket, men det är nästan så kul att jag kunde göra det gratis. (Fast kanske inte i ett klassrum utan värme i blöta kläder när jag är förkyld.)

Det hjälpte att bita ihop och dricka te, nu är jag frisk igen och har ett nytt paraply och ordet oxveckor kan arkiveras under ”onödigt vokabulär” igen. Även Sverker överlevde. Nu är det bara en stormig och ostadig vecka mellan oss och påsklovet, som ska fyllas med äventyr och överraskningar.