På äventyrsläger med kontrollbehov

”Ska du följa med till My Camp i år, Åsa?” frågade föräldraföreningens ordförande. Alla tittade på mig. Skulle jag det? Förra året valde jag att stanna hemma, då Sverker var i Sverige och inte var jag helt frisk heller, men i år hade jag ingen ursäkt. Sverker kunde väl vara hemma med barnen och jag kunde åka till Alentejo på heldagsutflykt med skolans årskurs fyra och föräldraföreningen. Det pratades om linbana och annat skoj. ”Visst, jag följer med!”, sa jag.

Det är bara det att jag är lite ovan att lämna ifrån mig hela ansvaret på Sverker. Det blev jag under alla åren på bygget, då allt ansvar för barnen, maten, tider, planering och kommunikation låg på mig och Sverker var som uppslukad av jobb och bygge. Det är lätt att halka tillbaka till femtiotalet om man bygger och har småbarn samtidigt, och det gjorde vi. Jag borde ha kommit över det nu men det verkar har rotat sig djupt i nervsystemet, femtiotalet och kontrollbehovet.

Jag hade nog inte varit orolig om det inte varit tider att passa och andra inblandade, men nu var det det. Jag fick skriva ned instruktioner, samt försöka pränta in i Frida (som är lik mig med tider och minne) vad som gällde.

Hämta Inês halv nio och gå till Fridas sociedade. Jag behöver väl inte skriva att han skulle ta med våra barn också och inte bara grannens? Där skulle barnen vara hela dagen nästan och fira barnens dag med alla andra barn i byn (utom årskurs fyra som skulle till My Camp med mig och föräldraföreningen) så då var det ju lugnt. Men sedan blev det krångligt. Klockan 17.30: Ta med:  Jonnas danskläder och några smörgåsar. Hämta med bil på sociedaden: Jonna, Frida och Sofia. Åk till fotbollsplanen. Dansuppvisning klockan 18. Om inte Sofias mamma är där när det är slut, ta med Sofia hem. Det finns pizza. Ha telefonen på! Hela dagen!

Vad jag skulle göra hade jag tänkt mindre på. Jag var på plats vid skolan vid halv åtta på morgonen och klev på bussen. Jag undrade lite varför alla andra hade med sig stora kylväskor, men ingen hade sagt något till mig om matsäck. Jag hade bara med mig en banan. ”Det är bara lite petiscos och bebidas, fick jag höra. Snacks och dricka. Okej?

Jag blev förvånad när vi inte åkte över floden mot Alentejo och var tvungen att fråga. ”Vart ska vi egentligen? Ska vi inte till Alentejo?” vilket fick alla att skratta. Vi ska till RIBAtejo, alltså uppåt Tagusfloden istället för över den. Närmare bestämt skulle vi till en gammal vingård vid namn Quinta da Broeira, nu använd som basecamp för diverse äventyrsaktiviteter.

Fram kom vi, och möttes av superpeppade My Camp- ledare som genast satte igång med att bonda med klassen. ”Välkommen till My Camp! Var kommer ni ifrån?” Barnen svarar glatt, men det är ju en liten by som tydligen inte var så vida berömd som de trodde. ”Vad ligger det nära?” undrar ledaren. Tystnad, tills en tjej säger ”Nära väderkvarnen…” med lite blyg röst. Det finns mycket riktigt en väderkvarn i utkanten av byn, så hon hade ju rätt. Jag tyckte det var otroligt sött. Världen är liten ibland i vår by nära väderkvarnen.

Ledarna undrade också över kylväskorna, det ingick ju lunch och mellanmål?! ”Ja men vi kommer från bergen, från havet, vi kräver mer näring än så!” hojtade föräldraföreningen och dukade upp. Pajer. Kakor. Öl. Sangria. Till oss. Barnen hade med sig mackor till förmiddagsmellis och alla var hungriga efter bussresan. Detta var ett sådant tillfälle då jag kände mig svensk som  så individualistisk packat ned en banan till mig själv, medan de andra hade bakat halva natten för att kunna bjuda alla. Nästa år ska jag minsann ha med mig mest av alla!

 

 

Snart var (en bråkdel av) matsäcken uppäten, sangriadunken halvfull och ledarna i full fart med att lära barnen ramsor som de skulle hojta med hög röst under hela dagen, tänk US Army, och så bar vi iväg och tog itu med alla aktiviteter som fanns.

 

 

 

Hur kul som helst! Jag ser redan fram emot nästa år, när jag göra om det här tillsammans med Fridas klass, oxalá (hoppas jag).

Jag glömde till och med att ringa Sverker, men när det började bli dags för oss att åka hem ringde jag. Han var rätt stressad. Han hade just fått nya instruktioner att förhålla sig till. Frida skulle tydligen ha dansträning timmen efter festen, så han fick skjutsa de andra till fotbollsplanen och sedan åka tillbaka till sociedaden och hämta Frida, men det skulle han väl klara av utan problem? Varför skulle han inte göra det?

En stund senare ringde jag igen.” Glöm inte ta med Sofia hem till oss efteråt om hennes mamma inte är där”,  påminde jag.”Hämta Sofia? Ska hon med hem till oss?”  Han lät lite förvirrad. ”Ja, om hennes mamma inte hinner dit, sa jag ju! Det står på lappen!”

Sofias mamma satt bredvid mig på bussen, men jag sa inget till henne om att Sverker tänkt lämna hennes dotter på fotbollsplanen. Förresten skulle vi nog ändå hinna dit innan det var över. Det gjorde vi inte.

Vi blev väldigt försenade så jag ringde igen. Tänkte att nu var de nog hemma, inklusive Sofia, men dansuppvisningen var också försenad en hel timme. När jag ringde hade det precis slutat. Jonna svarade i mobilen sa att Sverker gick runt och letade efter Sofias mamma, som han tyckte borde ha hunnit dit. Som fortfarande satt bredvid mig i bussen. Hur skulle han kunna veta att hon var med mig på bussen? Det hade jag ju inte sagt! (Det stod inte på lappen)

Han svarade i alla fall i telefon varje gång jag ringde, som tur var.  Det har aldrig hänt förut, så jag var nöjd med det.

Lördagen därpå åkte Frida och han till stranden själva ”en sväng” och var borta i nio timmar, utan att svara i telefon, men det är en annan historia, som inte var längre än så.

PS. Detta är ett ställe som Svenska skolan skulle kunna åka till! 😉